- Startsida
- Förteckningen
- Kulning
Kulning
Kulning är en slags lockrop och locksång som som ursprungligen användes av kvinnorna vid fäbodarna för att kommunicera med djuren. I dag utövas kulning i flera olika sammanhang, till exempel inom folkmusiken och vid traditionellt brukade fäbodar.
Geografiskt läge: Hela landet, men traditionen är framför allt förknippad med områden i mellersta Sverige där fäbodbruket varit utbrett (Värmland, Dalarna, Härjedalen, Jämtland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland).
.jpg)
Jennie Tiderman-Österberg kular vid Mosselbodarna i Floda, Dalarna år 2018. Foto: Isak Stomberg/Dalarnas museum (CC BY).
Kulning utförs med en speciell röstteknik som skiljer sig från vanlig sång: den har kraftig tonansats och rak vibratofri ton i högt tonregister med en placering långt fram vilket gör den smal och tät och riktas rakt fram. Man använder ofta registerbrottet mellan bröst- och huvudklang. Den speciella rösttekniken gör att sången kan höras på flera kilometers håll i skog- och fjällmarker. Locksången är variationsrik och blandar sång, lystringsrop och talsång. Den kan bestå av endast toner eller innehålla olika fraser, ord och namn.
Ursprungligen var lockropen funktionell arbetsmusik som användes för att kommunicera med djuren på fäbodarna. Sången var till stora delar improviserad och varierades beroende på situation och sammanhang. Den användes för att kalla på djuren men också för att väcka, lugna, småprata och kela, varna, visa vägen eller meddela sin position. För de mindre djuren, får och getter, användes ofta korta, studsande läten medan längre melodilinjer användes för korna. Lockrop användes också för kommunikation mellan människor, till exempel för att skicka meddelanden mellan fäbodar, till hemgården eller till vallkullor på andra håll i skogen.
När fäbodväsendet tappade i betydelse under 1900-talet minskade antalet utövare av den traditionella kulningen. Arbetsuppgifterna som sången var kopplad till försvann allt mer, och den naturliga överföringen mellan generationer av vallkullor upphörde. Kulningen levde i viss utsträckning kvar på en del fäbodar, men omvandlades allt mer från arbetsmusik till att bli en del av folkmusikscenen.
I dag finns ett stort intresse för kulning, och den sprids vidare bland annat genom dagens levande fäbodar, konserter, spelmansstämmor och andra folkmusiksammanhang samt olika kurser och utbildningar. Kulning framförs ofta vid olika fester och högtider och som invigningssignal i olika sammanhang. Eftersom kulning är svår att transkribera, alltså skriva ned i toner och ord, lär de flesta sig fortfarande kulning genom att lyssna och härma andra utövare.
Yvonne Smedberg kular för att locka hem korna om kvällen. Kättboåsen, Venjan, Mora år 2018. Foto: Jennie Tiderman-Österberg/Dalarnas museum (CC BY).
Lyssna på kulning
I den här inspelningen kan du höra kulning av Karin Edvardsson (född 1909). Inspelningen gjordes i Transtrand, Dalarna år 1969 (Isof, ULMA bd6961).
Lyssna vidare på Svenskt visarkiv
I samlingarna på Svenskt visarkiv finns hundratals inspelningar av kulning och andra lockrop samt intervjuer med utövare:
Inspelningar i Svenskt visarkiv: Inspelningar lockrop och locksång
Länk till annan webbplats..
Historik:
Rötter i medeltiden
Fäbodmusiken är en av de äldsta musikformer vi känner till i Norden, och den har rötter åtminstone tillbaka till medeltiden. En viktig del av fäbodmusiken är kulningen, de speciella lockrop som användes för att kommunicera med djuren på vallen, i skogen och på fjället.
Orden kulning och att kula är från början dialektala benämningar från Ovansiljan i Dalarna. På andra håll har lockropen haft andra dialektala benämningar. Några exempel är: käuka (Jämtland och Ångermanland), köka (Härjedalen, Hälsingland), kuja och lura (Hälsingland), lulla och lilla (Värmland), hoja, kuja och oja (Leksand, Dalarna), ula (Gagnef, Dalarna) och huja (södra Dalarna).
I Sverige var det i äldre tid framför allt kvinnor som arbetade på fäbodarna och tog hand om djuren, och det var bland dessa kvinnor som kulningstraditionen uppstod och utvecklades. Kulningen var ett viktigt redskap i arbetet med djuren och användes i flera olika situationer och sammanhang. Sångerna improviserades fram och utfördes med en speciell röstteknik som tillsammans med akustiken i den omgivande naturen kunde bära ljuden långa avstånd.
Kulningen utvecklades ursprungligen på fäbodarna som ett sätt för kvinnorna att locka på och kommunicera med djuren. På bilden Emmy Eriksson och Selma Forsman som vallar kor vid Lybergets fäbod i Dalarna. Foto: Georg Renström/Nordiska museet.
Berättelser från arkiven
Eftersom kulningen i så hög grad var improviserad i stunden efter rådande omständigheter finns äldre tiders lockrop inte dokumenterade eller nedskrivna i särskilt hög utsträckning. Kulning är också svår att transkribera, alltså att nedteckna i toner och text. I kulturarvsinstitutionernas arkiv finns dock flera beskrivningar av lockropen och hur de användes på fäbodarna under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. Här är några röster från arkivsamlingarna på Institutet för språk och folkminnen (Isof) och Nordiska museet:
Snart var dom på högsta bärje. Då brukke själlen hörs så väl him di byn. Då köke jetarna de fineste dom kunna, å dom köke begge på samma gång så dä skull låt vackert himme nei by, om någon var ute. Men om dom som är nei byn skull ha köke tell svar, så ha då allri hördes oppå berje, der dom sto så tokit geck juä. Dom köke flera gang å snoddse ve ansekte mot himlen, hoihoihoiiiii-oioiiho. Det låtä så vackert, å va dä gallä (eko) fint.
Berättat av: Lisa Johansson, född år 1894 i Vilhelmina, Västerbotten
Arkiv: Isof (ULMA 16625:2)
Kvinnornas långdragna, vackert tonade ”kökningar” var avsedda att locka kreaturen, men det var heller inte ovanligt att bujäntorna organiserade ett slags ”djungeltelegraf” med hjälp av kökningarna. På detta sätt kunde man meddela sig med varandra på långa avstånd. Något instrument (näverlur e. d.) användes oftast inte vid dessa kökningar. Det var bara stämbanden och munnens formande, som lockade fram de vackra och trolska tonerna.
Berättat av Lars-Göran Stenvall i Svegs socken i Härjedalen. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).
Två eller flera vallkullor, beroende på fähopens storlek, åtföljdes på samma lötgång. En av kullorna, vanligtvis den av dem som var begåvad med bästa sångrösten, gick före och sjöng locklåten till vilken korna fromt och förnöjsamt lystrade och följde, och någon av kullorna gick efter och tillsåg att alla kor kommo med så att ingen blev efter. Allt emellanåt sjöngs en visa eller sång samt spelades en hornlåt.
Berättat av: Fräs Erik Andersson i Boda Dalarna år 1936
Arkiv: Isof (ULMA 9563)
— Kossorna mina kom, låter det på vägen. — Rosa, Linda, Stjärna, Snällkulla kom! Och en annan röst lockar. — Kossorna mina kom! Fröjda, Blomma, Sabina, Lilja och Fromma kom. Skällorna spelar och stintornas lockrop ljuder under en strålande majblå himmel. — Kossorna mina kom! Gullros, Bonytta, Hjärtros och Kransa kom!
Berättat av Erik N. Östlund i Hedesunda socken, Gästrikland. Berättelse insänd till Nordiska museets fäbodinventering år 1962, och publicerad i boken Fäbodminnen (Lidman & Nyman 1965).
Främjande och vidareförande
Lever vidare i nya sammanhang
I dag lever kulningstraditionen vidare i flera olika sammanhang. Till viss del finns den kvar som arbetsmusik på traditionellt brukade fäbodar i landet där lockropen används exempelvis för att kalla på djuren. Locksången utövas även inom folkmusiken och har blivit ett vanligt förekommande inslag vid högtidliga tillfällen och som invigningssignal vid olika evenemang. Den används också i andra musikaliska arrangemang och genreöverskridande musik.
Kulningen har en stor betydelse för många utövare, inte bara som bruksmusik eller av estetiska skäl utan även för självutveckling.
För den som vill lära sig kulning finns många kulningskurser på olika håll i landet. Sedan över 20 år ges även kulningskurser på den högre musikutbildningen i folkmusik vid Musikhögskolan i Stockholm.
Agneta Stolpe, Anna-Karin Jobs Arnberg, Kerstin Sonnbäck och Jennie Tiderman-Österberg kular vid Ekfännsbergets fäbodar i Floda, Dalarna år 2018. Foto: Jennie Tiderman-Österberg/Dalarnas museum (CC BY).
Litteratur och länkar:
Lär dig mer om kulning
Litteratur
Robert Eklund, Anita McAllister & Fanny Pehrson (2013): An acoustic comparison of voice characteristics in ‘kulning’, head and modal registers. I: Proceedings of Fonetik 2013, the XXVIth Swedish Phonetics Conference (Studies in Language and Culture no. 21) Länk till annan webbplats..
Anna Johnsson (1980): Om fäbodarnas musik Länk till annan webbplats.. I: Folkmusikboken. Stockholm: Svenskt Visarkiv.
Anna Johnsson, Märta Ramsten, Ann-Marie Beckman, Claes af Geijerstam, Torbjörn Ivarsson & Inger Stenman (1978): Fäbodmusik i förvandling: rapport från en exkursion sommaren 1977 Länk till annan webbplats.. Meddelanden från Svenskt Visarkiv 42.
Anne Murstad (2003): Sireners sang eller himmelske samtaler? Noen perspektiv på framføring av lokk. Universitetet i Bergen.
Anne Murstad (2006): ”Lokk – historisk levning og vokal extremsport”. I: Norsk folkemusikklag 1905-2005: nasjonal og lokal kultur. Oslo.
Anne Murstad (2009): ”Lokk som variasjonsteknikk og emosjonell kommunikasjon”. I: Tradisjonell sang som levende prosess. Nordiske studier i stabilitet og forandring, gjentagelse og variasjon.
Åsa Nyman (1963): ”Lurar, horn och lockrop”. I: Fäbodar. Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård.
Märta Ramsten (2008): Att kula, käuka eller lulla. Ett bidrag till ett historiskt perspektiv på lockrop Länk till annan webbplats.. I: Noterat 16. Stockholm: Svenskt Visarkiv.
Susanne Rosenberg (2008): ”En utsmyckning av oändligheten runt omkring”. På jakt efter kulningens dragläge Länk till annan webbplats.. I: Noterat nr 16. Stockholm: Svenskt Visarkiv.
Isak Stomberg & Jennie Tiderman-Österberg (2021): Duets with nature: How natural acoustics affect the experience of performing Nordic herding music in outdoor settings Länk till annan webbplats.. I: AAWM Music and Nature Journal 1.
Jennie Tiderman-Österberg (2019): Dit lockropen tog mig Länk till annan webbplats.. I: Fäbodlandskap och vallmusik. Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförenings årsbok 2019.
Jennie Tiderman-Österberg (2019): Kom kullorna! Kom Vallros! Länk till annan webbplats.. I: Fäbodlandskap och vallmusik. Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförenings årsbok 2019.
Jennie Tiderman-Österberg (2020): Kulning: The Swedish Herding Calls of the North. Länk till annan webbplats. I: Folklife Magazine. Smithsonian Center for Folklife and Cultural Heritage.
Länkar
BBC Travel: 'Kulning': A hypnotic Swedish singing tradition Länk till annan webbplats.
Dalarnas museum: Kvinnors röster – om kulning, de kvinnliga herdarnas rop Länk till annan webbplats.. Film från 2019.
Dalarnas museum: Projektet Fäbodlandskap och vallmusik i Dalarna Länk till annan webbplats..
Isof.se: I fäbodarnas land: Fäbodarnas musik Länk till annan webbplats.
Spotify: Albumet Lockrop & Vallåtar från Caprice Records Länk till annan webbplats.
SR P 2 Dokumentär: Kulning och vallsång – en kvinnlig urkraft Länk till annan webbplats. (juni 2021)
Svenskt visarkiv: Webbpresentation Vallmusik Länk till annan webbplats.:
I fäbodarnas land
I december 2024 skrevs fäbodkulturen i Sverige och Norge in på Unescos respresentativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. I samband med det lanserade vi webbutställningen I fäbodarnas land. Där kan du läsa mer om fäbodarnas musik Länk till annan webbplats. och alla andra delar av det rika levande kulturarv som finns kopplat till fäbodarna.
%2034432-131-red.jpg)
Nybodarna i Oviken, Jämtland år 1936. Foto: Folke Hedblom (Isof, ULMA 34432).