Halmslöjd

Halmslöjd är ett samlingsbegrepp för prydnadsföremål och bruksföremål tillverkade i halm, vanligtvis halm av råg.

Geografiskt läge: Hela landet

Bild av två händer som tillverkar en mobil i halm

Tillverkning av himmeli. Foto: Sofia Månsson/Skånes hemslöjdsförbund.

Vanliga tekniker vid halmslöjd är spiralbindning och flätning. Spiralbindning, även kallad löb, innebär att halmen hålls ihop i ett knippe som sedan lindas ihop av smala band, rötter eller smala blad. Knippen binds sedan samman i en spiralform. Vid tillverkning av specifikt löb matas (löber) halmen genom ett löbhorn som kontrollerar omfånget på halmknippet. Traditionellt tillverkades löbhorn av horn av nötkreatur, men kunde även vara en ring gjord av trä.

Vid flätning flätas halmstrån först ihop, plattas ut och sedan sys flätorna samman. Både spiralbindning och flätning kan användas för att tillverka kärl eller behållare med botten, sidor och lock avsedda för att rymma någonting men kan även användas för att slöjda prydnadsföremål.

Beskrivning

Halmens strå består av tre delar, rotstrå, mellanstrå och toppstrå. De olika delarna har olika grovlekar vilket gör att olika delar lämpar sig för olika typer av slöjd. Rotstrået är det grövsta och passar exempelvis att slöjda halmkronor så kallade himmelis eller oroar i. Vid tillverkning av en himmeli eller oro träs en tråd in i det ihåliga strået. Halmen är blötlagda innan de klipps eller skärs av. Bitarna av halm torkas och träs därefter på samma tråd. Bitarna vrids, vänds eller knyts därefter för att skapa olika former tillsammans på samma tråd, eller på flera sammankopplade trådar.

Halmens mellanstrå är långt och fungerar därför bra vid spiralbidning eller flätning. Den översta delen av ett halmstrå kallas toppstrå och används vanligtvis vid slöjdande av prydnadsföremål, så som juldekorationer eller hängen tack vare sin smidighet.

Lerklining med halm är en gammal teknik där lera, sand och hackad halm blandas för att täta, putsa och förstärka inomhusväggar, särskilt i timmerhus. Halmen fungerar som armering och minskar sprickbildning, medan leran ger ett fuktreglerande och brandhämmande material som förbättrar inomhusklimatet. Kalk kan tillsättas för ökad hållfasthet.

Vid bindande av stråtak har material och teknikval varierat beroende på geografisk tillgång. Södra Svealand och i viss mån även Götaland har traditionellt använt halm. Stråtak lades även i Uppland, men där med hjälp av längsgående ribbor som höll halmen på plats. De gotländska stråtaken, så kallade Agtak är lagda med halvgräset Ag.

Bild på hängen till en mobil som består av halmstrån och mönstrade tygbitar.

Hängen till en himmeli eller oro. Foto: Sofia Månsson/Skånes hemslöjdsförbund.

Historik

Kunskapen om att odla och ta vara på halm via tillverkning är flera tusen år gammal. Halm var under 1800-talet ett material med nära koppling till människor i Sverige, främst i landets södra delar. Halm var ett överskottsmaterial vid odling av säd. Det gjorde att halm var lättillgängligt. Halm användes både i tillverkning av vardagliga bruksföremål, transportkärl och som prydnad vid högtid. I Dalsland tillverkades bland annat halmhattar, en kunskap som gav bönder en extra inkomst. Tillverkningen utvecklades vid särskilda pressehus och kan ses som ett exempel på småskalig, lokal industritillverkning.

Dalsland befäste sin roll som platsen för halmslöjd genom bildandet av Sveriges första halmslöjdsskola i Upperud under 1800-talet. Kunskap inhämtades från Schwarzwald i Tyskland, dit skolans kursledare Lina Jansson skickades för att lära sig hantverket. Hon höll sedan kurser i halmslöjd och stråarbetesteknik.

I Ärtemarks socken i Dalsland levde kunskaperna om halmslöjd kvar in på 1900-talet, och efter andra världskriget, även efter att presshusen stängde. Socknen var också känd för att få fram råghalm med goda egenskaper för halmslöjd. Ärtemarks hemslöjdsförening bildades 1944 och var en viktig del av att stötta de lokala halmslöjdarna. Även i närbelägna Steneby socken kom den lokala hemslöjdsföreningen att vara en viktig del av att ta tillvara kunskaperna om halmslöjd. Grundaren av Steneby hemslöjdsförening, Erland Borglund, startade år 1934 Stenebyskolan, där man undervisade i många lokala slöjd- och hantverkstekniker.

Många av de slöjdade föremålen i halm kopplades till kristna seder och användes för att pryda hemmet inför julen. Halmslöjd omgärdades även av en del skrock, bland annat sas den prydande himmelin ovanför julbordet ge tur till gårdens folk.

Sådd och halmslöjd omgärdades av skrock och folktro. Bland annat kunde en kaka sparad från julbaket smulas sönder och blandas i utsädet under vårsådden. Det sades också att nästkommande årsskörd visade sig när julhalmen lades in på golvet i stugorna. Halmen kastades upp i taket och mängden strån som fastnade i taket visade antalet kärvar som nästa år skulle ge.

Fotografi på olika föremål i halm, flera tuppar, en bock, och människor.

Halmföremål från Vänersborgs museums samlingar. Foto: Anna Panser/Vänersborgs museum.

Främjande och vidareförande

Halm har fortfarande ett brett användningsområde och kan användas till allt från isolering, stråtak, tillverkning och slöjdande av stolsitsar, vaggor, korgar, hattar samt prydnadsföremål såsom juldekorationer, julbockar, halmkronor, himmeli / oro. Idag hålls traditionen med tillverkning av halmslöjd levande bland annat av museet Halmens hus i Bengtsfors, det ideella föreningslivet samt av enskilda slöjdare.

Sedan 2024 finns en stråtäckarutbildning vid DaCapo i Mariestad. Utbildningen har utformats i samarbete mellan Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet och Stråtaktäckarföreningen. Den inkluderar teoretiska och praktiska moment och ger kunskaper och färdigheter i kulturhistoriska värden, att hantera verktyg, beräkna kostnader för takläggning samt arbetsmiljö och säkerhet.