Kura skymning

Sådant här och mycket annat brukade min mor berätta under ”skvallertimman”. ”Skvallertimman” som vi sade – var tiden innan lampan tändes på mörka höst- och vinterkvällar. Detta i besparingssyfte – att spara på fotogenet. Mor satt med spisluckan öppen – i det lilla ljus som blev gick det ändå bra att sticka strumpor och vantar. Hade man som barn något att lyssna på gick tiden fortare innan lampan tändes. Tjat härvidlag hjälpte ingenting! Då man nu tänker tillbaka från idog upplyst värld så minns man hur kolsvart det var både ute och inne och det lilla gula ljusskenet utåt golvet från spisluckan.Berättat av: Aina Resare, född år 1912 i Säfsnäs socken, Dalarna
Arkiv: Isof (ULMA 35409 Länk till annan webbplats.)

Kvällarna i hemmet minns jag riktigt tydligt, särskilt vinterkvällarna, då var det en stund som vi kallade, ”kura skymning”, det var innan det egentliga nattmörkret hade kommit. Då tog mor och systrarna fram strumpstickorna, ty sticka det kunde dom även i mörker. Värst var det för mig som ej ville lära mig att sticka, jag väntade bara på att fotogenlampan som hängde i taket över det stora fällbordet i köket skulle tändas och jag fick sätta mig till med Aftonbladets Halveckoupplaga och läsa om Rysk-Japanska kriget. Berättat av: Martin W Almqvist född, år 1895 i Örebro, Närke
Arkiv: Nordiska museet (Handelsminnen 1954, 48220-48245, sid 352 Länk till annan webbplats.)

Under den mörkare deIen av året på kvällarna lystes köket upp till en del av elden från den öppna spisen. Men fotogenlampor fanns också. Fotogenet var dyrt och därför tändes inte lampan förrän det blev mörkt. På gränslinjen mellan dag och mörker, då det ej gick så bra att arbeta inomhus och innan lampan tändes, satt familjen i halvmörkret och kurade skymning. I lampans sken gick det så att arbeta. Modern kardade, spann eller stickade. Fadern lagade skor och pysslade ibland med olika snickerier. Barnen läste läxor och sysslade ibland med andra saker, som hörde skolarbete till.

Berättat av: Axel Berglund, född 1887 i Riddarhyttan, Skinnskattebergs socken, Västmanland
Arkiv: Nordiska museet (Gruvminnen 1960, 50734-50763, sid 206 Länk till annan webbplats.)

Då skymningen kom, var det inte att utan vidare tända lampan. Man ville spara på fotogenen, och därför dröjde man gärna tills det blev så mörkt att man med gott samvete kunde tända lampan. Det blev därför varje dag under den mörka årstiden en stund, då det var för skumt för att vi skulle kunna göra något men för ljust för att vi skulle anse oss kunna tända den dyra lampan. Då gjorde vi ingenting, bara tog igen oss en stund i tystnaden.
– Nu i skumrasket ska vi lura skymning!, sade mor.
Och det där var så skönt, Det blev så tyst och stilla. Mor var trött, hon slamrade nästan till där hon satt. Eller kanske hon berättade något för oss, allt medan skymningen gjorde fönstren så djupblå och trolska. Det var bara klockan, som tickade så rofullt och stilla.
– Vi lurar skymning! sa hon.
Jag tror det där var så nyttigt. Man hann tänka litet. Man slappnade av litet. För en timme så tänkte och drömde man och lät nerverna ta igen sig. Jag tror att nutida människor skulle tjäna på att efterlikna den där gamla seden, som inte bara tillämpades i vårt hem. Den var så vitt jag förstår allmän. När så äntligen lampan tändes, kunde man lugnt och klarnad som en kopp kaffe som fått stå en stund åter ta itu med sysslorna, mor vid sin symaskin eller spis och vi med våra läxor.

Berättat av: Elin Maria Elgenström, född år 1888 i Katarina församling, Stockholm
Arkiv: Nordiska museet (Carl-Herman Tillhagen 37 Stockholms folkminnen IX, sid 310 Länk till annan webbplats.)

Jag minns när jag var liten och var hos morfars. (---) Innan de hade råd att tända fotogenlampan, för det gjorde man på kvällen när det hade blivit mörkt, så var det den här ”blå timmen”, skvallertimmen, där vid halv tre-tiden nån gång. Då satt vi framför öppna spisen och så berättade morfar de här vitterhistorierna, det var ju jättespännande. Det var så spännande att man frös ju liksom.

Berättat av: Mari Anne Jonsson, född 1946 i Umeå socken, Västerbotten
Arkiv: Isof (DAUM dat00007)

Om vinterkvällarna var det tänt en riklig brasa i Simsonugnen, som spred en behaglig värme och då brukade allt husfolket hålla skymning (ligga mörkessömn) och så gissa de gåtor och tala om sagor (så vidt inte John Blund kom att öfverraska dem), tidningarna hade inte ännu hittat ut på landsbygden. Så småningom tändes tranlampan och vid skenet af den skulle de först äta qvällsvard som bestod af groft bröd, flott samt salt sill stekt på en sticka i luahålet, samt kokt potatis, mjölk och dricka ihop var mycket omtyckt. Sen vidtog arbetet.

Berättat av: A.J.O i Äsphults socken, Skåne
Arkiv: Nordiska museet (Nm 3 Matberedning och måltidsseder 1;1:0283 Länk till annan webbplats.)

Man var rädd om lyset förr i världen. Det kostade pengar, och man tände det därför inte förrän man var absolut nödsakad. Under skymningen, då de varken var så ljuset att man kunde se och arbeta, eller så mörkt att man ansåg sig ha samvete att tända lampan brukade man ’kura skymning’ som mamma sade. Då satte hon sig i soffan och samlade oss barn omkring sig och spelade och sjöng för oss. ’Nu ska vi ta och kura skymning! ’, brukade hon säga. Jag minns de där stunderna så väl. Det var en sådan lisa, så lugnt och skönt. Mor sjöng så vackert tyckte vi, för musik hat vi alla älskat, och hennes små ackord på gitarren lät så gott i skymningen.

Berättat av: Rickard Wiksell, född år 1880 i Stockholm
Arkiv: Nordiska museet (Carl-Herman Tillhagen 37 Stockholms folkminnen IX, sid 424 Länk till annan webbplats.)

På söndagseftermiddagarna satt vi och vad mor kallade ”fira skymning”. Det var en stund som vi fick sitta stilla och man fick en stunds vila.

Berättat av: Mary Ulin, född år 1908 i Själevads socken, Ångermanland
Arkiv: Isof (ULMA 40265:0433)

Belysningen i stugorna på den tiden var att samlas vid skenet av brasan. Men före innan det blev så mörkt så att de samlades kring brasan så hade de en s.k. skymningstimme. Den kallades ock för skvallertimme. Det var något motsvarande, att som vi gör nu, läsa tidningen för dagen eller höra på radion. Dessa skymningstimmar och även då familjen blivit samlad kring brasan, var efterlängtade stunder.

Berättat av: J. W. Lindström, Tensta socken, Uppland.
Arkiv: Nordiska museet (Nm 81 Torparnas bostäder och bohag 5;1:0061, sid 57 Länk till annan webbplats.)