Korgtraditioner och korgtillverkning

Traditionellt har korgar tillverkats av naturmaterial som trä, gräs, halm, rötter, bast och bark. De har främst sammanfogats och formats genom olika flättekniker eller spiralbindning.

Flätning av korgar kan jämföras med olika vävtekniker. På engelska heter det weaving baskets (ung. vävda korgar) när det gäller flätade korgar. Det som är viktigt för en flätad korg är att stommen eller det som på ett textilt språk kallas för varpen är hårdare än det material som används för att fläta med. Det gäller alla flätade korgtyper utom spån- och näverkorgar. Det finns olika sätt att fläta och bygga upp en stomme för olika korgtyper. Ofta styr materialet hur korgen ska flätas för att få bästa funktion.

En bunden eller spiralbunden korg binds eller sys runt ett stödmaterial. Det kan vara en bunt gräs eller halm, en vidja eller en rot. Materialet som används för bindningen är alltid tunnare än stödmaterialet eftersom det behöver vara följsamt. Bindningsteknikerna kan variera. De kan vara tätt bundna eller glesare med dekorativa, genombrutna mönster.

Det finns en rad olika exempel på hur korgtekniker använts för andra föremål, exempelvis möbler, husväggar och staket. Likaså finns olika korgliknade föremål som inte är spiralbunda eller flätade, exempelvis korgar i svepteknik och i modernare tider formgjutna korgar i plast och metall som exempelvis cykelkorgar, papperskorgar, varukorgar med mera. Den här texten beskriver främst traditionella, hantverksmässiga korgtekniker och korgar samt användningen av dessa.

Revbenskorgar utgår från en stomme bestående av en eller två ringar där tunnare spröt är instuckna. I stommen flätas sedan ett mjukare material in. Korgarna kan tillverkas av olika material och förekommer spritt över hela norra halvklotet. Traditionellt har man använt material som det har funnits tillgång till lokalt. I Sverige har revbenskorgar tillverkats av gran, pil, hassel, sälg, en och rotting. Revbenskorgar tillverkas både med och utan handtag. Revbenskorgar med handtag har sina rötter i ett större område som sträcker sig från Småland och Västergötland till mellersta Norrland. Revbenskorgar utan handtag har förekommit i hela Sverige.

En revbenskorg med handtag kallas traditionellt för en rumpekorg på grund av korgens form. Dessa har historiskt ofta använts till potatis och har då även kallats potatiskorg. En revbenskorg som saknar handtag kallas traditionellt för ett kolfat. Vid tillverkningen av kolfat har det ofta lämnats utrymmen kring kantringen för att korgen ska bli lättare att bära. Kolfaten har använts vid hanteringen av träkol, därav namnet. I Östergötland benämns korgarna även som vanna, förmodligen därför att de har använts som vannor, redskap för rensning av säd.

Revbenskorgar tillverkas både med och utan lock. Lockförsedda korgar har ofta lock i två delar där den ena delen är fastsydd i korgen och den andra går att öppna. Korgar med lock kan ha använts för att bära ligghönor mellan gårdar.

När grenar och rötter av gran binds och flätas samman till en revbenskorg får man en korg som kallas granrotskorg. Vid tillverkning av granrotskorgar flätas granrötter in i en stomme av grangrenar. Granrotskorgar är lätta, stadiga och slitbeständiga, vilket gör att de har många användningsområden. Granrotskorgar har historiskt framför allt förekommit i Mälardalen.

Granrotskorgar har använts inom ett flertal områden på grund av sin slitstyrka och sin rötbeständighet. Användningsområdena inkluderar bland annat fiske, jordbruk, gruvbruk och vardagstransport. Förutom att granrötter har använts i revbenskorgar, har de använts vid tillverkning av exempelvis korgar med trästomme, fiskekorgar, flaskkorgar, korgsängar, större bundna rotkorgar samt i korgar med träbotten såsom gotländska strandkorgar.

Det är svårt att veta säkert hur länge granrotskorgar har tillverkats i Sverige, men vid en utgrävning av kvarteret Biografen i Nyköping 1987–1988 hittades en granrotskorg från 1600- eller 1700-talet. Korgen finns numera på Historiska museet.

Tillverkningen av granrotskorgar är ett hantverk som få människor behärskar idag. Det handlar om ett fåtal slöjdare som främst befinner sig i Mälardalen. Några av dagens slöjdare har lärt sig tekniken av Hilding Karlsson (1913–1993) från Sorunda i Södermanland. Han räknas som en av de sista korgslöjdarna som lärt sig tekniken genom tradering från äldre släktingar. I den treåriga utbildningen i trä vid Sätergläntan, Institutet för slöjd och hantverk, ingår en kurs i att tillverka granrotskorgar.

Sörmland museum har i projektet ”Att synliggöra det osynliga” dokumenterat ett flertal olika traditionella hantverk, däribland tillverkningen av granrotskorgar. I en film från 2017 visar korgslöjdaren Erna-Lill Lindén hur man samlar in material och tillverkar en granrotskorg. Tillverkningen av granrotskorgar utmanas av en begränsad materialtillgång, speciellt därför att det ofta saknas tillstånd för att få skörda material. Risken för utbrott av granbarkborren ökar med ett varmare och torrare klimat, något som kan påverka materialtillgången i framtiden.

Hassel har varit ett vanligt material för korgtillverkning i södra Sverige. Runda hasselkorgar av typen kolfat har flätats i ett område på båda sidor gränsen mellan Blekinge och Skåne. En mer rektangulärt formad hasselkorg känd som arseballakorg har tillverkats i östra Blekinge och sydöstra Småland, samt en bit uppåt östkusten.

En viktig del i tillverkningen av hasselkorgar är kunskapen att klyva fram hasselspån och bereda dem på rätt sätt inför korgflätningen. Detta görs genom att välja ut raka, kvistfria hasselkäppar i längden 1,5–2 meter från växande hasselbuskar. Med kniv och en teknik där käppen böjs mot knät, får man långa, smala spån att lossna från ytveden (hasselkäppens yttre skal). När man gått ett varv runt käppen fortsätter man likadant ytterligare varv. Ju mer erfarenhet korgmakaren har, desto fler spån kan tillverkas av samma hasselkäpp. Spånen putsas med kniv till rätt tjocklek och bredd för att sen torkas så att de krymper. Innan spånen sedan kan flätas måste de blötas i kallt vatten i ungefär en halvtimme, för att få rätt böjlighet.

Kolfat är en rund eller oval korg av revbenstyp som flätas utifrån en kantring. Kolfaten flätas utan att man monterar på ett separat handtag eller ”grepe”. Vid flätningen kan utrymme lämnas vid kantringen så att korgen kan bäras i kanterna. Arseballakorgen har i stället en fyrkantig botten som görs av de grövre spånen. Dessa bottenspån böjs sedan uppåt för att fungera som sidostag mellan vilka korgens sidor flätas. Handtaget består av en böjd gren, ofta rönn eller gran, och det flätas in i korgen både i botten och sidor. Samma flätmetod används även för kvadratiska korgar med handtaget placerat på ena sidan, dessa kallas skäppekorgar.

Korgtillverkning med hasselspån fick, liksom flera andra korgtekniker, ett uppsving under andra halvan av 1800-talet. Rester av denna era levde vidare in på 1960- och 1970-talet. Efter det har kunskapen levt vidare bland entusiaster. Det har även flätats korgar av hasselspån på fler platser i Europa. Kolfaten av hassel användes till mycket i hemmen i västra Blekinge och nordöstra Skåne: Vid kokningen av potatis användes de som såll för kokvattnet och sedan som serveringsfat, större kolfat placerade man disk i och ännu större kolfat användes till tvätt.

Centrum för flätningen av arseballakorgarna låg i ett stråk norr om Karlskrona och upp till södra Småland. Stora mängder korgar tillverkades och användes för att transportera varor, inte minst fisk som lax och sill, till marknader i Blekinge och Småland. Korgarna användes även till bärplockning och till att bära hem lättare matvaror och inköp. Arseballakorgarna ansågs lite för veka för att användas i jordbruket eller bära tyngre varor, som potatis. Både arseballakorgen och dess mindre syskon, skäppekorgen, kan bäras på ryggen med hjälp av ett rep på axeln. Den historiskt omfattande och lokala produktionen av arseballakorgar har gjort att korgen även fått benämningen Blekingekorg.

Antalet personer som flätar hasselkorgar av typen kolfat är i dag mycket litet, medan det finns kännedom om ungefär ett tiotal personer som kan tillverka arseballakorgar, varav en person har flätat korgar till försäljning. Kurser i flätning av hasselkorgar arrangeras av lokala hemslöjdsföreningar, till exempel Blekinge läns hemslöjd.

Flätning av enekorgar har förekommit i Götaland och Svealand. Områden där tillverkningen har varit stor är norra Skåne med angränsande landskap, södra Västergötland och Blekinge.

En vanlig variant av enekorg är den så kallade ”tvegrepakorgen”, en stor, rund korg med flat botten och två små handtag på sidorna. Formen och tekniken har troligen hämtats från pilkorgar. Konsten att tillverka enekorgar innefattar även kunskapen att välja ut, samla in och bereda materialet. Så mycket som två tredjedelar av tillverkningstiden går åt till detta innan flätningen tar vid. Enekvistarna måste användas när de är relativt färska så att samla och lagra materialet fungerar inte.

Tvegrepakorgar av ene har tillverkats i Sverige sedan åtminstone mitten av 1800-talet. Ene var ett lättåtkomligt material som gav starka och lätta korgar, och behovet av hållbara korgar var så stort att korgslöjdsbygder växte fram, speciellt i områden där det var svårt att försörja sig på jordbruk året om. Korgtillverkningen var även en försörjningsmöjlighet för dem som inte ägde mark att bruka. Korgarna kunde användas till potatisplockning, trädgårdsarbete, ved och att bära kol vid järnvägen och gruvnäringen. Under korgtillverkningens höjdpunkt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet beräknas att flera miljoner korgar tillverkades per år. Uppköpare körde runt och köpte in korgar för att sälja vidare till olika brukare.

I dag har den storskaliga tillverkningen dött ut på grund av minskad efterfrågan och dålig lönsamhet för korgmakare. Det finns ett fåtal personer som behärskar tekniken att fläta tvegrepakorgar av ene men det är ingen som flätar till försäljning.

Pilkorgsflätning är en vanlig och vida spridd metod för korgtillverkning runt om i världen. Utbredningen i Sverige tog fart under 1800-talet med stort inflytande från Tyskland, där tillverkningen av pilkorgar varit mycket omfattande och korgverkstäder var en vanlig företeelse. Tekniken har varit särskilt vanlig i Skåne och angränsande områden.

Materialet pil (även kallat salix som är dess latinska namn) är enkelt att fläta i olika korgvarianter och tekniker och finns lättillgängligt att köpa, plocka eller odla själv. Det går att fläta med färska kvistar men det vanligaste är att skörda pilen på vintern eller våren och sedan låta kvistarna torka. Torkad pil kan förvaras länge och ger även en fastare korg. Pilen kan flätas både med och utan bark, beroende på vilket utseende som önskas. Avbarkning kan göras på olika sätt. Genom att koka kvistarna i cirka sex timmar lossnar barken enkelt och de får en rödbrun färg. Önskas i stället vit pil ställs de nyskördade kvistarna i vatten tills löven spricker. Då är pilen enkel att skala och resultatet blir en vit pil som lämpar sig till korgar för kläder, tvätt och olika matvaror.

Före korgflätningen blöts pilen upp i vatten, cirka en timme för avbarkad pil och flera dagar, ofta upp till en vecka, för pil med bark. Tiden varierar beroende på materialets grovlek och vattnets temperatur. Oftast påbörjas flätningen med en lös botten. Den kan göras rund, oval eller fyrkantig beroende på den tilltänkta korgens form. Ett antal stag av pil sätts in i den färdiga botten och böjs uppåt. Olika flättekniker och mönster i sidoflätningen hjälper sen till att bestämma korgens styrka och utseende. Korgen avslutas med att stagen böjs ner och flätas till en kant. Eventuellt får korgen en hank eller ett par handtag. Alla korgar flätas för hand. Det finns inga maskiner som kan fläta pilkorgar.

Korgmakeriverkstäder i större skala har funnits i svenska städer åtminstone sedan 1830-talet. Verkstäderna startades ofta av tyskar som inspirerades av den modell som fanns i hemlandet. Dessutom var importen av pilkorgar från Tyskland och andra europeiska länder stor under 1800-talet. Flätningen av pilkorgar har även varit omfattande på den svenska landsbygden under de senaste hundrafemtio åren, framförallt i Skåne. Trakterna kring Örkelljunga är ett känt exempel där pilkorgstillverkningen var stor liksom Sjödiken, strax norr om Svedala. Berättelser finns också om enstaka personer som flätat pilkorgar till försäljning lokalt och ofta tagit materialet i pilevallarna. Carl von Linné skriver i sin Skånska resa (1749) om en planterad pilhäck i Östra Ljungby, Skåne: ”Av dess kvistar flätade folket här på trakten korgar.”

Det internationella utbytet har varit stort när det gäller korgmodeller och flättekniker. En korgmodell som blev populär på 1950-talet, den så kallade Brigitte Bardot-korgen, uppfattas som modern men har anor från tidig medeltid. Arbykorgen, som flätats i Kalmartrakten under lång tid med start på 1860-talet, ansågs länge härstamma från Danmark eller Tyskland men har egentligen sitt ursprung i 1200-talets Italien, varifrån den sedan spridits över stora delar av Europa.

Det samtida intresset för pilkorgsflätning är relativt stort i Sverige och har varit så i åtminstone 30 år. Det finns fortfarande en verksam korgmakeriverkstad i Stockholm. Hemslöjden arrangerar kortare och längre kurser runt om i landet. Även andra aktörer, såsom studieförbund, hantverksutbildningar och liknande lär ut hantverket. Många deltagare återkommer för att fördjupa sig i nya tekniker och modeller. Intresset beror troligen på pilkorgsflätningens lättillgänglighet. Materialet är enkelt att få tag i och det går fort att lära sig grunderna i själva flätningen. Att helt försörja sig på pilkorgsflätning är däremot svårt på grund av den stora importen av billiga korgar.

”Löb” är en vanlig, skånsk benämning på bundna halmkorgar. Löbbindning är alltså en teknik för att främst tillverka spiralbundna korgar av halm. I Sverige är tekniken framförallt förknippad med de gamla danska landskapen Skåne, Blekinge och Halland, men även Öland. En stor tillgång till råghalm antas ha bidragit till att tekniken blivit vanlig i dessa områden.

Bundna halmkorgar har historiskt använts till förvaring av spannmål, gryn och mjöl. Även såkorgar, bikupor och skor har tillverkats genom löbbindning.

Det finns till och med exempel på att man tillverkat sängar, dörrar och hinkar, vilka tjärades på insidan. De löbbundna korgarna ansågs vara extra bra på att stänga ute skadedjur såsom olika gnagare eftersom den vassa halmen gjorde det svårare att gnaga hål. Just korgar för gryn, mjöl och spannmål kompletteras med ett lock i samma teknik.

Lång råghalm, av äldre sorter, utgör stommen. Den lätt fuktade halmen förs i ett knippe genom, företrädesvis, en ring av kohorn för att säkerställa jämn tjocklek. Ringen kan även vara tillverkad av trä eller utgöras av halsen på en glasflaska med lämplig diameter. Detta knippe förses sedan kontinuerligt med nytt material genom att halmens tjocka ände sticks in i mitten av kohornsringen. Runt detta knippe lindas glest ett tunt bindspån av hassel eller pil, kallat en skena. Denna ska under arbetet hållas fuktig. Under senare tid kunde skenan även vara tillverkad av rotting eller utgöras av ståltråd. Genom att arbeta i spiral och antingen öka eller minska omkretsen uppnås önskad form. Från varv två och framåt sticks skenan även igenom den övre delen av underliggande halmknippe och under skenan i föregående varv.

Hur långt tillbaka i historien som löbbindningen sträcker sig är svårt att säga, eftersom den inte har lämnat lika tydliga spår som flätade korgar vilka ofta tillverkas av mer vedartat material. 2021 hittade dock arkeologer i Israel en välbevarad bunden korg, även om tekniken och materialet skiljer sig från de skånska halmkorgarna. Korgen tros vara 10 500 år gammal. Tekniken finns även spridd i andra delar av världen och med skiftande material. De samiska rotkorgarna är också de bundna. Att löbbindning varit så vanligt i de södra, jordbrukande slättlandskapen beror troligen på att tekniken användes av nödvändighet. Bristen på träd gjorde att man istället fick använda råghalm, som var ett billigt material och fanns i stor mängd.

Tillverkningen av löbkorgar är en långsam teknik vilket gjorde att statusen för detta var högre än för de flesta flätade korgar. Flätade korgar tillverkades till stor del av mindre bemedlade, men det berättas att även husbonden på välbeställda gårdar kunde tänka sig att tillverka halmkorgar.