Psalmodikon

Psalmodikon är ett stränginstrument som var mycket vanligt i stora delar av Sverige under 1800-talet och som har fått ett nyväckt intresse under de senaste decennierna. Instrumentet har även kallats bland annat fattigmansorgel, notlåda och spellåda.

Geografiskt läge: Hela landet

Personer som står vid psalmodikon och spelar med stråke och händer.

Spel på psalmodikon i samband med Nordiska psalmodikonförbundets årsmöte i Karlshamn år 2022. Foto: Johan Skog.

Relaterat innehåll

Psalmodikonet består i sin enklaste form av en cirka en meter lång rektangulär låda, alltid med lock men ibland utan botten. Locket är vanligen gjort av gran med en sträng av tvinnad fårtarm. Mitt på locket sitter en smal trälist, den så kallade greppbrädan. Denna är indelad med tvärgående band genom trappstegsliknande nedskärningar. Längs hela lådan är en tarmsträng spänd, spelsträngen. Psalmodikonet spelas med stråke. Genom att trycka strängen mot greppbrädans olika indelningar avger strängen olika toner när den stryks med stråken.

Psalmodikon har likheter med instrumentet monokord, vilket fanns redan i antikens Grekland flera hundra år före vår tideräkning, samt med instrumenten hummel (långharpa) och nyckelharpa. Skillnaden mellan en monokord och ett psalmodikon är att utövaren använder en stråke som stryks fram och tillbaka på psalmodikonets enda sträng, till skillnad från en monokord där endast naglar användas för att skapa ljud.

Många har byggt psalmodikon på egen hand och formen på akustiklådan varierar därför stort. Ibland är den smalare i ena änden, som en triangel med en inbuktning på ena långsidan, troligen för att underlätta stråkföringen, andra har svagt utbuktande långsidor eller flaskliknande form. Psalmodikonens lock kan vara välvda eller flata och försedda med ett eller flera utskurna hål vilket påverkar instrumentets klang. Det finns psalmodikon med flera strängar och några har dessutom resonanssträngar, ända uppemot 16 stycken. Dessa är av metall och i regel symmetriskt placerade på båda sidor om greppbräda och stall, så nära locket att de inte berörs av stråken. Vissa psalmodikon har resonanssträngar inne i lådan. Slutligen finns även tangentpsalmodikon med en enkel klaviatur liknande nyckelharpans.

Vid spel ligger psalmodikonet horisontellt på utövarens knä eller på ett bord. Instrumentet är lätt att spela, speciellt om man använder sig av psalmodikonnoter, eller siffernoter. Det innebär att melodiernas olika toner är angivna med siffror vilka motsvaras av siffror på psalmodikonet, som antingen är skrivna direkt på greppbrädan eller på locket. Utövaren trycker således ner strängen på den siffra som är angiven i nothäftet.

Närbild på noter med siffror som ligger framför ett psalmodikon.

Siffernoterna till Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”. Foto: Johan Skog.

Film: Så låter psalmodikon

I samband med Nordiska psalmodikonförbundets årsmöte i Karlhamn 2022, dokumenterade filmaren Johan Skog en spelövning där deltagarna spelar Björn Skifs Håll mitt hjärta:

Historik

Johannes Dillner (1785–1862) införde och utvecklade psalmodikonet i Sverige. Dillner kom från Härnösand, han studerade teologi i Uppsala och prästvigdes där år 1809. Han tillhörde en av stadens första manskörsångare och hade ett stort intresse för sång. Inspiration fick Dillner från Danmark och skolläraren Jens Worm Bruun, som namngav instrumentet, samt från Norge genom kantorn och eldsjälen Lars Roverud. Det danska instrumentet var dock relativt svårspelat och fick aldrig samma genomslag som i Norge och i Sverige. Dillner utvecklade instrumentet under 1820-talet och gjorde det lättare att spela på. Det introducerades för en bredare allmänhet omkring 1830, då Dillner var kyrkoherde i Östervåla församling norr om Uppsala. Han drevs en önskan om att förbättra folkets sång, såväl i kyrkan som i skolan.

Bakgrunden var bland annat införandet av en ny psalmbok. År 1819 stadfästes Johan Olof Wallins psalmbok, som innehöll 500 psalmer, varav hälften var nya. För gemene man som varken kunde läsa skrift eller noter var det svårt att lära sig hur psalmerna skulle låta. Oron över kyrkfolkets bristande sångförmåga gjorde efterfrågan stor på ett enkelt instrument för att ackompanjera psalmsångerna i de mindre församlingarna där orgel saknades.

För att så många som möjligt skulle kunna spela psalmodikonet introducerade Dillner ett siffernotsystem. I sitt enkla utförande kunde en siffra placeras över varje stavelse i en sångtext. Den första siffernotboken ”Melodier till Swenska Kyrkans Psalmer, noterade med Ziffror, för Skolor och Menigheten” gavs ut 1830. För denna hade Dillner översatt samtliga psalmer i den Wallinska psalmboken från noter till fyrstämmig sifferskrift. I förordet beskriver han hur ett psalmodikon är konstruerat och bifogar enkla ritningar för byggnation av instrument. Han beskriver även siffernotsystemet och ger instruktioner om hur psalmodikonet spelas. Samma år utgick en önskan och förväntan från Sveriges konung till samtliga rikets församlingar om att ”anskaffa och inköpa erforderlige exemplar av den utaf hofpredikant och kyrkoherde Dillner utgivna choralbok för psalmodikon, ävensom av själva instrumentet.”

Dillners motto var att det skulle gå fort och lätt att lära sig spela. Tanken var att man, utan tidigare kunskaper, på tjugo minuter skulle kunna lära sig de nya psalmerna. Detta bidrog till den stora spridningen, inte minst inom den framväxande folkskolan, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Psalmodikon användes även i profana sammanhang, exempelvis till dans, och många skillingtryck gavs ut med siffernoter. Det enkla utförandet, billiga materialet och att det var lätt att lära sig spela gjorde att det blev ett folkligt förankrat instrument. Att psalmodikon redan från början utövades av både kvinnor och män även i kyrkliga sammanhang kan nog ses som ett bevis på detta. Mot slutet av 1800-talet sägs det ha funnits 100 000 psalmodikon i församlingar och hem runt om i landet.

Äldre man spelar på psalmodikon som ligger framför honom på bordet i en stuga.

Johannes Andersson i Hudene, Västergötland spelar på sitt eget hemgjorda psalmodikon. Foto: Gustaf Ewald/Vänersborgs museum.

Bruket av psalmodikon minskade efter hand och det blev allt vanligare med andra instrument i kyrkliga sammanhang som orglar och gitarrer. Instrumentet glömdes bort, många kasserades, byggdes om eller togs tillvara på annat sätt. Instrumentets begränsade möjligheter medförde också att professionella musiker sökte sig till andra stränginstrument, såsom exempelvis nyckelharpan eller fiolen.

Psalmodikon i Amerika

Som nämnts spelades psalmodikon även i Danmark och Norge, men också i Finland och de baltiska staterna spreds instrumentet. Eftersom psalmodikonets storhetstid sammanföll med emigrationen till Amerika hittade instrumentet även dit. En person som bidrog till detta var pastorn Lars Paul Esbjörn. När Esbjörn, som varit verksam under Dillner i Östervåla pastorat, kom till Amerika 1849 hade han med sig ett psalmodikon. Han introducerade det för församlingen i Andover, Illinois, där han också påbörjade arbetet med att bygga en kyrka. År 1851 när kyrkan var halvfärdig bröt dock koleran ut och virket fick användas till kistor. Esbjörn reste då till den amerikanska östkusten, där den svenska operasångerskan Jenny Lind uppträdde, för att be om medel för att bygga färdigt kyrkan. Han var envis och lyckades i sitt uppsåt. Som tack fick kyrkan namnet Jenny Lind.

Senare lämnade Esbjörn Andover och blev den första professorn på det lilla seminariet för den norska lutheranska kyrkan i Chicago. En tid därefter omvandlades denna till Augustana College och Theological Seminary, där Esbjörn blev president. År 1863 återvände Esbjörn till Östervåla.

Under Esbjörns verksamma år i Amerika inledde tidskriften Det rätta hemlandet publicerandet av siffernoter för psalmodikon. Samma förlag introducerade också Hemlandssånger av Oscar Ahnfelt, Lina Sandell-Berg och andra, med siffernoter. I dag finns the Nordic-American Psalmodikonförbundet som publicerar musik och nyhetsbrev på sin hemsida.

Främjande och vidareförande

Under senare år har intresset för psalmodikonet ökat och allt fler inspireras att bygga, utveckla och spela på egna instrument, antingen själva eller i grupp. År 1993 bildades det fortfarande verksamma Nordiska Psalmodikonförbundet på initiativ av slöjdläraren Rodney Sjöberg. Utgångspunkten var de bygg- och spelkurser som från 1986 och framåt genomfördes i såväl i Västra Tunhem som i andra delar av Sverige och Norden. Deltagare från kurserna inspirerades även till att starta egna spelgrupper. I dag finns flera verksamma psalmodikonspelare. De mest kända och aktiva är Psalmodikonisterna i Hallaryd och En Sträng i Stockholm.

År 1995 utkom det första numret av Nordiska Psalmodikonförbundets tidskrift Psalmodika. I samband med en jubileumsstämma samma år invigdes psalmodikonmuseet i Östervåla. Världens största psalmodikonsamling finns nu i en byggnad vid Östervåla kyrka, i dag kallat Dillnermuseet. Instrument finns även i Nordiska museets, Vänersborgs museums och Kulturen i Lunds samlingar.

När det gäller historiska samlingar om psalmodikon bör Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala nämnas. Här finns flera hundratals brev där människor delar med sig av minnen av psalmodikonspel och –tillverkning. Delar av Gilstrings samling om psalmodikon finns även på Östergötlands museum i Linköping. Störst kunskap om instrumentet och dess utövare finns dock dokumenterad på Svenskt visarkiv vid Musikverket, som i sina samlingar har siffernothäften och -böcker, instrument och inspelningar. På nätet finns också mycket kunskap om att spela och tillverka instrumentet och om siffernoter.

I Hallaryds kyrka gjordes ett världsrekordförsök när Den blomstertid nu kommer spelades på 31 psalmodikon samtidigt. Foto: Smålandsposten.

Litteratur och länkar

Litteratur

Ambrosson, Valborg (1996): Psalmodikonbyggaren Johan Erik Sjölund. I: Tunabygden. Tuna hembygdsförenings årsskrift 48: 18–19.

Due, Arne E. (2019): Psalmodikonets historia. I: Psalmodika: Tidskrift för NPsF – Nordiska Psalmodikonförbundet, 25(2) 8–11.

Eeg-Olofsson, Leif (1978): Johan Dillner: Präst, musiker, mystiker. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Elg, Stephan (2002): Allmogeinstrument på väg att försvinna. I: Västgötaspelmannen: Västergötlands spelmansförbunds tidning (2): 10–11.

Eriksson, Thure (1964): Psalmodikonet – ett instrument i armodsskrud. I: Sanct Olof: Julbok för de åländska församlingarna, 18: 54–62.

Ewald, Gustaf (1967): Då Dillners ”spellåda” var ett folkinstrument I (3 november), II (14 november), III (22 november), och IV (5 december). I: Falköpings tidning.

Ewald, Gustaf (1968): Psalmodikon och kammarorgel som folkinstrument. Alingsås.

Hambæus, Axel (1948): Psalm och psalmodikon i Dalom. I: Skinnarebygd: Malungs hembygdsförenings årsbok 1: 63–69.

Johansson, Levi (1944): Prosten Johannes Dillner i Östervåla och hans psalmodikon. Fataburen. Nordiska museets och skansens årsbok 1944: 19–36.

Johnson, Anna-Karin (1999): Ett instrument som alla kan bygga och spela på. Skara stifts årsbok 98: 45–53.

Lund, Cajsa (1979): Om 1800-talets musikinstrument i allmänhet och psalmodikon i synnerhet. I: Kulturen: En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige 1979: 168–178.

Melloh, Ardith K. (1981): Grandfather's songbooks, or the psalmodikon in America. I: Swedish Pioneer Historical Quarterly 32(4): 265–288.

Nylund Skog, Susanne (2021): Psalmodikon – ett berest traditionellt instrument. I: Sverigekontakt nummer 1/2022: sid 14–16. Länk till annan webbplats.

Ramsten, Märta (2019): De osynliga melodierna: musikvärldar i 1800-talets skillingtryck. Stockholm: Svenskt visarkiv/Statens musikverk.

Sandberg, Anton (1928): "Lundgren med lådan": En värmländsk sångare och sångförfattare : Ett bidrag till frikyrkohistorien. Stockholm: Svenska missionsförbundet.

Sjöberg, Rodney (1987): Psalmodikon och siffernoter till heders igen: enkelt att bygga och spela: bygg- och spelkurs. Trollhättan: Sveriges kyrkliga studieförbund.

Sjöberg, Rodney (1994): Ett udda musikinstrument: psalmodikon och siffernoter för medelmåttiga musiker. I: Västgötabygden 49(4): 524–526.

Wester, Bertil (1952): Från psalmodikon till kyrkorgel i nordvästra Dalarna. I: Dalarnas hembygdsbok 1952: 11–20.