- Startsida
- Förteckningen
- Ängshävd på Gotland
Ängshävd på Gotland
På Gotland finns flera ängar (ängen på gotländska) som fortfarande hävdas traditionellt med fagning, slåtter, lövtäkt och efterbete.
Geografiskt läge: Gotland
Slåtterarbete i Östergarns prästänge. Foto: Hjalmar Croneborg.
Gotland är i dag det landskap i Sverige som har flest träd- och buskbärande ängar i hävd. Gotländska ängen bär spår av en mycket lång historia och fortsätter att vara en oumbärlig del av öns kulturlandskap. Från järnåldern och ända fram till 1800-talet bärgades allt vinterfoder till djuren från ängsmark. Ängets välmående var avgörande för bondefamiljens välgång och det brukades därför med stor omsorg.
Kunskapen om den årliga skötseln av änget, den så kallade hävden, har gått i arv mellan generationer och är förknippad med sedvänjor, metoder, redskap och benämningar. Ängets beständighet förutsätter en god ängshävd. I dag produceras vinterfodret främst på åkermark, men tack vare engagerade personer runt om på Gotland finns ännu många ängen kvar i hävd.
Slåtter med hästdriven slåtterbalk i Vall prästänge. Foto: Anders Lekander.
Beskrivning
Fagning, slåtter, klappning, efterbete och röjning
Änge (i bestämd form änget) är det gotländska ordet för ’äng’. Med ordet menas en naturlig slåttermark, alltså mark där man utan plöjning, sådd eller gödsling slår växtligheten och bärgar hö till vinterfoder. Det kan röra sig om mark längs stränder och våtmarker (sidvallsäng, på Gotland myrmark), öppna grässlätter eller träd- och buskbärande marker (hårdvallsäng). På Gotland innebär det i dag oftast öppna ytor och skuggande dungar av träd och buskar som avlöser varandra. I definitionen av ett änge ingår hävden, som är det sätt änget brukas under året.
Traditionellt hävdas änget genom vårens fagning, sommarens slåtter och höbärgning, sensommarens och förhöstens klappning (lövtäkt) och efterbete samt vinterns röjning. Ängshävdens syfte är att utan gödsel eller andra insatsmedel skapa förutsättningar för en långsiktig skörd. Därför behöver hävden noggrant anpassas till det specifika änget. Bland annat styr berggrunden, jordarterna, trädskiktet, vattenförhållanden och lokalklimatet hur änget bäst bör hävdas. Gotlands ängsbruk skiljer sig något från övriga Sveriges. Det torra klimatet och kalkberggrunden har satt sin prägel på hävden. Därtill finns lokala variationer. Med utgångspunkt i de grundläggande principerna för hävden har man under generationer anpassat hävden till de olika ängenas naturliga förutsättningar.
Kring 1800-talets mitt, när ängsbruket var som mest utbrett, var ängsarealen på Gotland ungefär 35 000 hektar vilket motsvarar cirka tio procent av öns yta. Numera bärgas vinterfoder på åkermark, vilket innebär att den aktiva ängshävden till stor del har upphört. Ändå finns påtagligt många ängen kvar i hävd på Gotland. Ungefär 200 ängen med en samlad areal på omkring 300–350 hektar hävdas fortfarande på gammalt vis, även om man numera delvis tar hjälp av anpassade mekaniserade maskiner och redskap. Det innebär att det i dag finns runt en procent kvar av den areal som fanns för 150 år sedan. Detta gör Gotland till det landskap i Sverige med flest bevarade träd- och buskbärande ängen.
På våren, så snart marken är torr, kan fagningen påbörjas. Ett tydligt tecken är vitsippan, på Gotland kallad fagningsblomma, vars blomning berättar att tiden är inne för fagning. Under fagningen räfsas löv och ris ihop för att stimulera gräsväxten och för att förbättra höets kvalitet, och grenar och kvistar städas bort för att underlätta slåttern. Historiskt har man på Gotland använt en räfsa med två eller tre bågar. Förr, när bönderna oftast skötte stora arealer, var fagningen något man arbetade med under hela våren och ända in på försommaren. I dag är det vanligare att fagningen innebär några dagars arbete. Fagningen är dock olika krävande beroende på ängets vegetation. Faget (de hopräfsade löven, kvistarna, riset och grenarna) eldas upp på plats eller forslas bort från slåtterytorna.
Fagning i Hörsne prästänge, Gotland. Foto: Anders Lekander.
På sommaren anordnas slåtter, ett moment som innebär att gräset slås av och torkas. Slåtterns tidpunkt varierar från år till år, men utförs på Gotland i regel mellan midsommar och början av augusti. Även i detta moment kan växtligheten bidra med vägledning. Förr sa man att slåtterns tid var kommen när höskallrans frökapslar började skallra och när ängsvädden blommar. Det viktiga är att frösättningen har hunnit ske och att gräset inte har börjat torka. Ängets blomsterprakt, skönhet och behov av samlad arbetskraft har gett upphov till ating (arbetsmöte under festligare former), som innebär gemensam mat och dryck. Tidigare var de olika arbetsuppgifterna starkt könsbundna, männen slog änget med lie medan kvinnorna räfsade och ansvarade för mathållningen.
Enligt tradition slås gräset med lie. Förr mättes ängets storlek i mansslätt, där ett mansslätt motsvarar ungefär ett halvt hektar, som var den areal en medelduktig slåtterkarl klarade av att slå på en dag. I dag har maskindrivna redskap ersatt lien, men lien används fortfarande i små ängen och där maskinerna inte kommer åt. Oavsett verktyg är det av vikt att gräset klipps eller skärs av med ett rent snitt. Gräset ska inte heller slås för lågt eftersom det tar bort tillväxtpunkter och bladmassa som ängsväxterna behöver för att överleva. Det slagna gräset får sedan ligga och torka i änget. Det sker på de solbelysta öppna slätterna som kallas bredsrum. Vid risk för regn räfsades höet ihop till köislingar (små högar, volmar), för att åter bredas ut när solen återkom. Denna hantering gynnar fröspridningen ytterligare. Det är en fördel att vända höet under torkningen. Höet ska, efter ungefär en vecka, räfsas ihop och forslas bort. Någon tradition att hässja höet finns inte på Gotland på grund av att torkbetingelserna normalt är så goda att höet kan torkas på slag.
Lieslåtter i Solsänget, Levide. Foto: Monika Hansson.
Höet straklas i Vall prästänge. Foto: Anders Lekander.
Höet bärgas i Östergarns prästänge. Foto: Hjalmar Croneborg.
Efter höbärgningen är det tid för klappning (lövtäkt). Ängets lövträd är viktiga eftersom deras rötter för upp näring i bladverket som sedan kommer marken till godo när löven förmultnar. Ask och lundalm är de mest gynnsamma trädslagen. De bidrar även med skugga och fukt. För mycket skugga riskerar emellertid att hämma gräsväxten. Som en del av hävden genomförs därför klappning, som är det gotländska ordet för hamling, vilket innebär att träden beskärs. Ask och lundalm ger det bästa djurfodret och tål beskärningen bra, de skjuter snällt nya skott. Återkommande klappning kan ske ungefär vart femte år. Ljusinsläppet blir därmed större och delar av trädens rotsystem förmultnar vilket ger jorden näring. Lövet samlas i kärvar som torkas till lövfoder. Lövfodret var förr ett viktigt komplement till höfodret. Under år med missväxt kunde upp till hälften av vinterfodret utgöras av löv. Klappningen innebär alltså dubbel nytta, dels reglerar det ljusförhållandena på marken, dels skörd av vinterfoder till gårdens kreatur.
Ängena är oftast inhägnade för att hålla betesdjuren utanför tills höet och lövet är bärgat. Därefter kan betesdjur, helst lättare nötkreatur, släppas in i änget för några veckors efterbete. Även lamm och russ används vid efterbete, men med viss försiktighet. Efterbetets syfte är att ta vara på samt bli kvitt återväxten som annars försvårar påföljande års fagning. Frö har även lättare att gro på platser där djuren har trampat ner marken. På våren kan man behöva slå sönder och sprida ut betesdjurens spillningar, ett moment som på Gotland kallas gödselkoxning.
För att motverka igenväxning behöver änget röjas ytterligare under vinterhalvåret. Röjningen innebär att ta bort överflödiga och döda träd, rensa bort sly samt glesa ut eller ta bort hasselbuskar. Historiskt har man även tillverkat och underhållit liar, räfsor och andra verktyg under vintern.
Ängshävdens olika moment gynnar ett artrikt ekosystem. Hundratals arter av växter, fåglar, insekter och andra djur, lavar, mossor och svampar kan påträffas i ett änge, varav många är sällsynta och hotade. Särskilt gynnas konkurrenssvaga och mindre näringskrävande växter eftersom änget inte konstgödslas. Vissa växter har också under lång tid anpassat sig till ängsmiljön, och blommar exempelvis tidigare än vad de normalt gör (för att hinna sätta frö före slåttern). Ängenas artrikedom visar sig särskilt mellan fagning och slåtter, från maj till början av juli, när de blommar i all sin prakt.
Hassel är en vanligt förekommande buske. Ask, lundalm, björk, oxel och ek är typiska träd. I änget växer olika arter av gräs, örter, orkidéer och andra blommor. Bland orkidéarterna finns Sankt Pers nycklar, krutbrännare, tidigblommande och senblommande brudsporre, johannesnycklar, nattviol (flera arter), tvåblad och vit skogslilja. Exempel på hävdgynnade ängsväxter är slåtterfibbla, klasefibbla, blodtopp, svinrot, tidigblommande slåtterblomma, darrgräs, svensk och späd ögontröst, vildlin, höskallra, teveronika och ängsvädd. Djävulssopp är exempel på en mycket sällsynt svamp som förekommer i några gotländska ängen tillsammans med en mängd andra termofila (värmeälskande) svamparter som bildar mykkorhiza med ängets träd, men som inte bildar fruktkroppar i slutna skogar. På de gamla klappade lövträden med djupa barksprickor, både i ljust och halvskuggigt läge, växer en rik lavflora med många sällsynta och hotade arter. Blodtoppsblomvecklare är en rödlistad fjärilsart som finns i de gotländska ängen där det växer blodtopp. I ängena kan man även hitta fladdermöss som söker sin föda, hittar sin dagvila och föder upp sina ungar i något ihåligt träd. Även Gotlands landskapsdjur, igelkotten, trivs i ängena. Om ängshävden upphör eller förändras drastisk kan sällsynta och hotade arter försvinna. En god ängshävd är alltså en förutsättning för att upprätthålla och säkerställa den biologiska mångfalden.
Efterbete med lamm (Gotlandsfår) i Benders strandänge i Anga. Foto: Anders Lekander.
Historik
Äng är åkers moder
För ungefär 2500 år sedan, i övergången mellan bronsåldern och järnåldern, blev klimatet kyligare och fuktigare. Man började därför hämta in djuren vintertid, vilket ökade behovet av vinterfoder. I samband med förändringen introducerades tydligt uppdelade åker-, ängs- och betesmarker som centrala delar av jordbruket.
Fram till mitten av 1800-talet var änget böndernas viktigaste markslag. Änget gav vinterfoder i form av hö- och lövfoder till djuren, som i sin tur gav gödsel till åkermarken. Därav talesättet ”äng är åkers moder.” Ängsmarkens areal behövde vara flera gånger större än åkermarkens för att åkern skulle bli tillräckligt gödslad.
Ängenas hävd var tidskrävande. Ofta deltog hela grannlaget i hävdens olika arbetsmoment som var förknippade med nedärvd kunskap, seder och bruk. På Gotland ordnades slåtteröl som var stora och muntra tillställningar för att fira att vinterhöet bärgats. Mat och dryck var en viktig del när man samlades i bygden för ett gemensamt arbete. Så är det än i många socknar.
Under 1800-talet genomfördes stora förändringar i jordbruket med syfte att modernisera och rationalisera arbetet. Bland annat introducerades skiftesreformer, nya odlingsmetoder och redskap, omläggning till växelbruk, konstgödning och senare bekämpningsmedel. Förändringarna innebar att skördarna av vinterfoder blev mycket större på åkermarkerna, men till priset av att man gjorde sig beroende av insatsmedel. De gamla ängsmarkerna gav en avkastning helt utan insatsmedel, men i jämförelse framstod denna avkastning som alltför liten och krävde en stor arbetsinsats. Detta gjorde att ängena inte längre behövdes som näringsproducent i samma utsträckning och ängshävden minskade stort. Många ängen omvandlades därför till åkermark, skog eller beteshagar.
På Gotland pågick den traditionella ängshävden längre fram i tiden än i andra delar av Sverige. Likväl minskade även Gotlands ängsareal kraftigt under andra hälften av 1800-talet och under större delen av 1900-talet. Minskningen har dock mer eller mindre avstannat under de senaste 50 åren. Hävden sviktar i en del ängen, men på andra platser återupptar man i stället hävden, efter att änget kanske legat i ohävd under ett antal år. Under de senaste åren har den totala ängsarealen på Gotland hållit sig stabil på omkring 300–350 hektar.
Förr hade så gott som varje större gård en eller flera vackra ängar
I en uppteckning från Isofs arkiv beskriver Reinhold, Fredrik och Lina Pettersson äldre tiders ängsslåtter i Eksta socken på Gotland:
Förr hade så gott som varje större gård en eller flera vackra ängar, mindre gårdar hade en äng ihop med andra, varje gårdsägare hade ett ängsstycke (---), men ängsmarken får alltmer ge plats åt åker och uppodlad vall. (---)
Under slåttern, liksom under annan bråd tid, stiger man upp i ottan (---). Innan man samlar ihop sina sladoningar och ger sig iväg med legkarlar ökar man helst på sina krafter med ”en tår starkt”, helst ytterligare förstärkt med rykande svart kaffe (---). Slåttermaskiner är väl modernt och fint, men det är skönt att det ännu finns folk som gör otta och slår en redig frukostbit – ”frukostbit” kallar man det stycke som man slår före ”morgonmaten” eller ”frukosten”. Sedan fortsatte man med slaningi, fick sej en kaffestyrkare klockan tio och middag höll och håller man klockan 12. Då är det sedan gammalt sed att man vilar en dryg timme, ”hål middagar”. (---) Sedan man så vilat från arbetet, slog man igen till otendagstid, kl. 4-5 em, då höll man otendag, d.v.s. drack kaffe (---). Så fortsatte arbetet till dess det ringde aftonmålsringning i kyrkan vid 7- ½ 8-tiden. Då var arbetet slut och man kunde hålla afton.
Berättat av Reinhold Pettersson (född 1869), Fredrik Pettersson (född 1877) och Lina Pettersson i Eksta socken, Gotland. Upptecknat år 1936 av Britt Ytterberg (Isof, ULMA 9765
Länk till annan webbplats.).
Ordlista
sladoningar = de redskap som användes vid slåtterarbetet
legkarl = man som lejts för att hjälpa till vid slåttern
slaningi = slåttern
otendag = kafferast på eftermiddagen
Bildspelet ovan innehåller sidor med fotografier från uppteckningen om slåtter i Eksta socken på Gotland (Isof, ULMA 9765 sid 10, 15 och 16). Klicka här för att se uppteckningen i sin helhet via Isofs arkivtjänst Folke Länk till annan webbplats..
Främjande och vidareförande
Föreningar och privatpersoner för traditionen vidare
Under de senaste 50 åren har medvetenheten ökat kring de gotländska ängenas särställning och deras betydelse för den biologiska mångfalden. Redan i början av 1900-talet började rörelser som naturvården och hembygdsvården uppmärksamma ängenas höga natur- och kulturvärden. 1944 bildades Gotländska Ängskommittén inom Gotlands Hembygdsförbund. Syftet var att på olika sätt uppmuntra och föra vidare traditionell ängshävd och alla kunskaper som var förknippade med den. Fortsatt verkar Gotländska Ängskommittén för det gotländska hävdade ängets bevarande. Detta sker genom att på olika sätt stödja och uppmuntra ängsmarksägare. Ängskommittén delar inte ut ekonomiskt stöd, men delar ut belöningar för god ängsskötsel i form av ett diplom eller ett konstverk. Varje änge i hävd får normalt en belöning vart femte år. Såväl Gotländska Ängskommittén som Länsstyrelsen i Gotlands län och Jordbruksverket har flera gånger inventerat de hävdade ängena på Gotland.
För ängshävd kan man sedan 1980-talet få ekonomiskt stöd från Jordbruksverket i form av miljöersättningar finansierade av EU (1995 och senare) och nationella medel. Detta är en viktig orsak till att ängshävden består. Miljöersättningen bygger på femåriga åtaganden. Att ta emot miljöersättning inbegriper att förbinda sig till ett fastställt regelverk som förhåller sig till vilken typ av änge som ersättningen gäller. Nästan alla gotländska ängen har särskilda värden, vilket innebär att det växer hävdgynnande arter i änget. Ett sådant änge ska bland annat fagas och slås varje år. Manuell slåtter och efterbete är exempel på hävdmoment som ger extra ersättning. Som ansvarig för ett änge gäller det att känna till och ta hänsyn till behov som speciella arter i änget har.
I dag är det främst ideella föreningar och engagerade privatpersoner som håller de gotländska ängena i hävd. Ängshävden ingår som en central del i många hembygdsföreningars verksamhet eller hos enskilda markägare och grannlag. Många är skolungdomar som av tradition fagat och ännu gör så på friluftsdagar som en del i skolans undervisning. I åtskilliga socknar sätter man en ära i att hålla sitt änge i god hävd. Änget kan fungera som en festplats i anslutning till slåtter och fagning, midsommar, friluftsgudstjänster, kulturaftnar, gökottor, blomstervandringar, bröllop och dop. Kunskapen om den traditionella gotländska ängshävden går i arv från generation till generation. Det krävs dock ett intresse bland de efterföljande generationerna för att hålla kunskapen och traditionerna vid liv.
Matrast vid fagning med skolelever i Hörsne prästänge. Foto: Anders Lekander.
Litteratur och länkar
Litteratur
Bringéus, N-A. (1963): Gotlandsräfsan Länk till annan webbplats.. Gotländskt Arkiv: meddelande från Föreningen Gotlands fornvänner, 1963, 47–68.
Croneborg, H. (2001). Gotländska ängar: en katalog över slåttermarker i hävd på Gotland år 2000 Länk till annan webbplats.. (Livsmiljöenheten rapport nr 4 2001). Länsstyrelsen i Gotlands län.
Croneborg, H. (2024): Gotländska ängar – en katalog. Länsstyrelsen i Gotlands län.
Croneborg, H. (2023): Handbok för gotländska ängshävdare. Gotländska Ängskommittén.
Ekstam, U. (1992): Om hävden upphör: kärlväxter som indikatorarter i ängs- och hagmarker. Statens naturvårdsverk.
Högberg, Y. (2009): Änget: ett utrotningshotat kulturlandskap? En studie av två gotländska ängen med olika förvaltningsformer utifrån skötsel-, aktörs- och finansieringsperspektiv Länk till annan webbplats. [Studentarbete, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)]
Lindberg, A. (2024): Tillverkning av traditionella räfsor. Göteborgs universitet, Hantverkslaboratoriet.
Länsstyrelsen i Gotlands län (1976): Inventering av änges-och lövmarker Länk till annan webbplats..
Petersson, J. (2010): Återinventering av gotländska ängen 2010 Länk till annan webbplats. (Rapporter om natur och miljö nr 2010:18). Länsstyrelsen i Gotlands län.
Ohlsson, E. W. (2006): Det gotländska änget. Ödins förlag.
Riksantikvarieämbetet (2019): Ängar och slåtter: historia, ekologi, natur- och kulturmiljövård Länk till annan webbplats..
Säve, P. A. (1878): Åkerns sagor: spridda drag ur odlinghäfdernas och folklifvet på Gotland. J. Ridelius bokhandel.
Länkar
Gotlands Hembygdsförbund Länk till annan webbplats.
Gotländska Ängskommittén Länk till annan webbplats.
Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet: Ängshävd och lieslåtter Länk till annan webbplats.
Hantverkslaboratoriet på Youtube: Ängshävd på södra Gotland Länk till annan webbplats. (sju filmer från Domerarve i Öja)