Laggning av träkärl

Ett laggkärl består av ett antal stavar av trä som tillsammans bildar ett kärls sidor, runt eller ovalt. Benämningen laggkärl kommer från det spår som löper runt kärlets insida som kärlets botten sitter i. Kärlets sidor, stavarna, hålls samman utvändigt av band som tillverkas av kluvna vidjor eller grenar som låses till en bestämd omkrets genom skurna hakar i bandet. Även band av järn förekommer. Dessa har då vanligtvis nitats ihop. För att tillverka ett laggkärl behövs goda kunskaper i materialkännedom (trä), klyvning av trä, täljning, hyvling samt förmåga att beräkna kärlets olika delars form, storlek och vinklar på de ytor på stavarna som möter varandra.

Tunnor kan sägas vara en särskild form av laggkärl, där tillverkningen går till på ett annat sätt. En tunna byggs upp med sidorna först. De hålls då ihop med provisoriska band av metall. Därefter skärs laggen och bottnarna trängs i spåret.

Laggning är en gammal teknik för att tillverka kärl av trä. Arkeologiska fynd visar att laggning varit vanligt förekommande på den europeiska kontinenten redan före vår tideräknings början. De äldsta fynden i Norden dateras runt denna tid. Under vikingatiden trängde laggade kärl undan keramiska förvaringskärl. Det finns flera fynd av medeltida kärl i laggningsteknik. Dessa kärl var till formen lika dagens djupa tallrik. De verkar ha förekommit i stor mängd, varför det är troligt att de haft en begränsad livslängd.

Från medeltiden utvecklades tillverkning av laggkärl och tunnbinderi till ett skråhantverk. Först när skråsystemet upplöstes under 1800-talet utvecklades laggkärlstillverkning till en viktig binäring för bönderna på landsbygden. Inom den av Hemslöjden organiserade försäljningsverksamheten under 1800- och 1900-talen var laggkärl länge en del av sortimentet. I takt med en mer rationaliserad tillverkning minskade utövandet av laggning och idag finns endast ett fåtal traditionsbärare som upprätthåller kunskapen.

Kunskapsöverföring sker numera främst genom utbildningar, praktisk handledning från traditionsbärare till elev samt genom dokumentärfilm. Enstaka kurser förekommer hos studieförbund och liknande. Ibland väljer studenter på längre utbildningar laggning som specialarbete. Momentet laggning ingår dock sällan i de slöjd-, och hantverksutbildningar som utbildar slöjdare.

Genom insatser för att lära ut laggning överförs kunskap och fler laggade produkter kommer ut på marknaden, vilket kan öka intresset. Utbildningsinsatser är viktiga på flera sätt eftersom det även stimulerar produktutvecklingen, samt håller kunskaperna inom området aktuella.

Bringéus, N A (1979): Arbete och redskap. Liber förlag.

Eriksson, S (1981): ”Om laggning i Harbo socken.” I: Årsskrift. Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museum.

Ljungberg, G & A:son-Ljungberg, I (1977): Spån, svep och lagg: tre tekniker i trä. Serie: Svensk hemslöjds mönsterböcker, 99-0130679-5.

Nylén, A-M (1968): Hemslöjd. Skeab förlag.

Nyström C (1974): Handbok för den som vill lagga en kagge som förr. Föreningen Siljansfors.

Tidskriften Västerbotten nr 3:1972, Västerbottens läns hembygdsförbund.