Växtfärgning/naturlig färgning

Det stora intresset för hållbarhet, textila tekniker och hantverk går hand i hand med intresset för naturlig färgning. Numera används kemikalier sparsamt i färgningsprocesserna, de skadliga metallsalter som användes förr har fasats ut.

Idag tillämpas en mängd olika färgningsmetoder, vissa är traditionella, vissa härrör från andra kulturområden medan andra har utvecklats genom experimentella metoder. Reservagetekniker för mönstring av garner och tyger kombineras ofta med naturlig färgning. Ikat innebär mönstring av garner och Shibori innebär olika mönstringstekniker för tyger. Ecoprint är en annan metod där avtryck med växter med mera bildar mönster på tyg.

Det finns också ett växande intresse för att odla egna färgväxter idag.

De flesta färgämnen som vi har möjlighet att samla in i naturen, ger gula till brunaktiga färger. Inom det röda färgområdet är krapprot och koschenill de viktigaste färgämnena. De är vi hänvisade till att köpa. Det enda riktigt blå färgämnet inom hela det naturliga färgområdet är indigo. Indigo extraheras ur olika indigobärande växter, exempelvis vejde och indisk indigo (Indigofera tinctoria). Indigo liksom krapp och koschenill är färgämnen som importeras.

Inom den traditionella färgningen har det mest färgats ull och ylle medan lin har färgats i begränsad omfattning och då med garvämnesrika växter, exempelvis ljung. De huvudsakliga färgningsmetoderna är betfärgning och kypfärgning.

Betfärgning

Betfärgning är den dominerande metoden. Den kan delas upp i momenten betning samt extraktion och färgning.

Betning

Det vanligaste betmedlet är alun, ett mineralsalt som använts i flera tusen år. Betning innebär att väl tvättat ullmaterial behandlas i ett bad med alun under uppvärmning i cirka en timme. Därefter sköljs det och är redo för färgning. Syftet med betningen är att få färgämnet att fästa på ullmaterialet på bästa sätt och att få färgen hållbar. Ibland kombineras alun med vinsten som är ett svagt surt ämne, en biprodukt vid vinframställning.

Extraktion och färgning

Färgbadet förbereds genom extraktion av färgämnet. Om det färgbärande materialet är torkat så blötläggs det och värms/kokas så att färgämnet frigörs. För grövre färgmaterial, till exempel bark, krävs längre värmningstid än för löv och örter.

Efter extraktionen silas vanligtvis färgmaterialet bort och färgningen kan påbörjas. Det betade materialet färgas under uppvärmning i en timme eller längre innan det tas upp, sköljs och tvättas.

Textilmaterialets ursprungsfärg har betydelse för slutresultatet. Färgat material kan överfärgas med andra färger och/eller nyanseras med järnvitriol eller milda basiska ämnen som till exempel pottaska.

Kypfärgning/indigofärgning

Kypfärgning är en helt annan färgningsmetod som enbart tillämpas vid indigofärgning. Kyp kommer av det tyska ordet för ’kärl, balja’. Vid kypfärgning behöver inte materialet betas.

Indigo är namnet på det blå färgämnet som extraheras ur indigobärande växter. Extraktionsprocesserna är omständliga och tidskrävande.

I Sverige odlades och användes vejde. Under 1600-talet började indigo från Indien att importeras till Europa. Den kom succesivt att konkurrera ut vejden på grund av dess höga färgkoncentration. Sedan slutet av 1800-talet har syntetiskt framställd indigo använts, färgad med en enkel och snabb färgningsprocedur. Naturlig indigo har varit svår att få tag på under det tidiga 2000-talet, men går nu att köpa från olika länder.

Idag finns ett stort intresse för indigofärgning med naturliga metoder, och kunskapen håller på att återerövras tack vare en handfull personers hängivna arbete med inventering, utveckling och förmedling av färgningsmetoder från områden med levande färgningstraditioner.

Indigofärgning

För att indigon ska bli löslig och fungera krävs basiska tillsatser som ger badet ett högt pH-värde. Vanligtvis används släckt kalk. Dessutom krävs ingredienser som bidrar till att en jäsningsprocess, en alkalisk reduktion, startar. Traditionellt användes vetekli och urfärgad krapp till detta, i nyare metoder kan frukt, fruktos eller henna användas.

Indigobadet behöver ofta flera dagars tillsyn med upprepade omrörningar, vilopauser och justeringar av basiska och reducerande ämnen innan det är klart för färgning.

Färgningen sker genom upprepade doppningar med oxidering/luftning emellan. Oxideringsprocessen är viktig eftersom det är i det skedet som indigon fäster vid materialet. När färgningen är klar är det viktigt att materialet tvättas väl och sköljs i svagt ättiksbad.

Färgningskonsten går flera tusen år bakåt i tiden och har utövats över hela världen. Det finns stora likheter i färgningsmetoder och användning av färgämnen. Färgningen har utförts både av professionella färgare och till husbehov i hemmen. Yrkesfärgarna använde såväl inhemskt odlade färgväxter som importerade. Inom hemfärgningen användes vanligtvis färgämnen som samlades in i närområdet.

Till färgaren lämnades ylletyger för färgning och beredning samt större mängder garner. Andra textilmaterial färgades i begränsad omfattning. Färgningskonsten var högt utvecklad liksom medvetenheten om färgernas hållbarhet. Yrkesfärgarna var organiserade inom hantverksskrån och verkade i städerna. Då skråväsendet upphörde 1846 ökade antalet färgerier och flera etablerade sig på landsbygden. Ett exempel på en färgarmiljö från denna tid är Färgaregården i Norrköping.

Under 1800-talets andra hälft introducerades syntetiska färgämnen. Med förenklade färgningsprocesser och en annorlunda och intensivare färgskala blev de snabbt populära och konkurrerade ut de naturliga färgerna. Vissa av de nya färgerna, anilinfärgerna, visade sig inte vara lika hållbara som de naturliga. De höll inte i tvätt och blektes snabbt när de exponerades för ljus. De nya färgerna fick dåligt rykte och ifrågasattes.

För att rädda kunskapen att färga hållbara färger startades växtfärgningskurser över hela landet. 1905 hölls den första kursen i Mora. Beda Larsson, textillärare och engagerad i hemslöjdsrörelsen undervisade på kurser i Mora och på andra orter. 1913 gav hon ut Hemfärgning med växtämnen som kom att bli en flitigt använd kursbok. Den 14:e och sista upplagan gavs ut i slutet av 1950-talet. En handfull färgningsböcker av andra författare som gavs ut samtidigt bidrog också till att sprida kunskapen. Genom åren har kurser i växtfärgning/naturlig färgning arrangerats inom hemslöjden, av folkhögskolor och studieförbund.

I slutet av 1960- talet och under 1970- talet var intresset för växtfärgning enormt stort. 1967 publicerades en handbok i växtfärgning som kom att få stor betydelse, Växtfärgning, av Gösta Sandberg och Jan Sisefsky. Den första upplagan utgick från Beda Larssons bok men var reviderad. Den följdes av fyra utvidgade upplagor som användes flitigt som kurslitteratur tillsammans med en mängd handböcker av andra författare.

Litteratur

Ahlstrand m.fl. (1951): Förädlad textil. Alf Stigens Fabriker AB.

Balfour-Paul (1998): Indigo. British Museum Press.

Bauer & Zethreus (2021): Färga garn och sticka. Polaris Fakta.

Bergström (2013): Den blå handen. Nordiska Museets Förlag.

Boutrup & Ellis (2018): The Art and Science of Natural Dyes. Schiffer Publishing.

Cardon (2007): Natural Dyes, Sources,Tradition, Technology and Science. Archetype Publications.

Dahlman, Erixon, Platin & Skiöld (red.) (1939): Kulör i träff. Minnesskrift vid invigningen av Färgaregården i Norrköping.

Flint (2008): Eco Colour. Murdoch Books.

Hansson & Ryd (1973): Växtfärga. LT Förlag.

Lundmark & Marklund (2018): Färgsvampar och svampfärgning. Motagg Bokförlag.

Lundin (2014): Naturlig färgning, Mat och kläder i ett kretslopp. Natur & Kultur.

­­­­Nessle (2006): Jeans och blåa naglar, en bok om indigo. Östasiatiska Muséet, Textilmuséet.

Neumüller & Luhanko (2017): En handbok om INDIGO. Natur & Kultur.

Olsson (2017): Färga naturligt. I: Vävmagasinet Nr 4/2017.

Olsson (2017): Färga med krapp och koschenill. I: Vävmagasinet Nr 2/2017.

Ragnander (1999): Färg och textil i svunnen tid. Högkolan i Borås, Textilhögskolan.

Råberg (1978): Färga garn och tyg. ICA Bokförlag.

Sandberg & Sisefsky (1967–82): Växtfärgning. Norstedts.

Sandberg (1986): Indigo. Norstedts.

Sandberg (1994): Purpur Koschenill Krapp. Tidens förlag.