Klapp-, rams- och sånglekar

Klapp- och sånglekar traderas muntligt från barn till barn utan vuxnas inblandning. Inget enskilt begrepp täcker hela fenomenet, men lekarna innehåller sång eller rytmiskt tal, oftast i kombination med rörelse. Det kan vara en utövare, två som leker i par eller en grupp som gör detta tillsammans. Lekarna har ofta ett tävlings- eller skicklighetsinslag.

Många av sångerna och ramsorna utmärks av texter med nonsens, blandspråk och språklig humor. Berättelserna utgår ofta från ett barnperspektiv och kan ha absurda drag.

Liksom all muntligt traderad kultur är klapp-, rams- och sånglekarna en levande tradition som är i ständig förändring. Sångerna och ramsorna påverkas av utövarna såväl medvetet som omedvetet. Det finns med andra ord ingen ”originalversion”.

Bland de vanligaste uttrycken och genrerna inom denna ”barnlore” märks:

• Klapplekar där flera barn står i ring eller två barn står mitt emot varandra och klappar vissa mönster och rytmer till sång eller rytmiskt tal. I en del lekar handlar det bara om att utföra leken, i andra kan det vara fråga om en utslagningslek, där person efter person åker ut och det till slut finns en vinnare kvar. Bland de vanligaste utmärker sig typerna So makaroni, Anne-Liane och I Kinamockaskogen.
• Äldre sånglekar, till exempel Ria Ra och Bro bro breja, ofta med moment där ett barn i taget antingen blir utvalt eller uteslutet.
• Sånger, ramsor och skämt som ett barn framför själv. Exempel: Jag bor på Köttbullsgatan nummer fläsk… och vitsar om Bellman.
• På 2000-talet har även inslag från sportvärlden tagits upp bland lekarna, såsom fotbollsramsor och så kallad cheerleading, samt koreografier till samtida popmusik. Trots att sådana uttryck har hämtats från vuxenvärlden, behandlas materialet på samma sätt som ovan nämnda lekar, och uppgår därigenom i barnens egen repertoar.

Lekarnas ursprung är av mycket varierat slag. En del är gamla traditionella sånglekar, till exempel Bro bro breja som upptecknades så tidigt som på 1600-talet i Sverige. Många av ramsorna är också av äldre ursprung.

Några lekar tillhör en grupp klapplekar som spreds över världen på 1950-talet. Flera verkar ha ursprung i engelska språkområden, men texterna har blivit transformerade genom barnens eget bruk. Till Norden kom dessa sånger på 60-talet, först till Danmark och därefter spreds de successivt norrut genom Skandinavien. På 70-talet kom de till Sverige, där de hade en blomstringsperiod under tidigt 1980-tal. Exempel på sådana lekar är So makaroni, som är spridd i stora delar av Europa, och Si si komplejni, som var känd i USA och Kanada redan på 60-talet.

En ny våg av influenser har kommit på 2000-talet då repertoaren har utökats av fotbollsramsor, cheerleadingramsor och koreografier till popmusik. Dessa har till exempel förmedlats av fotbollstränare och lärare samt via Youtube och liknande digitala kanaler.

Kunskapen överförs kontinuerligt genom muntlig tradering från barn till barn genom härmning eller aktiv utlärning. Överföringen kan ske från äldre till yngre, till exempel från andraklassare till förstaklassare eller mellan syskon. Barn som byter skola kan ta med sig ramsor och lekar från sin gamla skola till den nya. Utövande och spridning sker främst i institutioner för barn, som skolor, ridläger, scoutläger.

Sociala medier är både källor till inspiration och arenor för utövande.

Det görs inga insatser för att underlätta överföring av kunskap, men dokumentationer har gjorts i regi av Svenskt visarkiv. Inspelningar från perioden 1969–70 respektive 1980–81 i samarbete med andra kulturarvsinstitutioner i Sverige publicerades i urval på LP-skivan So Makaroni. Levande barntradition i Sverige (Caprice, 1982). 2012 gjordes en uppföljande dokumentation i Stockholmsområdet – som innefattar ett par hundra inspelningar (ljud och video). Dessa finns nu i Visarkivets samlingar i Stockholm och är tillgängliga för besökare.

Ronström, O (2010): Si si komplejni. Klapplekar och globalisering på 1980-talets svenska skolgårdar. I: RIG nr 1 2010.