- Startsida
- Förteckningen
- Ljusstöpning
Ljusstöpning
Ljusstöpning är en metod för att tillverka ljus för hand. Historiskt användes vax eller talg, i nutid är stearinljus vanliga.
Geografiskt läge: Hela landet
Handstöpta ljus. Foto: Felix Wink
Vid ljusstöpning i hemmet används ett vekegarn av bomull samt ett högt stöpkärl med smält stearin. I vissa fall används även paraffin för att minska ljusens sprödhet. Kärlet med stearinet står i ett vattenbad, ofta en kastrull, på en värmekälla för att smältas.
Vid ljusstöpning går det bra att använda ljusstumpar, där veke och eventuellt sot skurits bort. Det går även bra att använda stearinflingor.
Beskrivning
Innan ljusstöpningen börjar byggs en torkställning för ljusen. Två stolar med ryggstöd kan användas, ställ dessa med ryggarna mot varandra. Två smala träribbor läggs över stolsryggarna och fästs på plats så långt ifrån varandra som möjligt. Kortare träribbor läggs tvärs över de långa ribborna. På varje kort träribba knyts en eller flera bitar vekegarn. Längden på vekegarnet beror på stöpkärlets djup och mängden smält stearin i stöpkärlet. Hur många vekar som ryms på varje kort träribba beror på stöpkärlets vidd. Ett avstånd på ca 6 cm krävs för att ljusen inte ska slå i varandra vid doppning och torkning. Avstånd till kanterna behövs också.
När stearinet smält och har en temperatur på ca 70 grader sänks vekegarnet ned i stearinet. Vid första doppningen får veken stanna nere tills vekegarnet sugit åt sig ordentligt av stearinet och eventuella luftbubblor släppt från garnet. De andra doppen kräver inte den tiden men doppas i lugn takt.
Träribban med den doppade veken hängs sedan upp på torkställningen. För att undvika sneda ljus kan ljusstöpningen med fördel ske i ett rum utan drag samt med en tyngd fäst längst ned i ljuset under torkningen. När ljuset torkat doppas det ner i det smälta stearinet igen och fortsätter så till dess att önskad tjocklek nåtts.
Ljusstöpning. Foto: Felix Wink.
Historik
Historiskt tillverkades ljus av talg eller bivax. Norditalien benämns som ett viktigt centrum för produktion och export av vaxljus under 1200-talet. I Sverige producerades vaxljus av munkar och användes av kyrkan, kloster, herrefolk och kungahus. Vaxljus var en exklusiv produkt, likvärdig ädelmetaller, med god brinntid och bättre sken än talgljusen. Vaxljusen ansågs fria från synd tack vare produktionen av bin, som ansågs könlösa och symboliserade kristen moral i arbetsflit.
Tillverkningen av bivaxljus kunde ske genom stöpning eller genom att vaxad pergament rullades kring en veke. För de mest exklusiva ljusen rullades en vaxstrimla med handen mot ett bord därefter skars en skåra i ljuset på längden och lades i veken. Sist kunde ljusen blekas med blekmedel.
Vanligt folk använde talgljus, vilka osade betydligt mer under användning. Ljusstöpning i hemmen gjordes vanligtvis av talg som togs tillvara efter höstslakten vid den egna gården, eller köptes av någon annan. Talgen var mycket dyrbar och skulle räcka till både matlagning och sårsalva utöver ljusen.
För att ta vara på talgen vid slakt skars fettet av från magen, tarmarna och i sidan på djuret. Fettet lades i en bunke och hackades sönder för att därefter smältas långsamt och till sist silas. Kvar fanns den renaste talgen som sedan fick stelna till hårda kakor, s.k. talgkringlor. För att få fastare och finare ljus kunde vax blandas i talgen. En tredjedel vax med två tredjedelar talg gav dryga ljus med klart sken.
Smältkärlen som användes kunde vara gamla smörkärnor och kopparkittlar, eller i speciella stöpkärl i keramik eller trä.
”Ung man läsande vid vaxljus”. Målning av Matthias Stom cirka 1630. Foto: Nationalmuseum.
I hemmen stöptes ljus att användas till högtider. Ofta stöptes hela årets förråd av ljus under samma tillfälle under december månad. Ljus hade olika användningsområden och därför stöptes olika ljus. Till vardagsbruk stöptes långa, smala ljus. Så kallade danglingar, penor, prlingar eller fogdeljus. De som användes vid jul var de tjockaste. De allra enklaste ljusen, drängljus, dankar eller pråsor, tillverkades genom att veken drogs fram och tillbaka i den sista talgen. Dessa hade endast ett tunt lager talg och stelnade i sirliga former som kunde stå själv på bordet. Förvaring av de färdiga ljusen skedde i lådor med skjutlock för att hålla fukt och råttor borta.
Ljus var inte en vardagsvara för vanligt folk, mängden ljus som skulle tillverkas räknades noga ut. Vid tillverkningen stöptes dels ljus till det egna hemmets användning, men de allra finaste ljusen, så kallade herreljus, gavs till prästen och kyrkan som skatt. Ljus gavs även till prästen, kyrkan, tjänstepersoner vid gården och till ”de fattiga” som julgåvor.
Vekarna tillverkades i hemmen av bomull eller linblånor och knöts för att bilda antingen enkla ljus med en ensam veke eller ljus med tre vekar, så kallade grenljus. Grenljusen sägs ha kristen koppling till treenigheten och tändes vanligtvis under julen.
Ljus omgärdas av skrock och folktro kopplade till julens festligheter. När julljusen brann kunde man utröna både dödsvarsel och kommande olyckor under året utifrån ljusets brinntid och lågans sken.
Sedan stearinet uppfanns 1825 i Frankrike har ljus tillverkats av stearin och börjat tillverkas i fabrik. Fabrikstillverkning av stearinljus togs till Sverige under 1830-talet då Lars Johan Hierta grundade Liljeholmens stearinljusfabrik år 1839. Stearinljus var en lyxvara vars användning höll i sig fram till fotogenlampans utbredning i hemmen. Ljusstöpning sågs som ett kvinnoyrke, även i fabriksmiljö. Kvinnor både flätade vekar och paketerade de färdiga ljusen. Under 1960-talet ökade populariteten av stearinljus som stämningsskapare.
%202015_0219-2.jpg)
Ungdomar från Annestorpdalens scoutkår stöper ljus i Lindome år 1983. Foto: Harry Moum/Mölndals stadsmuseum (CC BY-SA).