Språk som kulturarv

Räknas språk som ett immateriellt kulturarv? Unesco lyfter fram språk som en viktig del av många traditioner, men konventionen omfattar inte språket i sig.

Räknas språk som ett immateriellt kulturarv, undrar du kanske. Det är ju onekligen immateriellt – det går inte att ta på – och det har grundläggande betydelse för kulturer, identiteter och gemenskaper.

Så är det, och det är absolut möjligt att betrakta språk som ett immateriellt kulturarv, många gör det. Men inom ramen för Unescos konvention är språk inte med bland de domäner som immateriella kulturarv kategoriseras i. Det beror främst på att språk är ett så stort och komplext område, och ibland komplicerat. Olika medlemsländer har olika syn på om konventionen ska omfatta språk som immateriellt kulturarv eller inte, bland annat då det kan påverka förhållningssätt till olika språk inom respektive land.

Det betyder inte att medlemsländerna och Unesco tycker att språk är oviktigt eller att det inte hör till arbetet med konventionen. Unesco konstaterar att vissa kulturarv har språk som en absolut förutsättning, som muntliga traditioner och uttryck, och att de flesta kräver inblandning av språk eller gester i någon form för att kunna förmedlas vidare.

I konventionstexten markeras tydligt att språk är ett viktigt ”redskap för” eller ”bärare av” (på engelska a vehicle of) alla immateriella kulturarv, och medlemsländer kan själva välja att inkludera språk i sina uppställningar av nationella kulturarv. Läs mer i Unescos Language_policy Länk till annan webbplats..

Språk som tryggande av kulturarv

Om ett språk som är nödvändigt för utövandet av ett visst kulturarv är på väg att försvinna – det kanske bara behärskas av väldigt få personer – så hotas även det specifika kulturarvets vidareförande. Att trygga språket blir då att trygga kulturarvet. Likaså kan tryggandet av ett specifikt kulturarv – att genom olika åtgärder se till att det går att utöva och kan föras vidare – bidra till att ett särskilt språk lever kvar.

På Unescos webbsida finns flera exempel på kulturarv i världen där språket är en förutsättning för dess fortlevnad, och hur arbetet för att trygga och främja kan gå till. Det handlar om att uppmärksamma språkets status, dokumentera det och revitalisera det – väcka det till liv igen. Till exempel genom att ge fler personer, barn och unga inte minst, möjlighet att lära sig, och att främja sammanhang där språket används. Läs mer på sidan Living Heritage and mother languages Länk till annan webbplats..

Språkpolitik, kultur och kulturarv

Många länder har en officiell språkpolitik, som till exempel kan fastställa vilket eller vilka språk i landet som ska räknas som huvudspråk och vad det innebär, liksom om det finns språk som behöver särskilda åtgärder för att tryggas.

Den svenska riksdagen beslutade 2005 om en samlad svensk språkpolitik, och sedan 2009 har Sverige även en språklag. Fem språk har ställning som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. Det innebär att Sverige tar ett kulturpolitiskt ansvar för att dessa språk ska leva vidare. Även det svenska teckenspråket har en ställning som på många sätt motsvarar de nationella minoritetsspråken.

Institutet för språk och folkminnen har regeringens uppdrag att följa upp språklagen. Det innebär bland annat att följa minoritetsspråkens utveckling, rapportera om dem och ge bidrag till stöd. Inom myndigheten finns sex nationella språkcentrum, med språkfrämjare, knutna till minoritetsspråken.

Så här skriver Isof på sin webbsida Länk till annan webbplats.:

Att skydda och främja de nationella minoriteternas språk och kultur är ett sätt att slå vakt om deras mänskliga rättigheter. Det är också ett sätt att skydda språken, genom att uppmuntra minoriteterna att använda och utveckla de nationella minoritetsspråken så att de förs vidare till nästa generation. Eftersom de nationella minoriteternas språk och kultur betraktas som en del av den svenska kulturen och kulturarvet är det viktigt att språken lever kvar.

Språk och immateriellt kulturarv hänger med andra ord tätt samman. I Sveriges förteckning över immateriella kulturarv finns exempel där minoritetsspråk ingår i själva utövandet – som sägnerna om Stállu i den samiska muntliga berättartraditionen, eller kaleromernas speciella berättande som syftar till att hålla de äldre generationernas livshändelser, erfarenheter, öden och historia vid liv.