- Startsida
- Förteckningen
- Frivoliteter
Frivoliteter
En frivolitet är ett knutet spetsarbete. Frivoliteter är mycket dekorativa och som andra typer av spetsarbeten används de som till exempel applikationer, bårder, dukar, kragar och smycken.
Geografiskt läge: Hela landet
Foto: Karin Wetzel.
Frivoliteter är ett knutet spetsarbete. Andra typer av spetsarbeten kan vara knypplade, flätade, språngade, sydda, virkade, stickade eller vävda.
Tekniken inbegriper att knyta eller ”slå” knutar runt en hjälptråd med hjälp av en annan tråd – man säger att man slår frivoliteter. Var och en av knutarna består av två halvslag, ett åt höger och ett åt vänster, som gemensamt formar ett lärkhuvud. Genom att slå flera knutar i rad kan man göra ringar och kedjor, ofta dekorerade med små öglor (picoter), som sedan sammanfogas och bildar ett mönster.
Att knyta garn i olika sammanhang är en gammal teknik, men frivoliteter i sin nuvarande form uppkom troligtvis runt mitten av 1800-talet.
Att slå frivoliteter anses vara ett enkelt, rogivande och graciöst handarbete. Därav benämningen frivolitet från franska frivole som betyder lättsinnighet, lättfärdighet. Det måste dock anmärkas att det är högst individuellt hur lättsamt frivolitetsslagningen faktiskt upplevs.
Uppslag om frivoliteter i boken ”Damernas bok: handbok för fruntimmerarbeten” från 1879. Boken finns tillgänglig via Umeå universitet, klicka på bilden för att komma till hela boken.
Beskrivning:
Utförs oftast med skyttlar
Ofta används en eller flera skyttlar för att slå frivoliteter. Knutarna formas med hjälp av fingrarna, men skytteln är ett behändigt verktyg för att bära tråden varmed man slår knutarna. En frivolitetsskyttel består av två 6–8 cm stora båtformade skivor förenade med en mittdel varpå tråden är upplindad. Skivornas spetsar berör varandra för att hindra att tråden löper iväg. Vissa skyttlar har inbyggda virknålar och om detta inte är fallet kan man behöva komplettera med en virknål för att underlätta sammanfogningsmomentet.
Att slå frivoliterer med flera skyttlar gör det möjligt att skapa mer avancerade mönster. Historiskt har skyttlar tillverkats av ädelmetall, trä, ben, elfenben, sköldpadda eller pärlemor. De var ofta rikt utsmyckade med målningar, inläggningar, utskärningar och ädelstenar. Dessa är nu eftertraktade samlarobjekt. I dag förekommer även skyttlar i celluloid och plast.
Frivoliteter kan även slås med en nål, men detta kräver en något annan teknik. Frivolitetsnålar är långa, trubbiga, jämntjocka och de finns i olika storlekar. Garnets tjocklek bestämmer vilken tjocklek nålen bör ha.
Frivoliteter utförda med nål. Foto: Dmeranda (CC BY).
Eftersom man ska kunna skjuta ihop knutarna som slås runt hjälptråden måste garnet vara jämnt, starkt och hårt tvinnat. Särskilt lämpad är merceriserad bomullsgarn av god kvalitet. Mercericering är ett sätt att behandla bomullsgarn för att göra det starkare och glansigare. Ju grövre garn som används, desto större blir mönstret. Genom att trä pärlor på garnet kan man inkorporera pärlor i mönstret.
Frivolitetsmönster kan vara beskrivna i text eller med hjälp av ett diagram. Att läsa mönster kräver en viss övning och en introduktion i vanligt förekommande förkortningar, ofta på engelska.
Frivoliteter – så funkar det
I en serie bilder visar Karin Wetzel hur man gör frivoliteter:
Ladda skytteln
Spola på tråden motsols.
Knuten
Frivoliteter består av en höger och en vänster knut, som knyts på en hjälptråd. En höger- och en vänsterknut bildar en fullständig frivolitetsknut. Egentligen är den här knuten det enda du behöver lära dig. Allt annat är varianter.
Picot
En picot är en längre tråd som går från en knut till en annan knut. Trycker man ihop knutarna bildas en picot (=ögla) som är väldigt dekorativ.
Ringen
Om du knyter flera knutar och drar ihop hjälptråden skapas en ring. En ring har ofta några picoter. Picoterna fungerar både som dekoration och ett fäste för nya knutar.
Bågen
Här är en båge som gjordes efter en ring. Dessa två element alternerar och ett mönster skapas.
Historik:
Handarbete med rötter i 1700-talet
Det går inte att med säkerhet fastslå när eller hur frivolitetsslagningen uppkom. Människor har länge knutit garn för att tillverka nät. Senare utvecklades makramé som är en annan typ av knytarbete. Under 1700-talet var det populärt att knyta knutar i långa rader i en teknik som på engelska kallas ”knotting”. Raderna användes sedan till att brodera läggsöm. Till ”knotting” användes också skyttlar, men dessa var betydligt större än frivolitetsskyttlarna, hade öppna änder och möjliggjorde användandet av grövre garn. Från 1700-talet finns det flera porträtt som föreställer högt uppsatta kvinnor som sysselsätter sig med ”knotting”.
Att slå frivoliteter uppkom troligtvis i sin nuvarande form kring 1800-talets mitt. Från 1850 och framåt publicerade Eléonore Riego de la Banchardière, en pionjär inom flera textila hantverkstekniker, 11 häften med beskrivningar av tillvägagångssätt som har kommit att definiera tekniken. Runt om i Europa började modetidningar publicera teknik- och mönsterbeskrivningar samt utlysa pristävlingar. Även i Sverige skrevs det om frivoliteter. Ett exempel är i Damernas bok: handbok för fruntimmerarbeten utgiven 1879 där det finns ett mycket pedagogiskt kapitel om hur man slår frivoliteter. Att slå frivoliteter var även något som sysselsatte patienter på sanatorier i Sverige på 1920-talet.
Böckerna Frivolitetsmönster (1955) av Sara Lawergren och Frivoliteter (1967) av Gun Blomqvist och Elwy Persson har haft stor betydelse för teknikens spridning i Sverige under 1900-talets andra hälft. Båda dessa böcker har utkommit i flera upplagor.
Margot Wheatley avporträtteras här sysselsatt med ”knotting” – en föregångare till frivoliteter. Målning av Francis Alleyne år 1786. Foto: Yale Center for British Art.
I Nordiska museets samlingar finns flera exempel på frivoliteter från 1800- och 1900-talet. Här syns tre exempel från mitten av 1800-talet: ett parasoll, en halsduk och en chemisette (plagg som bärs innanför urringningen) för en docka. Foto: Nordiska museet. Klicka på bilden för att se dessa och fler frivoliteter i museets samlingar på webbplatsen Digitalt museum.
Patienter på Sollidens sanatorium i Östersund gör frivoliteter någon gång under 1920-talet. Foto: Stiftelsen Jamtlis Samlingar (CC BY-NC-ND).
Litteratur och länkar
Litteratur
På svenska:
G. Blomqvist, & E. Persson (1967): Frivoliteter. LTs förlag.
S. Lawergren (1955): Frivolitetsmönster. E. Holmqvists eftr.
På engelska:
J. Connors (2006): Contemporary tatting: new designs from an old art. Simon & Schuster Australia.
M. Konior (2002): Tatting with visual patterns. Lacis.
R. F. Linden (1999): Easy tatting. Dover Publications.
T. Morimoto (2014): New tatting: modern lace motifs and projects. Interweave.
L. Morton (2010): Tatting jewellery. Guild of Master Craftsman Publications Ltd.
P. Palmer (1996): Tatting. Shire Library.
Länkar
Föreningen Frivolitetsknuten 
Länk till annan webbplats.
Norsk Nuperelleforening Länk till annan webbplats.
Den brittiska föreningen The Ring of Tatters Länk till annan webbplats.
Boken Damernas bok: handbok för fruntimmerarbeten Länk till annan webbplats. (1879) finns tillgänglig via Umeå universitet
En samlingssida med fritt tillgängliga frivolitetsmönster på olika språk: https://www.antiquepatternlibrary.org/html/warm/tatting.htm Länk till annan webbplats.
Lista över engelska förkortningar: https://www.frivolitetsknuten.se/lista-over-engelska-forkortningar/ Länk till annan webbplats.
Kunskapsbank om textila material och tekniker
På isof.se hittar du kunskapsbanken Textil i arkiven som handlar om textila material och tekniker i äldre tid. Här kan du fördjupa dig i material som lin, hampa, ull och nässlor och läsa mer om spånad, stickning, växtfärgning och andra tekniker. Du hittar också ett särskilt avsnitt om återbruk och återvinning av textiler.