Det är industrialismens genombrott som banar väg för trasmattsvävandet. Bostäderna blir bättre, jordbruket förbättras, tillgången till billigt material ökar. Men det är fortfarande ett fattigt Sverige, där återbruk är en självklarhet, inget får förfaras. Det gamla självhushållande samhället höll på att luckras upp, men kunskaperna om material och hantverk var fortfarande levande.

Trasmattsvävandet börjar så smått i de högre samhällsklasserna under första delen av 1800-talet; att spara och ta tillvara var således naturligt i alla samhällslager. Mattor på golvet blir inte ens i högreståndsmiljö vanligt förrän i slutet på 1700-talet i Sverige. De allra äldsta mattorna hade lin i varpen och var tämligen smala. Vi får söka oss till litteraturen och konsten för att hitta spåren av dessa mattor. De finns få bevarade exemplar och vi får gissa oss till hur de sett ut. Två små mattstumpar daterade till 1840-talet finns i Nordiska museets samlingar. Troligen har de bevarats för dess fina mönsterinplock av blommor och blad. Inslaget består av noggrant klippta trasor i en blandning av bomull, lin och ull.

Från mitten av 1800-talet och framåt tar trasmattsvävandet fart. Fortfarande vävs mattorna i smala bredder cirka 60 centimeter, en alns bredd, vilket är det vanligaste måttet. Fiskegarnet, ett starkt enkel- eller dubbeltvinnat bomullsgarn, blir vanligt till varp, det är lättvävt och lättskött. En produkt som blir möjlig i och med industrialiseringen och som fanns i en mängd olika grovlekar och tvinningar.

I industrialiseringens spår följer också att tillgänglighet till mönster, varpgarner och material ökar. Böcker och tidskrifter sprider kunskap, ambulerande vävskolor turnerar runt i landet. Till skillnad från den äldre folkkonsten finns det i stort sett inga regionala skillnader i trasmattorna, mönster och tekniker sprids över hela Sverige. Den enskilde vävaren kan dock vara mer eller mindre skicklig, ”randmodet” varierar, men det är tillgången på material som styr hur din trasmatta kommer att se ut.

Mattorna vävdes i långa längder för att först efter vävningen klippas i rätt längd. Väverskorna var skickliga som med tämligen enkel utrustning, fyra skaft och fyra trampor, kunde få fram effektfulla mönster. Om man dessutom betänker att alla mönster dubbeltrampades inser man väverskornas skicklighet och deras hantering av material visar på kunskaper som byggts upp under lång tid. Och säkert blev trasmattsvävningen för många väverskor en väsentlig biinkomst och en räddning i en knaper vardag.

Oftast var varpen färgad i en mörk färg som gav förstärkning till trasorna vars färger för det mesta var dova, det var det man hade mest gott om. Gladrändernas trasor färgades med köpta färger som kom i marknaden under 1800-talets andra hälft. Fina ruteffekter fick man med hjälp av kontrasterande färger i varpen, tätränder. Rosengångsbårderna gav vågiga ränder, gärna i en glad färg som bröt av mot det dova. Så kallade Ormamattor vävdes endast med rosengångstramporna. Övriga tekniker och mönster har mestadels ”dialektala” benämningar som i vissa fall visar på hur du ska väva: En om en, eller: Två om två, Gladränder, Kvistränder, Kråkfötter, Fågelfötter, Mötas och skiljas, namn som sätter fantasin på prov. Naturligtvis testades även andra bindningar till mönsterbårder i mattorna, det förekommer olika varianter på daldrällar, halvdrällar och jämtlandsdrällar. Och så de fina glesripsarna som fanns i otaliga mönster och färger och med tunna vävgarner i bomull som varp. I en glesrips samverkar varp och inslag till en fin enhet, trasorna tillåts att lysa igenom den glesa varpen. Till skillnad mot varpripsen som helt döljer inslaget. Glesripsmattorna med sin lite ömtåligare varp har nog tillhört salen, en finmatta som ofta lades i en fyrkant runt matbordet och markerade den mönstrade korkmattan, som var lite av en statussymbol i hemmen runt sekelskiftet mellan 18- och1900-talet.

Till att börja med prydde trasmattorna golven endast vid de större högtiderna, det andades fest när det var dags för årets mattlängder att komma på plats. Trasmattsvävandet har pågått i en obruten kedja från starten, men den stora rikedom i mönster och tekniker som fanns runt sekelskiftet och i 1900-talets början till har genom årtionden gått förlorad. I mitten av 1900-talet blev trasmattan lite för standardiserad, och många hade åsikter om hur en trasmatta ”borde” se ut. En teknik har dock aldrig gått ur tiden och det är den populära rosengången. Under 1980–1990-talet börjar intresset för de äldre mattorna att ta fart och man inser vilken kunskap och vilken rikedom av mönster som ligger gömd i de äldre mattorna. Det är inte ”bara” en trasmatta.