Ångfartygstrafik

I Sverige lever kunskapen om att driva ångfartyg. Tack vare ett stort intresse och ideellt engagemang finns idag cirka tjugofem ångfartyg. Några exempel är ångaren Bohuslän och Färjan 4 i Göteborg, Trafik i Hjo, Ejdern i Södertälje, Östersund och Thomée i Östersund, Blidösund, Motala Express, Norrskär och Storskär i Stockholm, Flottisten i Rättvik, Kuriren i Smedjebacken samt Polstjärnan i Karlstad.

De flesta ångbåtar drivs av ideella föreningar med stort engagemang från deltagarna. Ett exempel är s/s Mariefred som drivs av Föreningen Stiftelsen Ångbåten. När detta ångfartyg gjorde sin jungfruresa på rutten Stockholm – Mariefred den 14 april 1903 var det inte något unikt fartyg. Vid den tiden trafikerades Mälaren av ett femtiotal ångfartyg på olika trader. Numera är fartyget det enda i sitt slag som går på samma trad mellan Stockholm och Mariefred och det har därför ett särskilt kulturhistoriskt värde.

Kunskapen om att bedriva ångfartygstrafik bygger på en kombination av yrkeserfarenhet och teoretisk utbildning. Många olika kunskaper är nödvändiga för att trafiken ska fungera: från befälhavarens insikter och erfarenheter om hur fartyget kan manövreras, maskinchefens kunskaper och erfarenheter hur ångmaskin och panna ska hanteras, eldarens känsla för rätt nivå på värme och bränsleåtgång beroende på hastighet och manövrer samt matrosens erfarenhet och handlingskraft när fartyget lägger till eller lägger ut.

Vad som dessutom är nödvändigt för att ångfartygstrafiken ska kunna fortleva är förstås att det finns bevarade ångfartyg. Man kan säga att det i kunskapen om att framföra ett sådant fartyg också ligger en viktig kompetens i att underhålla fartyget. Utan bevarade ångmaskiner och ångpannor kan ingen kompetens i ångfartygstrafik upprätthållas.

I Sverige utvecklades ångtekniken för fartygsdrift från det tidiga 1800-talet och framåt. Från de svårmanövrerade och bränsleslukande hjulångarna utvecklades ångfartygen för att bli allt effektivare och bränslesnålare. Ångfartygstrafiken kompletterades efter hand med det järnvägsnät som byggdes upp i landet – ett transportnät som var en viktig del av det moderna och industrialiserade Sverige. Fartygstrafiken i Stockholms skärgård, runt Göteborg, i större och mindre sjöar, längs kuster och i vattendrag och kanaler var således länge en viktig del av kommunikationsväsendet i landet.

Ångfartygens storhetstid är framför allt det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Genom att man inte var beroende av vinden kunde sjöfarten fungera oavsett väder. Tack vare de nya isbrytarna kunde trafiken vintertid öka radikalt från och med det sena 1800-talet. Även om utvecklingen av ångmaskiner och ångpannor fortsatte under 1900-talet kom de ångdrivna fartygen att bli omoderna på 1950- och 60-talen. På många gamla fartyg revs ångmaskiner och ångpannor ut och ersattes med moderna motorer. Efter andra världskriget byggdes inte längre några ångare.

Teoretisk utbildning krävs för alla personer i fartygens bemanning eftersom fartygen går i passagerarfart. Det är oftast lättare att rekrytera nautiskt befäl än teknisk personal. Utbildningen ges vid tre olika skolor i landet (Sjöfartshögskolan i Kalmar, Chalmers Tekniska högskola i Göteborg samt Sjöskolan Beckholmen i Stockholm).

Kunskapen om att driva ångfartygstrafik kräver också så kallad sjötid. För att bli kunnig i yrkets alla delar krävs att man börjar arbeta till exempel som eldare, sedan biträder maskinchefen för att därefter mönstra upp till förste maskinist. I praktiken behövs alltså en kombination av formell (teoretisk) utbildning och praktiskt arbete ombord för att klara uppgiften. För att arbeta som befälhavare ombord krävs en liknande kombination av teori och praktik. Utbildningen som betecknas Fartygsbefäl klass 7 är det teoretiska minimum som fordras. Till det kommer kunskapen och praktiken (till exempel i sjötid) som gör att respektive befälhavare lär sig sitt speciella fartyg. Utan att ha lärt sig yrket genom mångårig erfarenhet är det svårt att uppnå rätt kompetens.

Vanligen överförs kunskapen till intresserade och kunniga i den yngre generationen. Det gäller för alla delar av driften från eldare, maskinchef, befälhavare, skeppspojkar, med flera. Det finns i dag en medvetenhet om att kunskapen måste traderas så att man även i framtiden ska kunna bedriva samma verksamhet. Samtidigt finns en del problematik som gäller bemanning, till exempel vad gäller Transportstyrelsens föreskrifter.

Det finns även ekonomiska hinder för att bibehålla kompetens inom ångfartygsområdet, bland annat beroende på att fartygen är dyra i drift. Teknikutvecklingen har inneburit att helt andra tekniska lösningar gäller även för mindre fartyg. I korta drag kan sägas att det antal personer som kan livnära sig enbart på att köra ångfartyg är mycket litet. Ett hinder är också att maskinchefer och befälhavare i dag ofta tillhör en äldre generation.

Flera organisationer är inriktade på ångbåtar och ångfartygstrafik. För i stort sett alla fungerande ångfartyg finns olika vänföreningar. Sällskapet Ångbåten i Göteborg är till exempel en stor förening som sedan 1960-talet engagerar sig i ångaren Bohuslän. Sveriges Ångbåtsförening (SÅF) är en riksomfattande paraplyorganisation för mindre ångbåtar. På olika platser finns lokala föreningar runt ett specifikt vatten; som exempelvis Föreningens Runns ångbåtar eller Siljans fartygsförening. Det finns även olika diskussionsforum på webben.

Utöver föreningar och ideella organisationer har även en del offentliga institutioner intresse av att verksamheten med ångfartyg kan fortsätta, till exempel Statens maritima museer, Arbetets museum och Riksantikvarieämbetet. Även lokala och regionala museer har intresse för frågan. Några sådana exempel är Göteborgs Sjöfartsmuseum som äger Färjan 4, Eskilstuna museer som äger ångslupen Gerda eller Kulturparken Småland som bedriver trafik med ångaren Thor.

Det finns i dag viss efterfrågan på utbildning riktad mot fartygsdrift med ångfartyg. Några högskoleutbildningar finns att tillgå, bland annat Traditionsfartyg Ånga och Traditionsfartyg 750 Ånga. Tack vare Arbetslivsmuseernas samarbetsråd och Sveriges Ångbåtsförening är kunskapen om äldre tekniska system bevarad, inte minst genom de utbildningar som arrangeras i regi av Sveriges Ångbåtsförening.

Litteratur

Ångteknik och ångfartyg
Persson, John E (1981): Stimbåt – om kolfyrade lastångare.

Svensson, P (1888, faksimil från 2007): Ångmaskiner, ångpannor och ångfartyg m.m.

Frykholm, J L (1881): Ångmaskinlära.

Olsson, CeGe & Ekström, Gert (1994): Alla våra ångslupar.

Fartygen Mariefred, Saltsjön och Blidösund
Ångfartyget Mariefred: nittio år på Mälaren. Stiftelsen Skärgårdsbåtens skriftserie , 1993.

Insulander, C & Lundberg, K (2003): Ångfartyget Mariefred 1903–2003: hundra år på Mälaren.

Insulander, Claes (1989): S/S Mariefred: en bildresa med ett ångfartyg – fotografier av Kjell Lundberg.

Rydberg, Lennart (1986): Varför överlevde s/s Mariefred. I: Sörmlandsbygden.

Jarnhammar, Lennart (2000): Följ med till havs! – en historisk resa med ångfartyget Saltsjön.

Kjellmor, Staffan, red. (1981): Ångfartyget Blidösund: en särling i skärgårdstrafiken.

Länkar

Föreningen Stiftelsen Skärgårdsbåten Länk till annan webbplats.

Museiföreningen Ångfartyget Ejdern Länk till annan webbplats.

Sällskapet S/S Trafiks vänner Länk till annan webbplats.

Tugboatlars Länk till annan webbplats.

Filmer

s/s Mariefreds maskinrum Länk till annan webbplats.

s/s Motala Express maskinrum Länk till annan webbplats.

Skärgårdbåtens dag 2011 Länk till annan webbplats.

s/s Storskärs maskinrum Länk till annan webbplats.