Startsida
Förteckningen
Fäbodkultur

Fäbodkultur

I fäbodkulturen ingår kunskaper om djur och natur, om skogsbete, bebyggelse, mat, berättelser, seder och bruk, redskap och musik.

Geografiskt läge: Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Uppland , Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten/Lappland med sporadiska förekomster i de fem senare regionerna.

Person på fyrhjuling med fäbod och fäbodlandskap i bakgrunden.

Relaterat innehåll

Fäbodväsendet kan beskrivas som en form av gårdsbruk som innebär att djuren förs på sommarbete till en fäbod i utmarken. Fäbodbruk förekom i någon form redan under tidig medeltid i Sverige och skriftliga belägg finns från 1500-talet. Var gård hade sin form av fäbodbruk, utifrån naturens förutsättningar och ekonomiska villkor. Det dagliga arbetet på fäboden innefattade en mängd sysslor, och utfördes främst av unga kvinnor. I kulturarvet ingår en mycket gammal form av arbetsmusik med instrument som horn och lurar, och där den vokala tekniken ”kulning” var ett viktigt arbetsredskap.

Under 1800-talet skedde en övergång till växelbruk inom jordbruket som medförde att fäbodväsendets betydelse minskade. Under senare år har dock intresset för ekologisk och närproducerad mat medfört ett uppsving. Idag finns i Sveriges mellersta och norra delar ett flertal fäbodar i drift, som till stora delar följer gamla traditioner. Många fungerar som besöksmål med övernattningsmöjligheter och försäljning av olika produkter. Det finns ett antal organisationer och föreningar som jobbar med att hålla ett aktivt fäbodbruk vid liv, en del statliga och lokala institutioner är involverade och en viss dokumentation pågår.

Kvinna sitter bredvid stor gryta på farstutrappen till en fäbod.

”Mesostgrytan kallnar. Nybons Mor i Åsmundshyttan N:r 8 fäbod 1930”. Foto: William Eriksson (Isof, ULMA 34715).

Beskrivning

Foto: Kelvin Ekeland.

Fäbodväsendet kan beskrivas som en form av småskaligt gårdsbruk, som innebär att djuren förs på sommarbete till en fäbod i utmarken. Fäboden brukas enbart under sommarperioden då det finns gott om gräs och vatten. Fäbodkulturen har utvecklats utifrån naturens och landskapets villkor. Det gäller kunskaper om djur och natur, om skogsbete, bebyggelse, mat, berättelser, seder och bruk, redskap och musik.

Varje enskild fäbod (ofta flera samlade på ett fäbodställe) består av olika mindre byggnader vilka var och en har sin egen funktion. Förutom ett bostadshus finns även ett fähus för djuren, ett hus för beredning av olika mjölkprodukter, ett hus för lagring av mjölk, ost och messmör, en vedbod samt ibland även stall, lador och härbren för lagring av foder och grödor.

På fäboden bereds olika produkter (smör och ost samt av vasslan mesost och messmör ). Vasslan kokas över öppen eld och bereds till messmör. Efter många timmars kokning blir till sist mjölksockret mättat, vilket sakta kyls ner.

Under senare år har intresset för ekologisk och närproducerad mat ökat vilket även har medför ett uppsving för fäbodkulturen. Enbart i Jämtlands län brukas numera ett tjugotal fäbodar traditionellt, det vill säga med fritt skogsbete, mjölkdjurshållning och beredning av olika mjölkprodukter. Därutöver finns det ett antal fäbodar som enbart används för bete och slåtter. Sammantaget finns i dag ett flertal så kallade ”levande fäbodar” med djurhållning i drift i Sverige. Dessa drivs antingen med frigående djur, eller med djuren i hägn nära fäboden. Många fäbodar fungerar som besöksmål med möjlighet till övernattning och inköp av lokalproducerade produkter.

Foto: Kelvin Ekeland.

Historik

I Sverige finns skriftliga belägg på fäbodbruk från 1500-talet. Arkeologiska undersökningar har genomförts som visar att fäbodbruket eller liknande förekom redan under tidig medeltid. Under 1800-talet skedde en övergång till växelbruk inom jordbruket, som medförde att fäbodväsendets tidigare stora ekonomiska betydelse minskade.

Varje by, varje gård, utformade sina former av fäbodbruk, utifrån naturens förutsättningar och ekonomiska villkor. Skogen och utmarken utgjorde en resurs som skulle förvaltas för en god och hållbar utdelning. Platsen där fäboden skulle ligga valdes med omsorg. Träd och buskar rensades bort och hölls efter. Denna syssla återkom och innefattade både röjning och bränning.

Det dagliga arbetet på fäboden utfördes främst av kvinnor mellan 15 och 25 år gamla. Arbetet bestod i att valla och vakta boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna smör. Tillgången till rent vatten var betydelsefull eftersom beredningen av olika mjölkprodukter krävde noggrann hygien. Utöver beredning och boskapsskötsel tillverkade kvinnorna även en mängd olika föremål och samlade in vinterfoder för lagring. ”Fäbodjäntans” dag kunde börja med att sopa fähusen och mocka ut gödsel. Djuren mjölkades i de olika fähusen, varefter mjölken skummades. Grädden kärnades till smör, man ystade ostar och kokade messmör. Utöver detta förväntades att man skulle klippa, karda och spinna ull, sticka och sy för gårdens behov, skära och vrida vidjor, göra hästtjuder, samla näver och fläta skor, binda kvastar, skära och repa foderlöv, samla mjölkdrivande kofoder samt plocka bär och fiska.

Kvinnor, män, barn och kreatur på stig med gärdsgård längs dikeskanterna.

Fäbodflyttning i Gagnef någon gång mellan 1890 och 1910. Foto: Nordiska museet.

I fäbodkulturen ingår en mycket gammal form av arbetsmusik exempelvis med naturnära instrument som horn och lurar. Den vokala fäbodmusiken var också ett viktigt arbetsredskap och genom speciella rösttekniker med kraftig ansats kunde kvinnor som var ensamma på fäboden höras långväga. Konsten att ”kula” fördes vidare från gammal till ung genom härmning. I relationen mellan människa och husdjur utvecklades ett system av signaler i form av lockrop, befallande, eggande eller förbjudande tillrop men också mjuka, smeksamma ljud av tillgivenhet och vänskap. Signalsystemet fungerade även mellan fäbod och bygd.

Kvinna sitter utanför fäbod och blåser i instrument.

Karin Sundell (född 1877) blåser i horn på Klöfsvallen, Delsbo, Hälsingland 1930-tal. Foto: Britta Dalhielm (Isof, ULMA 11367).

Främjande och vidareförande

Till stora delar följer dagens fäbodbruk gamla traditioner som innebär att mark och byggnader används på ett sätt som de ursprungligen var avsedda för. På de få kvarvarande fäbodar där mjölkhantering fortfarande sker bibehålls också kunskap om en matkultur med en historisk och lokal förankring. Ett aktivt fäbodbruk medverkar till att övergivna fäbodställen ges en historisk kontext som kan bidra till ökad kunskap om jordbrukets villkor och förutsättningar i skogs- och fjällbygd.

Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk är en partipolitiskt obunden ideell intresseorganisation för landets omkring 200 kvarvarande aktiva fäbodbrukare samt alla som är intresserade av och vill stödja fäbodbruket och fäbodkulturen i Sverige. Föreningen representerar den samlade fäbodrörelsen i landet och organiserar även flera lokala fäbodföreningar.

Förbundet verkar för att främja och vidareföra det svenska fäbodbruket och fäbodkulturen. Viktiga delar i arbetet är att främja byggnadskultur, kulturarv och traditionell kunskap samt att bibehålla betesrättigheterna som resurs för framtiden. Förbundet fungerar också som kontakt- och remissorgan till myndigheter och andra parter.

Förutom ovan nämnda organisation finns, som nämnts, även regionala föreningar i Jämtland, Dalarna, Gävleborg och Värmland vilka arbetar för en utveckling av fäbodbruket bland annat genom att lägga grunden för en hållbar och småskalig produktion av mat.

Under senare tid har EU-medel tillförts projekt som syftar till att vidareföra och dokumentera fäbodkulturen. Projektstöden har lett till att fäbodbruk med skogsbete återupptagits. De mest hotade betesekosystemen, skogsbetena, har gradvis börjat återfå sin vitalitet. Det senaste decenniet har det blivit vanligare med kor, getter, får, hästar och fäbodfolk på och kring de gamla utmarkernas vallar. Man talar alltmer om att forma och trygga landskap med natur-, kultur- och rekreationsvärden. Fäbodarna framstår som ett regionalt och särskiljande inslag i det svenska jordbruket.

Flera av de ideella aktörer som verkar inom fältet menar att det finns en grundläggande men splittrad dokumentation, som måste ses över och kompletteras. Dessutom behöver befintliga register föras in i en samordnad databas.

Primärt berörs förbundet Svensk Fäbodkultur, de regionala och lokala organisationerna och samtliga fäbodbrukare och fäbodägare. Dessutom Uppsala universitets och Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) Centrum för biologisk mångfald, SLU:s Institution för stad och land, Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket, Skogs och lantbruksakademin, Lantbrukarnas riksförbund, Skogsägarna med flera.

Litteratur och länkar

Litteratur

Ekeland, K (red) (2008): Landskapets utmarker - hur värdera och sköta? CBM:s skriftserie 22.

Ekeland, K (2014): Mångfaldens utmark. Stockholm: Carlsson.

Eriksson, C (2013): Fäboden som politiskt rum: att vara fäbodbrukare i den gemensamma jordbrukspolitiken. Uppsala: Institutionen för stad och land, SLU.

Hansen, K & Jansson, I (1980): Fäbodbruket - hotad näring: rapport om fäbodbruket i Sverige. Östersund: Länsstyrelsen Jämtlands län.

Jacobsson, L, Olofsson C, Stenbäck Lönnquist, U & Welinder, S (2010): Fyra berättelser om arkeologins tysta människor på en fäbod. I: Rig. 2010:2, s. [65]-82 : ill.

Karl-Tövåsens fäbod: en levande vall med anor. Rättvik.

Larsson, J (2009): Fäbodväsendet 1550–1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Uppsala: Institutionen för ekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet.

Lidman, H (red.) (1963): Fäbodar. Stockholm.

Ljung, T (2011): Fäbodskogen som biologiskt kulturarv: betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald: en studie av fyra fäbodställen i Dalarna. Centrum för biologisk mångfald.

Morén, A (2006): Solsbodarnas fäbod i Gagnefs kommun och församling: ett försök till historisk beskrivning: nedtecknat av Anders Morén vintern 2006. Borlänge.

Nilsson, G (2004): Hanhinvittkko fäbod: flora och vegetation i skuggan av tidigare markanvändning. Rapportserie, 0283-9636 ; 2000:2. Luleå: Länsstyr. i Norrbottens län.

Olsson, A (1997): Fäbodar i Sverige – underlag för bevarandeplan. Jämtlands läns museum.

Snell-Lumio, C (1999): Hanhinvittikko: en fäbod i Tornedalen: en fäbods kultur- och miljöhistoria 1878–1965. Övertorneå naturskyddsförening.

Ulfsdotter, J (2009): Fäbodliv i nytt ljus: om ansvarsfördelning och platstagande vid Medelpadska fäbodar vid 1800-talets slut. I: Angerman 2009:1, s. 7–9.

Törnqvist, V (2005): Livet runt en fäbod: Prästbodarna och några andra fäbodar från förr och i modern tid: en dokumentation/sammanställd och skriven av Victoria Törnqvist. Rättviks hembygdsförening.

Åhman H (2007): Åsn - såmm i minns an: en berättelse från Åsens fäbod i Venjan. Mora.

Öna byalag (1993): Från by och fäbod. Mora: Öna byalag.