Folkdräkter

Folkdräkter är kläder med lokal särprägel som brukats i många områden i Sverige sedan 300–400 år tillbaka. I äldre tid användes de oftast som varje-dags-kläder och under 1900-talet som festdräkt. Folkdräkterna kännetecknas av ålderdomliga stildrag.

Kunskap om dräktskicket, dess hantverk och användning har genom tiderna förts vidare från generation till generation på den ort där dräkten uppkommit. Dräktens ursprung är alltså förknippat med en viss plats eller område men dess brukare behöver inte ha någon särskild anknytning till platsen. Folkdräkten kan i dag bäras i olika sammanhamn och av vem som helst. Den används oftast vid högtidligare tillfällen som familjehögtider, kyrkliga högtider, representation, ceremonier, fest och dans. Folkdräkt likställs med högtidsklädsel vid formella tillställningar.

Dräkttraditionen är starkast i områden som Dalarna, Hälsingland och Skåne samt flera mindre områden. Även i storstäderna finns det människor som gärna använder folkdräkt. Medvetenheten bland befolkningen om att folkdräkter har förekommit och förekommer är stor.

Att bära och tillverka folkdräkter utgör en del av vårt kulturarv. De är symboler för den lokala och nationella identiteten samt för kontakten med det förflutna. Dräkterna är ett sätt att synliggöra våra rötter samtidigt som de förmedlar intressant kulturhistoria och gamla hantverkstraditioner. Det är kläder som berättar om livsförhållanden, tekniker, material och om olika tiders syn på mode. Folkdräkterna har i vissa områden en stark koppling till kyrkoåret.

I äldre tid utgjorde folkdräktsplaggen hela garderoben där kläder för kyrkbruk, vardag, arbete och andra särskilda tillfällen ingick. Folkdräkten var alltså inte bara en festdräkt som den blivit senare. I vissa områden gällde mycket speciella regler för hur kläderna skulle användas. De reglerna kallar vi i dag för dräktalmanacka. Dräktalmanackans föreskrifter varierade efter bland annat kyrkosöndagarna, årstiderna, civilstånd och arbetsuppgifterna. Det fanns en utbredd kunskap om dessa regler, vilka i dag finns upptecknade i olika arkiv. Inom varje så kallat folkdräktsområde rådde enhetlig klädsel. Oftast var det självägande bönder som uppbar traditionen. Starka dräktområden har från slutet av 1600-talet varit Dalarna, Hälsingland och Skåne. I Dalarna hade varje socken ett eget dräktskick, i Skåne var områdena större.

Sociala och ekonomiska faktorer har varit betydelsefulla för uppkomsten av folkdräkter. När en långvarig högkonjunktur snabbt följs av en kraftig lågkonjunktur kan det leda till att en så kallad kulturfixering uppstår. Detta innebär att stildrag och moden från en mer välbärgad tidsperiod lever kvar. På så sätt har gamla stildrag från till exempel medeltid, renässans och barock kommit att leva kvar i folkdräkterna fast de sedan länge varit försvunna i det borgerliga modet. Adel och borgare följde i stället med i de nya trenderna.

När Sverige industrialiserades under andra halvan av 1800-talet minskade användningen av folkdräkten till förmån för den tidens rådande modeideal. På 1900-talet blev dräkten istället en festklädsel utan särskilt många variationer. De sista som använde dräkten som varje-dags-kläder genom hela sin livstid var troligen ett par i Boda, Dalarna. De dog 1981 respektive 1984.

Hembygdsföreningar, folkdansrörelsen och enskilda personer håller liv i kunskapen om folkdräkter och använder dem. Studiecirklar lär ut tillverkning efter gamla metoder. Folkdräktsseminarier och konferenser med olika teman anordnas. Det finns också grupper på nätet där folkdräkter diskuteras och säljs och kunskap delas. Några hemslöjdsföreningar har kommissionsförsäljning av folkdräkter så att man kan köpa och sälja begagnade dräktdelar. Dräktbytardagar anordnas i vissa dräktområden.

1970-talets ”gröna våg” innebar att folkdräkter fick ett uppsving. Det växte fram ett stort allmänt intresse för folkdräkter och deras historia, något som lever kvar än i dag.

Vid Sveriges riksdags öppnande bärs ibland folkdräkt.

Hemslöjdsrörelsen, Folkdansringen, länsmuseer, Nordiska museet och Skansen arbetar för ett främjande av folkdräkter genom utställningar, uthyrning av dräkter och utgivning av böcker.

Litteratur i urval

Arnö-Berg, I. & Hazelius Berg, G. (1976): Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige. ICA förlag.

Back, E. m. fl. (1986): Rättviksdräkten. SKS Rättviksbygden.

Bergman, I. & Notini, A. (2001): Folkdräkter i Sverige. Svenska institutet.

Centergran, U. (2010): Bohusdräkter. Svenska Folkdansringen.

Centergran, U. (1996): Bygdedräkter bruk och brukare. Etnologiska föreningen i Västsverige.

Duran L., Moe A. K. & Eklund B. (2011–2013): Scandinavian Folklore I–III. Duran Publishing AB.

Eklund, B. (2016): Dräktalmanacka: Boda socken, Dalarna. Institutet för språk och folkminnen.

Eriksson, L. & Liby, H. (2006): Gästrikedräkter. Gästriklands Kulturhistoriska förening.

Levander L. & Odstedt E. (1953): Övre Dalarnas bondekultur under 1800-talets förra hälft 4. Serie: Skrifter utgivna av Kungliga Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning; 11:4. Lundequistska bokhandeln i distribution.

Liby, H. (2018): Dräkternas Hälsingland. Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund.

Nilsson H. (2000): Österlens folkdräkter. Ystads Fornminnesförening.

Nylén, A-M. (1971): Folkdräkter. Nordiska museet.

Ridderstedt, M. & Andersson, L. (1983): Järvsödräkten. Järvsö Hembygdsförening.