Sojdesbränning

Den gotländska tjärbränningen sker i tjärdalar, sojden. En trattformig fördjupning i en sandig kulle belagd med flata kalstenshällar och tätad med lera. Ytan, som kallas ärlen, består av släta stenflis, och i centrum finns ett hål på cirka 4 entimeter. Från hålet leder en uthuggen stock, den så kallade haggvannen ut tjäran. När den blir fylld öppnas tappen, och tjäran rinner ut ur tapphule. Konstruktionen bygger på god tillgång på kalksten och stenens förmåga att spricka i byggbara flata delar vid brytningen. Möjligen har stenkonstruktionen - en över tid bestående anläggning - bidragit till att traditionen kunnat fortbestå och förstärkts sedan 1970-talet. Flera lokala sojden har återupptäckts och kunnat sättas i stånd av ideella krafter som gemensamma bygdeprojekt.

Den vanligaste typen av sojde är så kallade pinnsojden där råvaran är finhuggen tjärved från stubbar och töreskator. Tillgången till tjärved är god inte minst beroende på att det gotländska skogsbeståndet vanligen ägs av lokala skogsägare. Den största delen av arbetet sker på vintern då insamlade stubbar och annan fet ved skall finhuggas och rensas, smajtas, för att därefter ligga och torka fram till midsommar. Arbetet sker i tjärbrännarlag, ofta kopplade till socknarnas hembygdsföreningar, som samlas en gång i veckan.

Den gotländska tjärbränningen har stor betydelse för alla medverkande parter såväl socialt som kulturellt. Bränningen arrangeras ofta som en folkfest för hela socknen med mat och dryck och inte sällan levande musik. Sojdet tändes genom att man samlar ihop tjärvedsrispor, samlä sugel, som lägges nertill runt om sojdeshögen och antändes. Elden drar sig uppåt undan för undan, medan värmen gör att tjäran så småningom rinner nedåt. Tjärbränningen omges än i dag av magi och folktro och processen inleds med ritualer för att mota bort onda makter och för att uppnå ett lyckat resultat. Innan tändningen skjuter man därför ibland med bössa ett skott i varje väderstreck samt i källan, där tjäran skall rinna ut. Helst ska man också gå motsols runt sojdet och läsa fader vår baklänges.

Under hela processen är det viktigt att passa elden så att den inte bryter igenom och hela milan brinner upp. Först efter ett halvt dygn kan man räkna med att få den första tjäran. Efter ett dygn är det dags att kola, det vill säga kratta bort den yttersta förkolnade och urbrända veden, varefter man lika kvickt täcker sojdesmilan med dus igen. Eftersom efterfrågan på bra sojdeskol är stor, gäller det att släcka kolen innan den brinner upp. Efter omkring tre dygns bränning är sojdet slutbränt, och det är dags att man brautar äut, det vill säga släcker den helt. Har det varit en lyckad bränning har man fått en hel del fat fyllda med veitä, där tjärvattnet ännu skall tappas av, innan det är dags att sälja slutprodukten som prima tjära. Vanligtvis produceras runt 2,5 kubikmeter tjära på detta traditionella vis. Tjäran används i huvudsak till underhåll av båtar, strandbodar och andra byggnader. En del säljs också och skapar ekonomi för hembygdsföreningarna.

År 2017 bjöd projektet Tjära på Gotland, som drevs av Gotlands Museum, in till ett nätverksmöte för tjärbrännare. Mötet samlade ett åttiotal deltagare som ingick i olika tjärbrännarlag. Alla lag är kopplade till någon av Gotlands socknar.

Medelåldern på tjärbrännarna är i genomsnitt hög då många tillhör den generation som var med och startade upp dagens tjärbränning på åttio- och nittiotalet. Att få med ungdomar är lika svårt för tjärbrännarlagen som för hembygdsföreningarna i stort. De som väljer att engagera sig i denna kulturform är ofta äldre, och det är också den åldersgruppen som numera för kunskapen vidare.

Många sojdeslag organiserar sin verksamhet i samarbete med studieförbund genom studiecirklar. Kunskapsöverföringen inom cirklarna sker från utövare till utövare. De som kan visar praktiskt för de som vill lära sig, utan allt för många ord.

Sedan 1980-talet har mycket kunskap om traditionell tjärbränning återerövrats på Gotland varför man bör betrakta detta kluster av tjärbrännare som en kunskapsbank i såväl ett nationellt som ett nordiskt sammanhang.