Luciatåg

Luciafirandet kan innehålla en mängd olika inslag och består ofta av sång och musik och ett luciatåg.

Geografiskt läge: Hela landet

Luciatåg på Skansen.

Relaterat innehåll

Lucia firas den 13 december i skolor och förskolor, i kyrkor, på arbetsplatser och sjukhus och privat bland främst barnfamiljer. Lucia firas även av svenskar i utlandet. Dagens firande är av sent datum och har mycket svag koppling till det katolska helgonet Lucia. Förebilden anses bland annat vara en tysk utklädningssed, men det finns belägg för att lussande förekommit i Sverige redan under 1700-talet.

Luciafirandet kan anta en mängd olika former men består ofta av sång och musik och ett luciatåg. Traditionen är idag mycket levande och lever och förändras med utövarna. Under senare tid har firandet berikats med nya utklädda figurer, exempelvis julklappar, som sjunger nya sånger. Någon eller några måste aktivt ta tag i arrangemanget och hålla traditionen vid liv. Sångerna förmedlas ofta via muntlig tradition, men också genom olika tryckta förlagor och audiovisuella medier.

Luciafirandet är ett exempel på hur en sed kan få allmän spridning under inflytande av bland annat media. År 1893 lanserades luciafirandet på Skansen, därefter har föreningslivet bidragit till att sprida seden som efter 1960 även spridits som familjesed, främst bland barnfamiljer. Under senare delen av 1900-talet har luciafirandet spridits även till Norge och Danmark samt till andra delar av världen, bland annat genom olika föreningar.

I äldre tid bestod luciatågen av ungdomar som klädde ut sig, ibland till det motsatta könet, för att i samlad trupp vandra runt i stugorna för att sjunga och tigga mat och dryck. Här ett lussetåg från Järpsås, Västergötland på 1890-talet. Foto: Carl Victorin/Västergötlands museum.

Beskrivning

Lucia firas allmänt i Sverige den 13 december i skolor och förskolor, i kyrkor, på arbetsplatser och sjukhus, i privata sammanhang – och av många svenskar i utlandet. Luciafirandet kan innehålla en mängd olika inslag och består ofta av sång och musik och ett luciatåg. I täten går Lucia, i vitt långt klänningslinne och med en ljuskrona på huvudet, följd av likadant klädda tärnor med glitter i håret och stjärngossar med stjärnbeströdda vita struthattar. Även tomtenissar och pepparkaksfigurer förekommer, främst då barn medverkar. Under själva tågandet är det ofta sångerna Sankta Lucia och Natten går tunga fjät som står på repertoaren, båda till samma melodi. Därefter ställer deltagarna upp sig och sjunger en rad olika visor, som varieras beroende på i vilket sammanhang firandet äger rum, och som ofta har anknytning till de figurer som finns med i tåget. Traditionen att fira lucia på detta vis – att ”lussa” – är i dag mycket levande i förskolor och skolor, ofta med flera lucior i tåget. Syskon, föräldrar och mor- och farföräldrar kan bjudas in för att titta på framträdandet, som brukar följas av en fikastund med pepparkakor och lussebullar, saft och kaffe. Även i hemmen kan lucia komma med en kaffebricka.

På luciadagen direktsänds också luciatåg i TV, i regel stora arrangemang med kör- och solosång; ofta är platsen en kyrka. Det förekommer också tävlingar, till exempel i olika kommuner, där lucian under en tid före den 13:e röstas fram, och där deltagarna i tävlingen sedan bildar en luciatrupp och uppträder på bland annat äldreboenden och i olika förenings-, turist- och marknadsföringssammanhang. Även insamling av pengar till välgörande ändamål är ett vanligt nutida inslag. Luciafirandet är dock ständigt föremål för förändring, inte minst beroende på en allt större kritik mot dagspressens luciatävlingar med skönhet som främsta kriterium. Allt fler arrangörer har därför valt att sluta anordna officiella luciatåg. I skolorna förändras också traditionen då man inte sällan leker med inslagen, bryter upp könsordningen i vem som kan vara lucia eller stjärngosse och lägger till nya utklädda figurer, exempelvis julklappar, som sjunger nya sånger.

Historik

Förr sågs lucianatten som årets längsta natt. Detta förknippades med många föreställningar som levde kvar ända in på nittonhundratalet. Under lucianatten ansågs många onda krafter och övernaturliga väsen vara i rörelse. Lucia var också dagen som under katolsk tid markerade inledningen på fastan före jul och det var tradition att äta och dricka mycket denna dag. Ungdomar klädde ut sig, ibland till det motsatta könet, för att i samlad trupp vandra runt i stugorna för att sjunga och tigga mat och dryck.

Ungdomar med ansiktsmasker och utklädnad i ett rum. I mitten en lucia med ansiktsmask och kaffebricka.

Luciatåg anno 1918. Fotografi från Broddetorps socken i Västergötland. Foto: Olof Johansson/Västergötlands museum.

Dagens firande, med en lucia följd av ett sällskap, är av sent datum och har mycket svag koppling till det katolska helgonet Lucia, som har sin dag den 13 december i kalendern. Förebilden anses bland annat vara en tysk utklädningssed, då en flicka kläs som julängel med ljus i håret. I Sverige finns belägg för ett liknande firande ifrån högreståndsmiljö i Västergötland på 1760-talet. Seden spreds sedan i landskapen runt Vänern, och togs under 1800-talet upp av västsvenska studentnationer vid universiteten i Uppsala och Lund. År 1869 hade man i Lund för första gången en gemensam lussefest för de västsvenska nationerna. Eftersom det under denna tid inte fanns några kvinnliga studenter vid universiteten var lucian oftast en man som skred fram i spetsen av ett fackeltåg.

Pers Karin Olsdotter var Skansens lucia år 1896. Foto: Frans G. Klemming/Nordiska museet.

En mängd olika västsvenska organisationer tog därefter upp seden, exempelvis Västgöta gille i Lund som från 1890 årligen firade lucia. År 1893 lanserades luciafirandet på Skansen, då som exempel på en regional festsed. Därefter har föreningslivet, inte minst IOGT och nykterhetsrörelsen, husmodersföreningar, lanthushållsskolor med flera bidragit till att luciafirandet har blivit allmänt utbrett.

Luciafirandet blev tidigt förknippat med regional och senare även nationell gemenskap. Det är också ett exempel på hur en sed kan få allmän spridning under en förhållandevis kort tidsperiod under inflytande av bland annat media. Efter 1920 spreds den bland annat genom annonser i svensk dagspress. År 1927 tog Stockholms Dagblad initiativ till en tävling med ett offentligt luciatåg vilket innebar att lucian åkte med sina tärnor till ljusfesten på Skansen. Tävlingen blev en stor succé som snabbt spred sig till nästan alla städer i riket samt till de svensktalande delarna av Finland.

Under 1930-talet stod en mängd nya organisationer och föreningar som arrangörer av luciafirande och seden infördes efter hand även i kyrkan. Seden har efter 1960 fått stor spridning som familjesed, främst bland barnfamiljer. Under senare delen av 1900-talet har luciafirandet spridits även till Norge och Danmark samt till andra delar av världen, bland annat genom olika föreningar för utlandssvenskar och bland Amerikas svenskättlingar.

Öppen vagn med lucia och tärnor som åker på gata kantad av folk.

Uppsalas lucia år 1946. Foto: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

Främjande och vidareförande

I dag är förskolor och skolor betydande traditionsförmedlare. Luciafirandet förs också vidare genom exempelvis kommersiella aktörer, föreningar, organisationer samt i privata sammanhang. Olika medier och inte minst TV spelar en viktig roll. Sångerna förmedlas ofta via muntlig tradition, men också genom olika tryckta förlagor och medier.

Luciafirande ingår i dag som ett regelbundet inslag i förskolors och skolors kalendrar, och lever och förändras med utövarna. Detsamma gäller firandet på arbetsplatser och inom vården. Någon eller några måste då aktivt ta tag i arrangemanget och hålla traditionen vid liv. Som familjesed är firandet med luciatåg vanligast bland barnfamiljer, medan det formmässigt ofta mer reglerade firandet som sänds i TV har en bredare publik. Det anordnas även tävlingar och uttagningar i olika sammanhang, ett bruk som förmodligen lever så länge det finns intresse bland allmänheten, men också undergår förändring av form och innehåll.

Litteratur och länkar

Litteratur

Bringéus, N-A (1976): Årets festseder. Stockholm: LT förlag.

Bringéus, N-A (1998): “Lucia - medieval Saint's day - modern festival of light”. I: Arv: tidskrift för nordisk folkminnesforskning. Uppsala.

Eskeröd, A (1953): Årets fester. LTs förlag.

Ek-Nilsson, K (2010): Lucia och Lilith, gestaltningar av ond och god kvinnlighet. I: Nätverket 2010:16:20–23.

Ek-Nilsson, K (2015): Folk Belief and Rituals about Bread in Sweden. Some Interpretations and Comparisons with Today’s Hipster Culture. I: The ritual year 10. Magic in Rituals and Rituals in Magic.

Knuts, E (2006): ”Lucia var ett spöke.” I: Nu gör vi jul igen. Länk till annan webbplats. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen i samarbete med Folklivsarkivet, Lunds universitet.