Nyckelharpa

Nyckelharpan har tillverkats och spelats i Sverige i obruten tradition åtminstone sedan 1600-talet. I och med den svenska folkmusikens uppsving under 1960-talet ökade intresset för nyckelharpan. Från 1970-talet har nyckelharpan spridits och idag anordnas kurser i byggande och spel över hela landet. Den har senare även fått internationell spridning.

Geografiskt läge: Uppland och hela Sverige

Spel på nyckelharpa.

En nyckelharpa är ett stråkinstrument med en relativt långsmal kropp. När den spelas hålls den strax nedanför bröstet, ungefär som en gitarr. Nyckelharpans ursprung är omtvistat, men den har tillverkats och spelats i Sverige åtminstone sedan 1600-talet. Instrumentbyggare har under alla tider experimenterat med olika modeller av instrumentet, och några varianter har överlevt till våra dagar. Själva tillverkningen av instrumentet kräver förutom god hantverkskunskap också kännedom om tillverkning av akustiska instrument.

Överförandet av kunskapen om tillverkning och spelande har av tradition skett ”från mästare till lärling” vilket fortfarande är den vanligaste formen av tradering. I och med den svenska folkmusikens uppsving under 1970-talet ökade intresset för nyckelharpan, och det förekommer utbildning i spel över hela landet. Musikhögskolan har fleråriga kurser i nyckelharpspel, och 1997 skapades Eric Sahlström institutet – med bland annat utbildning i nyckelharpspel- och bygge. För att säkra tillverkningen av instrumentet nyckelharpa bör ytterligare dokumentation ske, inte minst av äldre instrumentbyggares kunskaper.

Man sittande i verkstad med halvfärdig nyckelharpa i knät.

Eric Sahlström i verkstaden där han tillverkar sina egna nyckelharpor. Göksby, Uppland år 1982. Foto: Tommy Arvidsom/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND):

Nyckelharpans nätverk med på Unescos internationella register

År 2023 togs Nyckelharpans nätverk upp i Unescos internationella register över goda metoder, efter att ha föreslagits av Sverige.

I samband med att nyckelharpans nätverk föreslogs togs det fram en film om nätverkets arbete för att vidareföra nyckelharpan. Informationen är på engelska.

Beskrivning

En nyckelharpa är ett stråkinstrument med en relativt långsmal kropp. När den spelas hålls den strax nedanför bröstet, ungefär som en gitarr. Nyckelharpan har en klaviatur som liknar vevlirans med en mekanik där tangenter trycks in och förkortar strängen. Den moderna nyckelharpan har tre melodisträngar och en bassträng. Dessutom finns tolv så kallade resonanssträngar, eller medklingande strängar som inte spelas med stråken; de förstärker instrumentets klang och ger nyckelharpan dess karakteristiska sound.

Själva tillverkningen av instrumentet kräver förutom god hantverkskunskap också kännedom om tillverkning av akustiska instrument. Överförandet av kunskapen om tillverkning och utövande har av tradition skett ”från mästare till lärling” vilket fortfarande är den vanligaste formen av tradering.

Till nyckelharpan knyts även tradering av spelmanslåtar med gehörsmetoden vilket kan ses som en direkt fortsättning på äldre tiders tradering av musik.

Historik

Nyckelharpan avbildades redan under 14- och 1500-talet i svenska och danska stenkyrkor varav flertalet från Uppland. I en portal i Källunge kyrka på Gotland finns en fris daterad till 1350 med musikanter som spelar på olika stränginstrument. Figurerna är dock starkt söndervittrade och det är svårt att fastställa exakt vilka instrument det rör sig om. Ett av dem ser ut att vara en nyckelharpa. Den nyckelharpstyp som under 1600-talet dyker upp i Uppland är försedd med resonanssträngar och benämns kontrabasharpa

Ett intressant fynd härrör från en utgrävning i Sigtuna i mitten av 1930-talet i form av en nyckelharpsnyckel (knaver). Nyckeln hamnade i museets magasin men har helt nyligen daterats till 1200-talet. Det råder delade meningar om vilken betydelse man kan dra av det fyndet. Spelades den här eller kan den vara ett krigsbyte? Svaret får vi kanske aldrig.

Instrumentbyggare har under alla tider experimenterat med olika modeller av instrumentet. Den modell som dök upp, eller snarare föddes i Uppland under 1600-talet, som i dag kallas för kontrabasharpa, är ett så kallat borduninstrument. Under 1800-talets andra hälft introducerades en nyckelharpstyp benämnd silverbasharpa. Under den här tiden förekom nyckelharpan huvudsakligen i norra Uppland.

Spelmannen Carl Österberg med nyckelharpa vid resning av midsommmarstång i Österbybruk, Uppland någon gång runt det förra sekelskiftet. Foto: Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

Spelmannen Carl Österberg med nyckelharpa vid resning av midsommmarstång i Österbybruk, Uppland någon gång runt det förra sekelskiftet. Foto: Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

August Bohlin (1877-1949) tog fram en treradig, kromatisk nyckelharpa, den typ som sedan dess dominerar. Tonomfånget utökades till tre oktaver. Det instrumentet kallas idag allmänt för treradig kromatisk nyckelharpa. Den fick sitt genomslag tack vare Eric Sahlström (1912–1986). Eric var den främste företrädaren för nyckelharpan under 1900-talet och det är till stor del hans förtjänst att nyckelharpan kom att bli ett populärt instrument.

Denna nya modell saknar bordunsträngar (strängar som ständigt ljuder med i melodin). Som en rest från den gamla nyckelharpstypen finns dock en bassträng. Instrumentets kropp modifierades så att den blev enklare att tillverka. Med fiolen som förebild försågs locket med F-hål och basbjälke. Sammantaget gav detta en ton som var mer anpassad till tidens ideal.

Tilläggas kan att äldre typer av nyckelharpor som kontrabasharpa och silverbasharpa tillverkas och spelas än i dag.

Främjande och vidareförande

På 1950-talet fanns det bara ett tiotal personer i Sverige som kunde spela nyckelharpa, och endast ett fåtal personer som var kunniga i byggandet av instrumentet. Instrumentbyggarna, kompositörerna och musikerna August Bohlin (1877–1949) och Eric Sahlström (1912–1986) såg behovet att trygga kunskaperna och traditionerna kring nyckelharpan. De rekonstruerade nyckelharpan och tog fram en variant av instrumentet som var anpassad för samtida musikaliska behov.

1967 publicerade musikvetaren Jan Ling sin avhandling ”Nyckelharpan” som är en viktig studie med omfattande beskrivningar av instrumentet, repertoaren och musikerna. Lings arbete inspirerade unga musiker att omfamna både gamla traditioner och nya metoder för spel och tillverkning av instrumentet. Under 1960- och 1970-talets folkmusikvågor fick nyckelharpan spridning i Sverige och så småningom utomlands.

Utöver den kunskapsförmedling som sker vid utövande, mellan mästare och lärling, så förekommer utbildning i spel på nyckelharpa över hela landet; korta kvällskurser är vanligast men även veckokurser och årslånga kurser arrangeras. Musikhögskolan har fleråriga kurser i nyckelharpspel.

1997 skapades Eric Sahlström institutet, som arbetar för att främja folkmusiken, folksången och folkdansen och som dessutom har ett särskilt uppdrag att värna om nyckelharpan. Institutet har helårskurser och distanskurser i såväl nyckelharpspel som nyckelharpbygge. Dess instrumentverkstad med specialverktyg står till förfogande för personer som vill bygga instrument.

Eric Sahlström Institutet är en viktig nod i Nyckelharpans nätverk: En informell, icke-hierarkisk gemenskap som som vuxit fram kring instrumentet. Numera finns nyckelharpans utövare runt om i Sverige, Europa, USA och Japan. Nätverket omfattar musiker, instrumentbyggare, folkdansare, folkmusikorganisationer och institutioner, skolor, forskare, producenter och arrangörer som bryr sig om engagerar sig i nyckelharpans hantverk och musik. Inom nätverket sker utbyten av kunskaper genom kurser, seminarier, läger för barn och unga, öppna spel- och danskvällar och projekt. Till exempel projektet ”Barnnyckelharpor”, som genomfördes 2009–2010 med syfte att bygga 25 barnnyckelharpor som skulle hyras ut till barn vid musik- och kulturskolor över hela landet.

I december 2023 skrevs Nyckelharpans nätverk in i Unescos register Länk till annan webbplats. över goda metoder för att trygga immateriella kulturarv. Syftet med registret är att lyfta fram organisationer och projekt som framgångsrikt arbetar med att föra vidare och sprida kunskap om levande kulturarv.

Litteratur och länkar

Litteratur

Ahlbäck, G (1980): Nyckelharpfolket: om nyckelharprörelsen, en 1970-talsföreteelse, historia och bakgrund, framväxt och utbredning. Stockholm.

Allmo, P-U (2016): Framlades then stora nycklegijga: en avhandling om den svenska nyckelharpans tillkomst. Avhandling.

Bäckström, l (1976): Kromatisk nyckelharpa: byggbeskrivning. Stockholm.

Hogmark, E (2020): Nyckelharpan – ett unikt svenskt kulturarv. Göteborg: Bo Ejeby förlag.

Leffler, K P (1978): Om nyckelharpospelet på Skansen. Tobo.

Ling, J (1967): Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument. Serie: Musikhistoriska museets skrifter. Avhandling.

Ling, J, Ahlbäck, G & Fredelius, G (1991): Nyckelharpan nu och då: The nyckelharpa : present and past. Stockholm: Svea fonogram.

Ling, J (1991): Boken om Eric Sahlström. Österbybruk: E. Sahlströms minnesfond.

Nordin, E (1993): Nyckelharpan – ett folkets instrument. Statens kulturråd.

Lundberg, D, Malm, K & Ronström, O (2000): Musik, medier, mångkultur: förändringar i svenska musiklandskap. Hedemora: Gidlund i samarbete med Riksbankens jubileumsfond.

Tärnström A-M (1994): Nyckelharpan: en bibliografi. Vällingby.

Länkar

Eric Sahlström institutet Länk till annan webbplats.

Nyckelharpstämman Länk till annan webbplats.

Filmer

Youtube: Spelmansglädje, Eric Sahlström Länk till annan webbplats.

Projekt

Ett trepartsprojekt med EU-stöd benämnt CADENCE (Cultural Adult Education and Nyckelharpa Cooperation in Europe) genomfördes av Sverige, Tyskland och Italien. Projektet finns dokumenterat på hemsidan som innehåller bland annat ett par artiklar som beskriver nyckelharpan och dess tillverkning historiskt och fram till i dag författade av Esbjörn Hogmark.

Läs mer om CADENCE (Cultural Adult Education and Nyckelharpa Cooperation in Europe) Länk till annan webbplats.

Kunskapsbank om folklig sång och musik

isof.se/folkmusik Länk till annan webbplats. hittar du en kunskapbank om folklig sång och musik. Här kan du läsa om folkvisor, jojk, kulning, spelmanslåtar och ta del av inspelningar och noter från Isofs musiksamlingar.