- Startsida
- Förteckningen
- Berätta Bellmanvitsar
Berätta Bellmanvitsar
Nuförtiden är bellmanvitsar främst en barntradition, men skämtsamma berättelser om Bellman har en lång historia, tillbaka till tiden för Carl Michael Bellmans levnad. Den äldre traditionen var dock annorlunda än dagens barnhumor.
Geografiskt läge: Hela landet
Exempel på Bellmanhistoria från boken ”Nya Bellmanhistorier” av Peter Gissy år 2004. Illustration: Johan Wanloo.
De flesta i Sverige känner troligen till traditionen att berätta bellmanvitsar – skämtsamma berättelser som kretsar kring en huvudperson vid namn Bellman. Det är ett levande kulturarv med en lång historia och från början syftade berättelserna på visdiktaren från 1700-talet, Carl Michael Bellman. Sedan länge har de dock ändrat form och innehåll, och ”Bellman” i dagens historier är mer av en fiktiv karaktär – en person som gör tokiga eller smarta saker i skämt, helt enkelt.
Historik
Traditionen att berätta bellmanvitsar har en historia från sent 1700-tal, men den har över tid förändrats och innefattar (minst) två olika typer av skämtberättelser. Den ena var populär från sent 1700-tal och en bit in på 1900-talet medan den andra dyker upp i barns skämtande under efterkrigstidens 1950-tal. I den senare formen är det fråga om korta, slagkraftiga vitsar som ofta handlar om ”en bellman, en tysk och en rysk”. I den äldre traditionen framställs Bellman i episodiska berättelser, helt annorlunda än barnvitsarna.
Carl Michael Bellman porträtterad av Per Krafft d.ä. år 1779. Foto: Nationalmuseum.
Carl Michael Bellman (1740-1795) var en av Sveriges mest kända personer under sin levnad och har förblivit välkänd även som historisk person. En stor del av Bellmans visor gavs ut som skillingtryck – enkla tryckta häften med visor, lättillgängliga för allmänheten – vilket bidrog till hans stora framgång och popularitet. Forskning tyder på att hans sånger genom tiderna varit de mest återgivna och distribuerade som skillingtryck, och de fortsatte att spridas under 1800-talet. Ett exempel är hyllningssången ”Gustafs skål!” som efter Gustaf III statskupp 1772 fick stor spridning och blev mycket populär. Bellman rörde sig i kretsarna kring kungen Gustaf III, de hade utifrån sett en nära relation och detta blev ett tema i anekdoterna om Bellman.
Uppenbarligen väckte kungens favoriserande av Bellman genklang i berättandet om honom. 1809 beskriver överbibliotekarien för Kungliga biblioteket i Stockholm ett möte mellan Bellman och kungen, där kungen blir bestört över att Bellman endast är iklädd en nattsärk. Men Bellman försäkrar kungen att han bär sina allra bästa kläder, varefter kungen höjer diktarens apanage.
Kulturhistoriskt sett är berättarmotivet betydligt äldre och cirkulerade sannolikt inom de högre stånden som en berättartradition där Bellmans slagfärdighet firade triumfer. Ovan nämnda anekdot, jämte andra, dyker upp i så kallad reselitteratur mot mitten av 1800-talet. Reselitteraturen var avsedd för borgerlighetens underhållning och nådde sällan landsbygdsbefolkningen. Men flera av berättarmotiven återfinns i den senare dokumenterade folkliga traditionen om Bellman, där Bellmans slagfärdighet är framträdande. I den folkliga traditionen möter vi Bellman och Kungen, den senare får tolkas som Gustaf III.
Motiven bottnar i en lång och vida spridd kulturhistorisk tradition av skämtberättelser om högt uppsatte makthavaren och hans plumpe men slagfärdige vapendragare. De äldsta beläggen för denna humor är berättelserna om kejsar Salomo och hans ofine, brutale vapendragare Markolfus. I denna tradition, belagd till 1100-talet, är det Markolfus som genom plump slagfärdighet firar triumfer över den förfinade Salomo. Markolfus associationer är allt annat är rumsrena, här firar avföring, dynga och rå sexualitet triumfer över kungens förnämhet och vishet.
En annan europeisk medeltida berättartradition handlar om den obehaglige bondlurken Thiel Eulenspiegel, en man som gör vad som faller honom in, till exempel bajsar mitt i kyrkan. Obehagligheterna handlar i likhet med bellmananekdoterna gärna om kroppens funktioner som helst ger sig tillkänna i närvaro av makthavare och maktens institutioner.
När Bellmananekdoterna förmedlas i en folklig, muntlig tradition så följer de Markolfus och Eulenspiegels dramaturgi och motiv. Många av motiven återfinns även i folksagans motivvärld, liksom i äldre litteratur, vilket pekar på den nära kopplingen mellan folktraditionens olika genrer och influenser. Ett exempel är sagan där protagonisten gömmer en fågel eller dyrbarhet under hatt, för att luras. I Bellmananekdoterna är dyrbarheten hans egen avföring som – oftast – hovfröknarna luras att sticka fingrarna i.