- Startsida
- Förteckningen
- Tegelhantverk
Tegelhantverk
Tegelhantverk är den praktiska kunskapen att bearbeta, forma och bränna lera till tegel med traditionella, förindustriella metoder.
Geografiskt läge: Historiskt spridd över stora delar av Sverige. I nutid främst i Västra Götaland, Skåne och Dalarna.
Blöt handslagen lersten, medeltida storstensformat. Foto: Louise Bahrton
Tegel är brända lerprodukter i olika format som används till byggande: murar, tak, golv och markbeläggning, dränering och andra konstruktioner. Tegelhantverk avgränsas från mureri, som handlar om hur tegel används i konstruktion och arkitektur.
Teglets historia är nära förbunden med de mänskliga civilisationernas utveckling, eftersom lera finns tillgänglig över stora delar av världen. Den tidigaste användningen är kartlagd till 8000 f. Kr. i Mesopotamien, där obränd lersten som formats för hand återfunnits i uppförda byggnader. Från cirka år 2000 f. Kr. och framåt utvecklas den tillverkningsmetod som blir gällande fram till industrialiseringen. Genom att slå lera i träformar med fasta proportioner och sedan bränna lerstenen, uppnås förutsättningar för konstruktioner med hög hållfasthet och beständighet.
I Europa spreds kunskapen om att tillverka bränt tegel först inom det romerska riket och vidare genom den kristna kyrkans utbredning. Till Sverige kom kunskapen med klosterväsendet under tidig medeltid. Under 1500- och 1600-talen började kronan och överheten i allt högre grad att tillverka och bygga med tegel.
Under 1700–1800 talet, i takt med samhällets alltmer genomgripande förändringar, sprids kunskapen vidare till allmoge och bönder. I slutet av perioden talet ökar efterfrågan på tegel över hela landet och en mer storskalig produktion tar över. Mekanisering, nya bränntekniker och professionalisering slår successivt ut mindre tegelbruk. Tegelformatet har då utvecklats från medeltidens ojämnt brända ”stor-tegel”, till ett betydligt mindre, jämnare bränt tegel med raka kanter och standardiserat svenskt format.
Först framåt 1960-talet märks en nedgång inom tegelindustrin i Sverige då efterfrågan avtar med introduktionen av nya material och system för konstruktion inom byggsektorn. Den successiva nedsläckningen av tegelindustrins blir påtaglig från 1980-talet och framåt. 2020 stängde Sveriges sista industri för murtegel. Vid nybyggnation idag används importerat tegel i nya mindre format. Parallellt finns ett inhemskt behov av hantverksmässigt tillverkat tegel, för byggande som tar tillvara kulturhistoriska värden, samt för restaurering av äldre tegelarkitektur.
1. Blandat tegel, olika hårt bränt med ved i flamugn. Foto: Jenny Lorentzon. 2. Murat tegel i Gumlösa kyrka utanför Vinslöv, invigd år 1192. Foto: Pernilla Norrman.
Beskrivning
Tegelhantverk är den praktiska kunskapen att bearbeta och bränna lera till tegel med traditionella, förindustriella metoder. När lera bränns över cirka 830 °C förändras de kemiska bindningarna, vilket bildar en ny, beständig mineralstruktur och en vattenfast keramisk kropp.
Den hantverksmässiga tillverkningen av tegel utgörs av en serie moment i en produktionscykel som traditionellt sträcker sig från vår till höst. Varje moment rymmer erfarenhetsbaserad kunskap som bäst förmedlas genom att följa och delta i arbetet.
Bedömning av lera
Lera är en jordart som består av finkorniga lermineral, främst silikater, som binder vatten. Den har bildats genom olika geologiska processer, vilket gör att leror skiljer sig åt i mineralsammansättning, karaktär och bränntålighet.
Bedömningen av lerans egenskaper är avgörande för resultatet vid tegeltillverkning. Traditionellt har tegellera hämtats i närheten av tillverkningsplatsen, ofta strax under matjordslagret. En fet, kompakt och vattenrik lera kan behöva magras med till exempel sand för att undvika sprickor och deformation under torkning och bränning. Leror med olika egenskaper och karaktär kan också ligga varvade i marken, beroende på hur de har sedimenterats.
Teglets färg påverkas av lerans sammansättning: olika järnföreningar ger till exempel rött tegel, medan en högre kalkhalt ger gult tegel. Den slutliga färgen bestäms dessutom av bränntemperatur, placering i ugnen och syretillgång. Det hantverksmässiga, förindustriella teglet kännetecknas därför ofta av ojämnheter och variation i nyanser, vilket ger materialet dess levande karaktär.
1. Lertäkt som används vid Horns tegelbruk 2025. Foto: Louise Bahrton 2. Brända prover med exempel på olika inhemska tegelleror. Foto: Pernilla Norrman .
Beredning av lera
Leran är tung och kompakt när den grävs fram. Efter transport till produktionsplatsen bör den vila en tid. Frostsprängning gör den mer porös och lättbearbetad. Den uttorkade leran måste sedan blötas upp och blandas till en homogen och smidig massa. Det sker det med hjälp av en motordriven lerkvarn som bearbetar leran. Förr användes dragdjur som trampade direkt i leran eller drev runt en mekanik med roterande blad i ett trätråg – så kallad lerbråk. Ett avgörande moment vid beredningen är att bedöma lerans konsistens – genom att se, känna och lyssna. Rätt mängd vatten och eventuellt sand är nödvändig för att formningen ska lyckas.
1. Rå lera i lerskruven före beredning. Foto: Jenny Lorentzon. 2. Lerkranens munstycke med färdigblandad lera vid Horns tegelbruk. Foto: Pieter Ten Hoopen.
Formning av tegel
Handslagning av formtegel har till viss del levt kvar som ett komplement till den industriella tillverkningen, särskilt för mindre serier formtegel och arkitektonisk utsmyckning. Teglet formas då för hand i öppna formar eller ramar med handtag, traditionellt utförda i ekträ.
Vid handslagning eller handstrykning kastas eller trycks en anpassad mängd lera ner i den blötlagda träformen. Leran pressas ut i formen och dras av med en bräda eller kavel. Beroende på vilken typ av produkt som tillverkas, kan ytan behöva slätas eller tätas med handflatan som avslutning. Olika typer av formtegel kan också behöva skäras ut mot en specialanpassad profil.
Det finns olika metoder för att få leran att släppa från formen: en bygger på att tillföra vatten vid rätt moment, en annan på att beströ formen med ett torrt material, till exempel sand. Den blöta stenen har ofta försetts med stämplar eller ornament för att märka teglets ursprung.
Lera krymper när den torkar, och olika leror krymper olika mycket. Innan träformarna tillverkas måste måtten därför kompenseras, så att den slutliga produkten motsvarar krympningen från blöt lersten till bränt tegel. Svenskt standardformat för murtegel är 25 × 12 × 6,2 cm, medan det medeltida storstensformatet är cirka 30 cm långt, 13–15 cm brett och 8–10 cm tjockt.
1: Handslagning av tegel, lera pressas i träform. Foto: Louise Bahrton. 2: Träformar för kröntegel till skorsten. Foto: Pernilla Norrman.
Torkning
Uttorkningen av de blöta lerstenarna är beroende av årets mildare månader. Det är en kritisk fas då de fuktiga blocken placeras i skydd från sol och vind. Torkningen måste ske långsamt och jämnt ända in i stenarnas kärna, vilket kan ta flera veckor beroende på väderlek. Tegelbrukens torklador utrustades därför med dörrar och ventiler för att reglera värme och luftfuktighet.
Hur torkningen fortskrider bedöms genom förändringar i färg, storlek, vikt och temperatur. Beroende på väderförhållanden kan stenarna behöva vändas för hand flera gånger.
1: Torkat lertegel. Foto: Jenny Lorentzon. 2: Torklada med lertegel, Horns tegelbruk. Foto: Pernilla Norrman.
Stackning
När tegelprodukterna är helt torra ska de flyttas och staplas i brännugnen. Stackningen av tegel i ugnskammaren är ett tungt arbete som kräver överblick, planering och precision. Varje råsten är ömtålig och måste hanteras individuellt för att placeras i en konstruktion som bär sig själv och samtidigt bildar kanaler för låga och rökgaser, så att värmen sprids jämnt i kammaren. När kammaren är fylld muras kammaren igen och tätas. Därefter kan hela produktionen brännas.
Under den förindustriella eran användes inte sällan fältugnar, där själva lerstenen som skulle brännas fick bygga upp konstruktionen tillsammans med jord och sten. Dessa uppfördes och revs efter varje bränning och byggdes sedan upp på nytt. Vid mer långsiktig produktion uppfördes fasta flamugnar, där bränningen kunde ske periodiskt i återkommande cykler. I takt med mekaniseringen ökade produktionstakten, vilket krävde mer effektiva ugnssystem som till exempel ringugn och tunnelugn. I dessa kunde bränningen pågå kontinuerligt året runt, medan spillvärmen bidrog till torkningen av det obrända teglet. Dessa system är fortfarande i bruk i andra delar av världen.
1: Schema för stackning av murtegel i brännugn. Foto: Jenny Lorentzon. 2: Traditionell stackning av obränt tegel från golv till tak, tegelugn Uppland 1956. Foto: Elis Johansson/Stiftelsen Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).
Bränning
Bränning av tegel har traditionellt skett med ved eller kol/koks och till och med torv. I mer industriella processer ersattes dessa bränslen av olja och gas.
Bränningen tar upp till flera dagar, eftersom temperaturen i ugnskammaren måste stiga kontrollerat och långsamt så att värmen hinner fördelas och jämnas ut i varje sten. En alltför snabb uppvärmning stör den kemiska omvandlingen från lera till tegel och kan orsaka sprickor eller andra skador.
För ett hållbart och väderbeständigt tegel krävs en topptemperatur på 900–1100 °C, beroende på lerans sammansättning. Temperaturen kontrolleras på flera sätt: med pyrometer (för att mäta ugnens atmosfärtemperatur), genom att läsa av färgen på antändning, låga och rökgaser, samt genom att hämta ut provkroppar eller så kallade lergökar som visar teglets mognad och färg. För hård bränning leder till översintring och deformation, medan för svag bränning ger ett underbränt, poröst och obrukbart tegel.
Efter avslutad bränning måste ugnen svalna långsamt, lika långsamt som vid uppvärmningen. Kalldrag kan orsaka kylsprickor. Beroende på ugnens volym kan det ta flera veckor innan tömningen kan påbörjas.
1: Flamugn som ännu brukas vid Horns tegelbruk. Foto: Pieter Ten Hoopen. 2: Öppningen till flamugn muras igen inför bränning. Foto: Jenny Lorentzon.
1: Eldning med ved i flamugn, inkast ovanifrån, Horns tegelbruk. 2: Så kallade lergökar placeras nära taket i brännkammaren. 3: Kontroll av antändning i ugnen med synliga lergökar lyfts upp för att bedöma teglets mognad under bränningen. Foto: Jenny Lorentzon.
Sortering och packning
Tegel ska brännas så att det blir beständigt men inte alltför poröst. Om skärven suger upp för mycket vatten ökar risken för frostskador. Murtegel i innerväggar ställer inte samma krav som tegel i fasader och skorstenar, som måste tåla växlingar i väta och temperatur.
Vid manuell tegelbränning varierar temperaturen mellan olika delar av ugnen. När ugnen töms måste produkterna därför sorteras, grovt indelat efter helbrända, hårdbrända, underbrända och kasserade. Sorteringen bygger på noggrann registrering av olika kvaliteter – som att lyssna till stenens klang, syna sprickor, bedöma färg och känna av vikten i handen. Teglets porositet och vattenupptag kan också bedömas genom att väga stenen före och efter en viss tid i vattenbad. En snabb indikation ges dessutom av tungans vidhäftning mot skärven.
Även efter bränning är tegelstenen paradoxalt nog fortsatt ömtålig. Den skadas lätt av stötar och slag, men är hållfast vid vertikal belastning. Tegel behöver därför hanteras varsamt och packas med jämna kanter före emballering och frakt. Vid förvaring på pall bör tegel stå ventilerat, gärna under tak.
1: Olika hårt bränt tegel, Horns tegelbruk. 2: Golvtegel med en levande yta från vedbränning. 3: Vedbränt murtegel, sorterat och packat. Foto: Jenny Lorentzon.
Historik
Teglets ursprung
Tegelhantverkets rötter kan spåras till Mesopotamien, där fynd från 8000 f.Kr. visar att obränd lersten, formad för hand, användes i byggnader. Med tiden utvecklades tekniken att slå tegel i träformar, vilket förbättrade både konstruktion och murning. Först under perioden 5000–2000 f.Kr. etablerades kunskapen att tillverka och använda bränt, väderbeständigt tegel.
Tegelhantverket spreds och etablerades i Mellanöstern, österut i Kina och västerut i Europa. Under antiken förfinades hantverket successivt. Tegel användes inte bara för imponerande byggnadsverk utan också för konstnärlig gestaltning – som i den återuppförda Ishtarporten på Pergamonmuseet i Berlin, där formtegel i relief kombinerats med glaserade ytor och ornamentik.
Under Romarriket utvecklades teglet på motsvarande sätt från obränd lersten till olika platta tegelformat. Först i norra Italien, en bit in på det första årtusendet, inleddes en period av innovativt tegelbyggande med mer moderna proportioner för tegelsten.
Detalj med glaserat tegel i relief, murverk längs med Ishtarportens processionsgång. Foto: Pernilla Norrman.
Europa
Kristendomens utbredning kom med tiden att bli den viktigaste drivkraften för tegel- och murningshantverkets utveckling i Europa. Med kyrkobyggandet etablerades tegelanvändningen gradvis med ett alltmer standardiserat byggnadsskick. Yrket att tillverka tegel var till en början nära knutet till klosterordnar som cistercienser och dominikaner, men utvecklades under högmedeltiden till en fristående profession med koppling till murarnas skråväsende.
Tegelmästaren anställdes vid stora byggprojekt och ansvarade för hela processen – från att lokalisera lera till att organisera arbetskraft och styra själva tillverkningen. Varje temporär bygghytta som sattes upp bidrog till att kunskapen fördes vidare till lokal arbetskraft, som i sin tur kunde använda tekniken i mindre skala.
Tegelbyggandet spreds också genom handelsstädernas satsningar på mer motståndskraftiga material. Via Hansans nätverk sökte sig tyska tegelmästare och murare vidare till nya uppdrag – inte sällan i de nordiska länderna.
1: Den medeltida tegelstaden Elbogen, Malmö. Beskuren bild av kopparstick från ”Civitates Orbis Terrarum (1588). 2: Exempel på medeltida murverk, Borgarhuset Kulturen i Lund. 3: Fingeravtryck i tegel, Gumlösa kyrka utanför Vinslöv, invigd år 1192. Foto: Pernilla Norrman (bild 2–3).
Tegel i Sverige
En av de tidigast kända tegelbyggnaderna i Sverige är Gumlösa kyrka i Skåne, invigd 1192 och ansedd som Nordens äldsta bevarade byggnad i bränt tegel. Under de följande århundradena uppfördes åtskilliga kloster och kyrkor i tegel.
Med reformationen och klosterväsendets upphörande försvann också mycket av hantverkskunnandet kring tegel. Endast kyrkan, staten och adeln hade råd att tillverka och bygga i tegel, och materialet fick ett uppsving under barocken på 1600-talet. Med 1700-talets växande stadsbebyggelse tog man fasta på teglets byggnadstekniska fördelar – hållfasthet och brandsäkerhet. Därmed växte lokala tegelgårdar fram, inte bara vid slott och herresäten utan även i anslutning till landets större städer.
Under 1700- och 1800-talen spreds kunskapen successivt till allmogen runt om i landet. Småskaligt tegel tillverkades i fältugnar, främst för eget bruk eller för försäljning i närområdet. På många platser samarbetade bönder i produktionen, där alla behövde delta – även äldre, kvinnor och barn. En tillresande tegelmästare kunde anlitas under en produktionssäsong, varpå kunskapen kunde förvaltades vidare och utvecklas till mer permanenta gårdstegelbruk. I takt med ökad läskunnighet spreds kunskapen också genom handböcker.
1: Handslagen och märkt tegelpanna Döderhult, Småland. Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum. 2: Tegellador med stängda vädringsportar vid Julita gård efter det tidigare tegelbruket. Foto: Peter Segemark/Nordiska museet. 3: Tegelslagning i linskäkten för ladugårdsbygge i Hälsingland 1912. Familjen deltar och under ledning av inhyrd tegelmästare från Arbrå. 4: Kvinna utför tegelslagning i Jokkmokk år 1930. Foto: Gunnar Ullenius/Nordiska museet.
Industrialisering och förändring
En bit in på 1800-talet växte marknaden för tegel, driven av jordbrukets omstrukturering och utdikning av mark, liksom av utbyggnaden av samhällets infrastruktur med järnvägar, sjukhus och skolor. Behovet av bostäder ökade i städerna, samtidigt som kraven på standard och hållfasthet skärptes. Många affärsmän såg också sin chans att investera.
De hantverksmässiga godstegelbruken utvecklades i vissa fall till industriella tegelbruk, medan andra avvecklades tidigt. Kring sekelskiftet 1900 fanns omkring 500 tegelbruk i Sverige, med en årlig produktion på cirka 400 miljoner tegelstenar – främst i Skåne. Behovet av kompetens ledde till grundandet av Tegelmästarskolan och Försökstegelbruket i Svedala år 1905, som med tiden blev ett ledande kunskapscentrum i norra Europa. Parallellt bildades branschorganisationen Svensk Tegelindustriförening.
När billigare byggnadstekniker infördes minskade teglets betydelse. Den stora nedgången kom under 1960-talets miljonprogram, då murade bärande väggar ersattes av prefabricerad betong och tegel främst fick rollen som fasadmaterial.
.jpg)
Försökstegelbruket i Svedala bildade mönster för industriell tegelindustrin i Sverige. Foto: Järnvägsmuseets arkiv/SMTM.
Tegelindustrins avveckling
Industrialiseringen av tegelbruken gav teglet en blomstringsperiod, men bidrog också till dess fall. När det handslagna teglet ersattes av maskintillverkat, likformigt tegel förlorades mycket av dess estetiska värde. Från 1960-talet och framåt, när efterfrågan på tegel sjönk och oljekrisen slog till, avvecklades stora delar av industrin på kort tid – en period som kom att kallas tegelbruksdöden. År 2020 stängde Haga tegelbruk i Uppland, den sista industriella enheten för tillverkning av murtegel i Sverige.
I dag tillverkas taktegel fortfarande vid Vittinge tegelbruk/BMI Group, medan traditionellt tegelhantverk i stort sett endast lever vidare vid Horns Tegelbruk i Västergötland.
Främjande och vidareförande
Tegelhantverket är idag ett levande men sårbart immateriellt kulturarv i Sverige. Att förstå tegel som material och hur det tillverkats under olika epoker är en nyckel till vårt materiella kulturarv. Än så länge saknas institutioner med formellt ansvar för kunskapsöverföring och främjande av hantverkets framtid.
Det finns åtskilliga tegelbruksmiljöer bevarade som byggnadsminnen under tillsyn av länsstyrelser eller lokala kultur- och hembygdsföreningar. Dessa anläggningar är ofta ofullständiga och det saknas kunskap och resurser för att upprätthålla själva hantverksprocessen.
Horns tegelbruk förklarades som byggnadsminne 1996 och får sedan dess ett årligt bidrag från Riksantikvarieämbetet till anläggningens underhåll. De är med sin verksamhet ensamma i Sverige om att upprätthålla tegelhantverkets hela kunskapskedja. De är också ensamma i Norden om att bränna tegel på traditionellt sätt med ved i flamugn, vilket ger just de variationer i materialet som präglar äldre arkitektur. Förutom en basproduktion av mur- och golvtegel, genomför de specialuppdrag, både för byggnadsantikvariska och mer samtidsorienterade projekt.
Inom byggnadsantikvariska kretsar ökar medvetenheten om äldre tegels materialitet och ursprung. Ska en byggnads autenticitet och karaktär bevaras behöver teglet kartläggas och studeras noga innan det ersätts.
Ett nytt privat initiativ, där Kulturkalk Syd ingår, undersöker möjligheten att bygga en stationär ugn efter medeltida förebild, som kan uppnå motsvarande fysikaliska förhållanden vid bränning. Aktörerna har djup kunskap om analys av tegel och vill pröva historiska metoder i kombination med modern teknik. Visionen är en projektbaserad tegeltillverkning, där leran hämtas i närheten av restaureringsplatser.
Tegelbruket i Vittinge är en industriell produktionsanläggning för taktegel. Där finns med säkerhet viss processkunskap med relevans också för mer hantverksmässig produktion.
Tegelhantverk lånar sig också till konstnärliga projekt och byggkeramisk gestaltning. Tillverkningen kan då genomföras i mindre omfattning av t. ex. yrkeskeramiker i den egna studiomiljön.
1: Restaurering av takfot på fastighet. Foto: Horns tegelbruk. 2: Profilform för tillverkning av tegel för restaurering av takfot. Foto: Pernilla Norrman.
1: Exempel på specialtegel för restaurering av murverk. 2: Detalj i medeltida murverk med profiltegel. Foto: Pernilla Norrman.