Vadmalstillverkning

Stampa eller valka är två olika namn på bearbetning av ylletyger. Valkning är dock ett vidare begrepp som även används om hela plagg. Filtning är den övergripande termen som även används vid tovning av lösa fiber.

På ullfibern sitter epidermisfjäll, små fjäll som reser sig vid värme. Vid den mekaniska bearbetningen kommer fibrerna haka i varandra och tyget krymper ihop. Ibland får man tillsätta valkvätska, som såpa, för att underlätta valkningen.

Valka kan man göra på olika sätt, till exempel genom att stampa tyget med fötterna eller med hjälp av en valkbräda. Ett annat sätt är stampning där stockar, formade som stampar, bearbetar tyget. Krympningen av tyget påverkas av olika faktorer: ullen, spinningen, tätheten, vävningen, pH-värdet, vattentemperaturen och hur bearbetningen går till.

Vadmal är ett hårt valkat ylletyg. Vadmalens utseende, vilket garn och vilka metoder som använts har varierat under olika perioder och på olika platser.

I en vattendriven stamp drivs en stock runt med hjälp av ett vattenhjul. Drivstocken lyfter i sin tur upp de stampstockar som sedan bearbetar tyget, när de av tyngdkraften faller ner i trågen.

Tygerna blötläggs och placeras i trätrågen, som är omkring 30 x 60 centimeter och rymmer 20–30 meter tyg. Ofta är det flera tråg bredvid varandra. Stampstockarna bearbetar tyget, genom att dels slå, dels knuffa undan tyget så att det rör sig i tråget. Vid stampningen kan man använda mycket eller lite vatten.

Vadmalstillverkning – så går det till

Hur går det till att stampa ett ylletyg till vadmal? Det här är ett exempel på tillvägagångssätt:

1. Det vävda tyget ses över, knutar tas upp och lösa trådar fästs. För att kunna jämföra resultatet efter stampningen, bör tygets bredd och längd mätas.
2. Tyget blötläggs i en balja, detta för att ullfibrerna i lugn och ro ska dra åt sig vattnet. Oftast används kallt eller ljummet vatten.
3. Tyget veckas som ett dragspel och läggs ner i trätråget.
4. Vatten hälls på och stampen får gå en stund. Genom att tillsätta varmt vatten öppnas epidermisfjällen och det gör att fibrerna lättare hakar i varandra under den mekaniska bearbetningen. Om man använder varmt vatten eller tillsätter ett ämne som är alkaliskt, förstärks effekten och snabbas på, men kallt vatten, rörelse och mycket tid är fullt tillräckligt för att få vadmal.
5. Det är viktigt att det är en lagom mängd med tyg i trätråget, så tyget flyttar runt av sig själv. Det beror på att tråget inte är helt runt och att stampstockarna är formade som en trappstege. Ibland behöver det också tillsättas vatten för att tyget lättare ska gå runt. Ibland hjälper stamparen till och petar på tyget med en pinne, om det har fastnat.
6. Efter 30–60 minuter kan det vara bra att stanna och se att tygerna ligger rätt och att inga oönskade veck har bildats.
7. Tygerna läggs tillbaka och stampen får gå i flera timmar. Går det runt av sig själv, finns det ingen anledning att stanna stampen i onödan. Antalet timmar styrs av hur snabbt stampstockarna arbetar, hur fuktigt trämaterialet är (friktionen trä mot trä), vilka ylletyger man har tillsammans, hur varmt det är, pH värdet på vattnet och vad tyget ska användas till.
8. När tyget är klart rullas det upp på en trärulle samtidigt som det sträcks.
9. Sträckningen är ett viktigt moment som i allra högsta grad påverkar det färdiga tyget. Exempel på metoder som används idag är att rulla upp tyget på en trärulle, som antingen har en annan trärulle som motstånd eller en träställning där tyget får gå över ett antal träribbor.
10. Innan tyget är klart bör det fixeras och det görs med värme. På 1800-talet användes stora träpressar, där tyget lades mellan varma plåtar och sedan pressades ihop. Tyget både sträcktes och fixerades. Tyget dampades/ångades även av skräddaren för att försäkra att det inte skulle förändras vid sömnad och pressning. Det finns även berättelser om hur man stoppat in trärullar med ylletyg i bakugnen för att fixera det. I dag är det oftast ångpressning eller dampning som används.

Första gången som begreppet vadmal nämns i skrift i Sverige är 1292 då biskop Lars fick ett kvitto på 110 mark vadmal från ärkebiskopen Sune i Linköping. Ordet vadmal betyder 'en bit tyg av ull', och bildas från orden wede 'våd eller tyg' och mal som är ett mått.

Vadmal är ett valkat ylletyg, spunnet av ull och därefter vävt och valkat. Det kunde på medeltiden även användas som betalningsmedel. Det fanns flera metoder att valka tyget, exempelvis genom att stampa med fötterna på tyget eller använda en valk/tövmangel. Den hemproducerade vadmalen brukade jämföras med importerade tyger, vävda på manufakturer, av finull eller merinoull. Dessa tyger ansågs finare och kunde vara både stampade och överskurna. Exempel på ett sådant tyg är kläde.

Bevarade ylletyger från medeltiden är ofta grövre och vävda med entrådiga garner, ofta med en hård snodd på varpgarnet och lösare snodd på inslaget. På Varbergs fästning visas Bockstensmannens kläder från 1300-talet. De brukar ibland användas som ett exempel på hur medeltida vadmal kunde se ut.

Ull är en bra fiber ur miljöperspektiv. Ett valkat tyg ger ett funktionellt tyg med lång livslängd. Att stampa ett tyg i en stamp har idag två syften. Dels finns det kulturhistoriska värden i att få se hur redskapen fungerar och dels skapas möjlighet för enskilda vävare att följa och aktivt delta i processen med ett tyg de själva vävt. En del har även spunnit garnerna som används i tygerna. Många vet redan innan beredningen vad tyget ska användas till. Erfarenheten att själv få vara med och bereda sitt vävda tyg och lockar många. Något som visades upp på Riksvävarnas årsmöte 2018 i Borlänge.

Det är i dag ett tiotal personer som till fullo behärskar tekniken. De flesta är vävare och/eller lärare som har lärt sig att stampa genom att delta i olika kurser. Därefter har de under flera år utövat tekniken på egen hand. Stampningen sker i nära samarbete med ägaren av stampen vid något eller några tillfällen per år. Eftersom stamparna är byggda av trä och väder och vind tär på materialet är det viktigt att stampen underhålls.

Kunskapsöverföring sker genom kurser, vävare emellan, samt vid demonstrationer. Det är vanligen en vävlärare eller vävare som ansvarar för stampningen.

Grebbestad folkhögskola, Mora Folkhögskola och Sätergläntan - Institutet för slöjd och hantverk har kurser i beredning av ylletyger. Det kan vara enstaka kurser öppna för vem som helst eller som en del av en längre utbildning. Enstaka kurser bedrivs ibland som distansutbildningar där man väver tyget hemma och därefter stampar tygerna tillsammans. Ofta har detta skett som ett öppet arrangemang då besökare varit välkomna. Stampningen sker i nära samarbete mellan utbildningen och ägaren av stampen, vilket ofta är en hembygdsförening.

Genom forum på Facebook, Stampens vänner, har det blivit enklare för vävare att själva anordna beredningen av tygerna. Så sker exempelvis i Skrikarhyttans stamp en gång om året.

Stiftelsen Skansen använder vadmalsstampning i sin verksamhet. De väver tyg i en av gårdarna och det stampas sedan under speciella lin- och ulldagar. Även hembygdsgårdar kan ha egna arrangemang där de visar tekniken. Internet är ett annat forum för kunskapsöverföring och det finns flertalet filmer där stampning demonstreras, både från Sverige och från andra länder.

Litteratur

Arnberg, Anna-Karin (2008): Arnbergs färgeri. En studie om färgerirörelsen i Floda i Dalarna 1850-1940. Uppsala Universitet: C-uppsats, Textilvetenskap.

Dahlman, Erixon & Plantin, Skiöld (red). (1939): Kulör i träff. Minnsskrift utgiven av färgargården i Norrköping. Nordisk Rotogravyr.

E-N. & D.O. (1954): Att stampa vadmal som det tillgick år 1890 till sekelskiftet 1900. I: Skansvakten.

Eldin, Pia (1987): Vadmalsstampning i Hån. I: Hemslöjden nr 5.

Erlandsson, T. (1947): Valkkvarnen och andra valkar. I: Gotländska kulturbilder. Nordisk Rotorgravyr.

Gustafsson, Kerstin (2010): Så väva vi vadmal. I: Vävmagasinet nr 1.

Gustafsson, Kerstin Paradis (1992): Vadmal: tradition och förnyelse. Nora: Miljöpedagogik.

Gustafsson, Kerstin Paradis (2017): Ull blir vadmal. Stockholm: GML Print On Demand.

Jirlow, Ragnar (1933): Fotarbete. I: Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm: Nordiska museet.

Kjellberg, Sven T. (1943): Ull och ylle: bidrag till den svenska yllemanufakturens historia. Diss. Lund: Univ., 1943

Nilsson, Hilding. (1947): Rökärrs vadmalsstamp i Mellösa socken, Södermanland. I: Bygdesägen och gårdsarkiv. LTs förlag.

Ragnander, Orvar (2000): Färg och textil i svunnen tid. Borås: Textilhögskolan/ Högskolan i Borås.

Ågren, Katarina (1974): Västerbottnisk textiltradition / Vadmal. I: Västerbotten nr 3.

Länkar

Bergdala Spinnhus: Vadmal and other woollens Länk till annan webbplats.

Floda hembygdsförening: Stampen i Kvarna Länk till annan webbplats.

Grebbestads folkhögskola Länk till annan webbplats.

Mora folkhögskola Länk till annan webbplats.

Orsa besparingsskog: Stampen i Råberget Länk till annan webbplats.

Sätergläntan Länk till annan webbplats.

Svenska industriminnesföreningen: Stampen i Vemhån Länk till annan webbplats.

Ullmors verkstad: Hur man stampar vadmal Länk till annan webbplats.

Visit Värmland: Hamra Vadmalsstamp Länk till annan webbplats.

Välkommen till Vemhån: Stampen i Vemhån Länk till annan webbplats.

Youtube: Frimanson, Kirsi, Vadmalsstampning (2017) Länk till annan webbplats.

Youtube: Frimanson, Kirsi. Stampning 2017 (2017) Länk till annan webbplats.

Nasjonalbiblioteket: Grepp, Olav Kyrre & Marta Hoffmann (1970) Klesstampa Länk till annan webbplats.

Nasjonalbiblioteket: Grepp, Olav Kyrre & Marta Hoffmann (1970) Veve vadmel, slå til sammen Länk till annan webbplats.

Youtube: Råbergs vadmalsstamp och skvaltkvarn (2018) Länk till annan webbplats.

Youtube: Skoglund, Meta (2016) Stampning i Skrekarhyttan Länk till annan webbplats.

Youtube: Tillverkning av vadmal på Skansen (2015) Länk till annan webbplats.

Youtube: Vadmalsstamp på Gammelvala (2014) Länk till annan webbplats.