Kolning i mila

Att bygga en kolmila kräver mycket arbete. De moment som ingår är: att anlägga en kolbotten, resa veden, täcka milan med granris och stybb (kolbemängd jord), tända milan och driva den, och till slut utrivningen av den färdiga träkolen. Arbetet kan se olika ut beroende på vilken typ av kolningsanläggning som används och det kan finnas lokala eller regionala detaljer.

Översiktligt kan uppbyggnaden och drivningen av en resmila gå till på det sätt som beskrivs här.

Anlägga kolbotten

Först mäts en lämplig milbottnen upp på marken. Därefter riktas en lodrät bordstake, ofta kallad hjärtstock eller kung, in i milbottnens mitt. En rak så kallad riktstång som ska sträcka sig 1–2 meter över kolveden sätts sedan fast på bordstaken. Riktstången används för att få rätt lutning på veden vid inresningen. En lodrät ursparning i kolveden, i form av en ram av ribbor, förbereds också intill kungen. Den ska bilda kanal för tändtrumman.

Som golv läggs sedan en så kallad rost för att man ska kunna reglera draget och få en jämn lufttillförsel under kolningen. Rosten består vanligtvis av ett glest gallerverk av klenare ved. Även den första veden som används vid inresningen, det vill säga närmast tändtrumman, ska vara klen.

Resa veden

Till kolved används oftast gallringsved, vindfällen, torrakor, toppar och annan ved av sämre kvalitet vanligen av gran, tall och björk. All ved reses med grovändan nedåt så att sidornas lutning blir flack. När all ved är rest, tätas milan med små vedbitar som stoppas ner i alla hålrum. Därefter görs en så kallad kullning genom att alla uppstickande vedändar i toppen på milan sågas av så att ytan blir avrundad och jämn.

Risning och stybbning

Nästa steg är risningen som innebär att man skapar ett någorlunda lufttätt täcke runt om och ovanpå milan som underlag för stybben. Risningen görs helst med granris, men även mossa, grästorv, torr ljung, löv eller halm kan användas.

Till sist görs stybbningen som är det kanske tyngsta arbetsmomentet. Milan täcks med kolstybb, i första hand sådan som sparats från tidigare milor. Har man ingen stybb går det att använda sand eller jord istället. Syftet med stybbningen är att få milan lufttät. För att hålla stybben på plats sätts block fast. Blocken är vågräta kluvna stockar eller brädor som spikas vinkelrätt på stänger utmed milans sidor i två eller tre rader.

Tända milan

Sedan är det dags att tända milan i den förberedda tändtrumman. Det första som händer efter tändningen, det vill säga innan milan blir så kallat fotvarm, är att veden ”svettas” då vattenånga kondenserar på den kalla veden. De första dygnen efter tändningen är röken från milan tjock och vitgrå. När slaggasen brunnit upp ersätts den av en genomskinlig och lättare rök samtidigt som lukten blir alltmer skarp på det för kolmilor karakteristiska viset.

Drivning

Beroende på storlek och mängden ved kan milan brinna runt en till fem veckor. Så länge den är i gång krävs passning dygnet runt. För att styra kolningen används milspett. Avsikten är att så lite okolad vedmassa som möjligt ska bli kvar. Sedan 1930-talet har det varit vanligt att göra en rökgång i milan och ansluta en skorsten för att effektivare kunna leda ut den första slaggasen och lättare kunna kontrollera kolningen.

Om det finns hålrum i milan kan ett så kallat frät uppstå genom att syre kommer ner till glödbädden och lågor slår ut. Hålrummet måste då snabbt fyllas med ved som packas in med en fyllstång annars finns risk för att hela milan brinner upp. För att minska risken för fräthål behöver milan klubbas ungefär varannan timme dygnet runt.

Avslut och urhakning

När kolmilan gått klart får den stå på avsvalning i flera veckor innan den rivs. Även under denna tid behövs övervakning av stybben för att kontrollera att den håller tätt så att kolen inte börjar glöda på grund av luftdrag. Avslutningsvis sker den så kallade urharkningen, det vill säga att träkolen dras ut och läggs i ringar runt milan för att svalna.

Kolningens historia i Sverige är åtminstone 2000 år gammal. I dagens skogsmarker är kolbottnen den allra vanligast förekommande typen av kulturlämning i stora delar av landet.

Sveriges ekonomiska och industriella historia är starkt knuten till produktionen av metall för export. Metallproduktionen, främst knuten till de svenska bergslagerna och tillgången till silver, koppar- och järnmalm var helt beroende av skogens resurser, framför allt i form av ved till träkol. Träkol i enorma mängder utgjorde därmed en central råvara vid hyttorna och järnbruken, exempelvis för att smälta malm och i smedjornas härdar. Under 1800-talets andra hälft användes runt 15 procent av landets totala virkesförbrukning till framställning av träkol. Under andra världskriget var produktionen som störst till följd av den då tillkommande efterfrågan på kol till gengas var stor.

Kolningen var historiskt främst en manlig syssla som utfördes på hösten och vintern då brandrisken var som lägst. Under hela kolningen måste milan bevakas dygnet runt, ett arbete som förutsatte att kolaren bodde intill milan, ofta i enkla små kojor. Fram till 1800-talets andra hälft var det främst torpare och arrendebönder som utförde kolningen. med tiden blev kolare mer av en yrkeskategori inom skogsbruksindustrin även om säsongsarbetet fortsatt var utmärkande för verksamheten. Diktaren Dan Andersson från Skattlösberg i Dalarna är starkt förknippad med kolningsarbetet. I sin tidiga ungdom började han som passopp vid kolmilorna och under sin livstid skrev han flera dikter om kolarens tillvaro, bland annat samlingen Kolvaktarens visor.

Det finns mycket folktro förknippad med en kolares tillvaro. Arbetets villkor ledde till sömnbrist, långvarig ensamhet och att giftiga koloxidgaser ibland andades. De här förhållandena kunde leda till att fantasin skenade i väg. Kolaren fick kanske hallucinationer och upplevde sig se det mystiska och vackra skogsrået eller skogsfrun vars övernaturliga väsen kunde avslöjas genom hennes urholkade rygg och ibland även svans. Skogsrået var enligt folktron oftast vänligt sinnad, hjälpte till med passningen av milan och kunde varna kolaren om något var på väg att gå fel i kolningen. Men den kolare som inte visade skogsrået respekt kunde i motsats få allehanda problem i arbetet, till exempel att milan brann upp. För kolaren var milan ett kvinnligt väsen och även idag namnges kolmilor ofta med ett kvinnonamn.

Idag byggs det och kolas i milor framför allt av ideella föreningar runt om i landet. Traditionen förs ofta vidare vid hembygdsgårdar och i områden som räknas till gamla bruksbygder.

De som bygger och kolar i milor idag vill visa hur kolningsprocessen gick till och hålla traditionen, kunskapen och hantverket vid liv, och sprida kunskapen till nya generationer. Kolningen är ofta ett stort evenemang som lockar både lokalbefolkning och turister som vill uppleva ett stycke levande historia. Att se när milan tänds är särskilt populärt, och det är inte ovanligt att det förekommer underhållning och matservering i samband med kolningen. Kolbullar är en maträtt som historiskt förknippats med kolning och skogsarbete, och som ofta serveras än idag.

Lokalt finns det också kurser i att bygga och kola i mila runt omkring i landet. Kurserna drivs ofta av ideella föreningar.

Litteratur

Bergström, H. (1947). Handbok för kolare. 4. uppl. Uppsala.

Hennius, A. (2019). Spår av kolning [Elektronisk resurs] arkeologiskt kunskapsunderlag och forskningsöversikt. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Tillgänglig på: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:raa:diva-5769 Länk till annan webbplats.

Hennius, A., Svensson, J., Ölund, A., & Göthberg, H. (2005). Kol och tjära–Arkeologi i norra Upplands skogsmarker. https://www.upplandsmuseet.se/globalassets/publikationer/rapportserien/rapporter-2005/2005_02.pdf Länk till annan webbplats.

Keyland, N. (1923). Om kolning i västra Värmland. https://pub.epsilon.slu.se/10439/1/om_kolning_i_vastra_varmland_1923.pdf Länk till annan webbplats.

Nygren, G. (2022). Kolning: historier och hantverk. Första upplagan. Stockholm: Appell förlag

Samuelsson, J. (1997). Kolaren, milan och arbetsåret. https://pub.epsilon.slu.se/4465/1/Samuelsson_J_1997.pdf Länk till annan webbplats.

Westerlund, M. (1996). Träkolsframställning i kolmila. https://pub.epsilon.slu.se/4277/1/Westerlund_M_1996.pdf Länk till annan webbplats.

Länkar

Intervju med Jonas Ström, f. 1894, Norrdala, Hälsingland Länk till annan webbplats., Jonas Ström berättar bland annat om sitt arbete i Hälsingeskogarna där han gjorde kolmilor.

"Kolbulle och andra pannkakor", Matkult.se Länk till annan webbplats.