Startsida
Förteckningen
Ålarvet på Ålakusten

Ålarvet på Ålakusten

Traditioner och kunskaper innefattande muntligt berättande, byggnadstraditioner, båttyper och mattraditioner kopplade till ålfiske längs Skånes östkust, kallad Ålakusten.

Geografiskt läge: Kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud på Skånes östkust, ”Ålakusten”.

Träbåtar på land med havet i bakgrunden.

Hommebåtar inväntar ålfiskesäsongens start i augusti. Foto: Ålakustens kulturarvsförening.

Relaterat innehåll

Namnet Ålarvet syftar på det kulturarv som tagit form kring fisket av ål längs Skånes östkust, kallad Ålakusten. Förutom själva fisket, med dess specifika redskap, kunskaper och organisation, rör det sig om traditioner kring mat och måltider, byggnader och båtar, liksom muntlig tradition i form av berättelser och speciella benämningar.

Ålfiskets organisering har anor från 1200-talet, och fram till 1900-talet spelade ålen en väsentlig roll i hushållningen, som betalmedel och skatteintäkt. Länge bedrevs fisket enligt de gamla metoderna, och utövandet har i vissa fall gått i arv i många generationer fram till i dag. Fisket bedrivs från augusti till november och förutsätter att fiskaren har god kännedom om det område han har rätt att fiska i. Av tradition har ålfiskarna själva tillverkat de särskilda redskap och båtar som används. Numera är dock mycket moderniserat, och kuststräckans karaktär delvis förändrad. Genom att ålen har minskat kraftigt de senaste decennierna är ålfisket numera starkt reglerat. För närvarande är fiske endast tillåtet på dispens genom speciella tillstånd.

Homman som används i ålfisket sätts i augusti med hjälp av flera båtar och - numera - en traktor. Foto: Ålakustens kulturarvsförening.

I trakten jobbar man med att sprida kunskap om traditionerna, och skapa intresse för olika aspekter av arvet, till exempel genom kulturvandringar. Årligen arrangeras också en ”ålafestival”, då deltagarna äter olika rätter med ål och besöker de typiska ålabodarna – små stugor för förvaring och boende – längs kusten.

Längs ålakusten finns ett femtiotal traditionella ålabodar. Här en bild på Tvillingaboden i Furuboda som byggdes år 1873. Tidigare fanns på platsen två äldre bodar som förstördes i en storm år 1872. Foto: Ålakustens kulturarvsförening.

Beskrivning

Namnet Ålarvet syftar på det kulturarv som tagit form kring fisket av ål längs Skånes östkust, kallad Ålakusten. Förutom själva fisket, med dess specifika redskap, kunskap och organisation, rör det sig om traditioner och kunskap kring mat och måltider, muntlig tradition i form av berättelser och speciella benämningar, byggnadstraditioner samt kunskapen om den så kallade hommabåten.

Båt på land med kustremsa och hav i bakgrunden.

Hommebåten Anna inväntar ålfiskesäsongen. Foto: Ålakustens kulturarvsförening.

Genom att förekomsten av ål har minskat kraftigt de senaste decennierna är ålfisket numera starkt reglerat. År 2007 infördes ett generellt ålfiskeförbud i Sverige. För närvarande är fiske endast tillåtet på dispens genom speciella tillstånd och antalet fiskare har halverats sedan 2006. Det innebär att den som äger eller arrenderar en så kallad drätt har ensamrätt till fisket.

En homma klar för sättning. Foto: Ålakustens kulturarvsförening.

Ålfisket bedrivs från augusti till november, med ”hommor”, traditionella fiskeredskap som påminner om ryssjor. Hommorna är i regel tillverkade av fiskaren själv, vilket kräver såväl hantverkskunskaper som räkneförmåga, då näten skall anpassas noga efter vattendjup och havsstruktur. Det förutsätter att fiskaren har god kännedom om det område han har rätt att fiska i.

Man sätter homman i augusti, förankrar den i botten – ett omfattande arbetsinslag som kräver flera båtar och flotte – och har på motsvarande vis landtagning i november. Till hjälp används numera traktorer. Ålen går in i homman som töms av fiskaren minst varannan dag, med hjälp av s.k. ”hommebåtar” – tidigare ekträbåtar byggda för hand och anpassade till sandstrand, numera plastbåtar med motor. Fångsten sorteras på vägen in till land, där den sedan säljs direkt eller förvaras i en sump tills den ska nyttjas.

På Ålakusten finns sammanlagt ett 60-tal så kallade ålabodar, varav cirka hälften ännu är i bruk. Ålaboden grävdes in i strandbacken, ofta med dörren mot havet, med murade stenväggar och halmtak. En del av boden användes till packning och förvaring, ibland låg den på vinden med ramp eller körbrygga från markplanet. Stugdelen med lågt i tak, ett bord, en eldstad och i modern tid en fotogenlampa och några kojplatser var fiskarnas hem under ålfisket. Bodarna har ofta namn efter skrönor eller händelser, som Rompeboden, Smugglareboden, Uppsalaboden osv.

Att laga till ål enligt gamla metoder såsom att lua och halma hör till de kunskaper som ännu lever kvar. Man äter ål i andra former också, och en tradition säger att på ålagillena skall det serveras minst fyra olika sorters rätter med ål. Ålagille var från början ett arbetsgille, då ålfiskarna till exempel firade årets första fångst. Dagens gillen är dels privata fester, dels arrangemang för turister. Skrönor, visor och berättelser hör till, liksom val av gillets ”ålakung” och ”åladrottning”. Numera anordnas även alternativa ålagillen med ett begränsat utbud av ål serverad tillsammans med andra rätter. Inte sällan inleds ålagillet med en kulturvandring längs strandlinjen.

Historik

Ett skäl till att ålfisket har fått en sådan betydelse just här är kustens struktur. Kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud bildar en enda lång bukt med långgrunda sandstränder, och alla utvandrande blankålar från samtliga länder runt mellersta och norra Östersjön måste passera Skåne för att komma ut i Atlanten på sin lekvandring till Sargasso.

Kuststräckan är reglerad i 140 skattebelagda fastigheter som kallas åldrätter som innebär ensamrätt till ålfiske inom ett visst område. Systemet med åldrätter har anor från 1200-talet, och är ursprungligen ett feodalt fiske reglerat av kungen, kyrka och adel. Drätterna skänktes i huvudsak till kyrkan och adeln. Kyrkans tilldelning av drätter hörde ursprungligen samman med fastetiderna, då köttet i präst- och biskopsgårdar periodvis ersattes med fisk. Även ålfiskare kunde dock få så kallad åborätt till en drätt, vilket innebar en nyttjanderätt som kunde ärvas från far till son.

Före 1900-talets början spelade ålen en väsentlig roll i lokalhushållningen som betalningsmedel och skatteintäkt för kronan. Det normala var att ålfiskarna arrenderade åldrätterna av kronan, kyrkan, storgods eller bönder och arrendet betalades i form av färsk och saltad ål.

Länge bedrevs ålfisket enligt de gamla metoderna, och utövandet har i vissa fall gått i arv i många generationer fram till i dag. Numera är dock såväl båtar som hommor moderniserade, och kuststräckans karaktär delvis förändrad. Många så kallade ålabodar, vilka tidigare utgjorde ett tillfälligt hem under ålafisket, har förfallit och rivits och flera av de kvarvarande är ombyggda till sommarstugor.

Ålfisket är numera kraftigt reglerat, då ålen som art av olika anledningar är hotad till sin överlevnad. Den som äger eller arrenderar en åldrätt måste också ha ålfisketillstånd, vilket meddelas av Havs- och vattenmyndigheten. I dag finns totalt 17 licensierade ålfiskare med specialtillstånd. Endast den som nyttjat sitt tillstånd får det förnyat år från år.

Människor som lastar stor fiskenätsanordning från flak.

Avlastning av homma. Foto: Ålakustens kulturarvsförening.

Främjande och vidareförande

Ålfisket bygger på traderad och praktisk vidareförd kunskap, och det har aldrig funnits kurser eller utbildningar i att bli ålfiskare. Den som varit intresserad av att eventuellt ta över ett fiske har fått lära sig av utövarna, genom praktiskt arbete. Det gäller inte bara att kunna hantverket, utan även att känna till havet och havsbottnen på den plats där man skall fiska. Det finns ingen litteratur som beskriver hur man bedriver fisket, eller bygger och lagar en homma. Det lokala ”fackspråket” som gäller ålfisket finns enbart nedtecknat i ytterst enkla ”ordlistor”.

På grund av att ålen är hotad och fisket starkt reglerat, är intresset för ålfiske som yrkesval begränsat bland unga människor.

För att bevara och föra vidare ålakustens kulturarv jobbar man i trakten på olika vis med att sprida kunskap om traditionerna, och skapa intresse för olika aspekter av arvet. En stor utmaning är balansgången mellan viljan att bevara ålfiske som en yrkesutövning och strävan att ytterligare skydda arten.

För att förbättra kunskaperna om ålen och ålfiskekulturen arrangeras kulturvandringar längs kusten. Det finns ett antal föreningar och organisationer, bland annat Ålakustens kulturarvsförening, som ordnar arrangemang och sprider kunskap i olika sammanhang, och ett par av ålabodarna har inrättats som museer. Man har också färdiga ”besökspaket” riktade till turister, med boende, mat, information och underhållning. Ålakademin är en förening som årligen anordnar ålabodsvandringar längs kusten, och en ålafestival i Åhus, då deltagarna besöker ålabodar längs kusten och äter olika rätter med ål. I samband med festivalen utser akademin en Ålakung och en Åladrottning, utmärkelser som tilldelas personer som utmärkt sig för sitt arbete för ålens fortlevnad.

Andra åtgärder för långsiktigt bevarande består bland annat i att sätta ut ålyngel vilket bekostas dels av staten, dels av en ålfond som ålfiskarna själva har bildat.

I Sverige har Unesco utsett fem biosfärområden varav ett är Biosfärområde Kristianstad Vattenrike. Inom biosfärområdet samarbetar lantbrukare, entreprenörer inom ekoturism, föreningar och myndigheter för att bevara landskap, ekosystem och genetisk mångfald. Inom ramarna för verksamheten anordnas seminarier och konferenser om ekosystem, hållbar utveckling och hotade arter.