Startsida
Förteckningen
Vadstenaknyppling

Vadstenaknyppling

Knyppling är en form av flätning av trådar för tillverkning av spets med hjälp av så kallade knyppelpinnar runt vilka trådarna är lindade. Traditionellt användes spets till bland annat kläder, lakan och dukar. Användandet av spets har efter hand minskat, liksom spetsens del av smyckningen av hemmet. I dag är knyppling även en konstform.

Geografiskt läge: Utövas främst i Vadstena med omnejd, men även i andra delar av Sverige, till exempel i Göteborg.

Knyppeldyna skänkt till Nordiska museet år 1937. Foto: Lilian Blomdahl-Vadasz/Nordiska museet (CC BY-NC-ND).

Relaterat innehåll

Knyppling är flätning av trådar för tillverkning av spets med hjälp av så kallade knyppelpinnar med olika trådar av lin. Trådarna flätas samman och skapar mönster på en dyna. På knyppeldynans rulle fäster man en pappmall med uppstuckna hål, som visar var nålar ska placeras. Traditionellt användes spets till bland annat kläder, lakan och dukar.

Svartvitt fotografi av kvinna som sitter och arbetar med en spets på en knyppeldyna.

Äldre kvinna vid knyppeldyna i Vadstena, Östergötland. Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet (CC BY-NC-ND).

Knypplingen utvecklades i Italien på 1400-talet och spreds därefter vidare ut i Europa. Knypplade spetsar blev modernt i Sverige bland de högre samhällsskikten under mitten av 1500-talet. Här startade tillverkningen av spetsar i början av 1600-talet då knyppeldynor importerades till Stockholm. Efter hand spreds bruket att använda spets vidare till allmogen.

Under industrialismen konkurrerades de handgjorda spetsarna ut av de maskingjorda, vilka var betydligt billigare att framställa. Under slutet av 1800-talet gjordes insatser för att stödja hantverket, bland annat i form av beställningar från hovet. Tekniken har överförts till södra och mellersta Sverige och därefter spridits vidare över landet.

I Vadstena organiserades knypplingen under 1800-talet som ett slags hemarbete med knypplerskor som fick betalt av spetsförläggaren. Vadstenaknyppling utövas i dag även i bland annat i Linköping och i Göteborg.

Användandet av spets har efter hand minskat, liksom spetsens del av smyckningen av hemmet. Trots hård konkurrens från maskintillverkad spets är knypplingen dock ännu levande. Den har efter hand utvecklats till en friare konstform med plats för nya material som exempelvis metall för tillverkning av smycken.

Numera ansvarar bland andra Föreningen svenska spetsar (FSS) för traditionens bevarande bland annat i form av kurs- och utställningsverksamhet. Även studieförbunden anordnar kurser i knyppling i hela landet.

Spetsen växer fram längs det uppstuckna mönstret, vars konturer fyllts i. Foto: Lilian Blomdahl-Vadasz/Nordiska museet (CC BY-NC-ND).

Beskrivning

Knyppeldyna, pinnar, tråd och nålar är de redskap man behöver för att kunna framställa ett knypplat arbete oavsett format, färg eller storlek. Den klassiska knyppeltråden är av lin. Lintråden är stark och glänsande och låter sig formas på ett för knypplingen fördelaktigt sätt. Andra material kan vara silke, bomull eller ull.

Knypplingens grundläggande idé är att tråd uppspolad på knyppelpinnar sammanfogas – flätas – genom två olika rörelser. Dessa kallas korsning och vridning. De varieras på olika sätt och därigenom bildas olika slag och bottnar. På knyppeldynans rulle fäster man en pappmall med uppstuckna hål, som visar var nålar ska placeras. Bottnar som förekommer i knypplingen är till exempel nålbotten, vävbotten, nätbotten, rosenbotten, brabantbotten och mandel.

Vadstenaknyppling utförs framför allt i Vadstena med omnejd, bland annat Fivelstad, Hagebyhöga, Motala, Orlunda, Rogslösa, Nässja och Väversunda. Vadstenaknyppling utövas även i andra delar av Sverige, bland annat i Linköping och i Göteborg.

Historik

Konsten att tillverka spets genom att knyppla utvecklades i Italien på 1400-talet och spreds därefter vidare ut i Europa. Knypplade spetsar från Italien, Frankrike och Belgien blev modernt i Sverige från mitten av 1500-talet. Inhemsk tillverkning av knypplade spetsar finns dokumenterad först från början av 1600-talet då knyppeldynor importerades till Stockholm. Spetsarna användes främst bland de högre samhällsskikten i form av exempelvis smyckade kragar och manschetter, men spreds efter hand vidare till allmogen.

Spets knypplad i lingarn. Tillverkad vid 1600-talets början, troligen i Italien. Foto: Nina Heins/Nordiska museet (CC BY-NC-ND).

Tekniken att använda mönster med hål för nålar har överförts till södra och mellersta Sverige och därefter spridits vidare över landet. En äldre sorts spets utan underliggande mönster tillverkades i södra Sverige och Dalarna ännu i slutet av 1800-talet.

Kring sekelskiftet 1800 skapades en mängd hushållningssällskap. Deras ursprungliga syfte var att stärka produktionen på landsbygden. Sällskapen främjade även hemslöjden som en inkomstkälla för en växande befolkning. När sedan hemslöjdsrörelsens verksamhet inleddes kom knypplingen att stå i fokus som exempel på en textil tradition med starka rötter i det svenska textila traditionen. Även föreningen Svensk hemslöjd främjade tekniken genom att bland annat organisera försäljning av knypplade spetsar samt starta skolor i bland annat Vadstena. Traditionen att knyppla spetsar har förts vidare genom generationerna och är trots hård konkurrens från maskintillverkad spets ännu levande.

I Vadstena förekom knyppling redan under 1600-talet. Det var dock inte förrän cirka 100 år senare som knypplingen omtalas i text. I reseberättelser från tiden beskrivs hur västgötaknallar köpt upp spetsar i Vadstena krigsmanshus. Konsten att knyppla spred sig sedan vidare till ett större geografiskt område.

När krigsmanshuset avvecklades förändrades verksamheten och blev mer organiserad. En spetsförläggare tillhandahöll mönster och garn och utgjorde länken mellan knypplerska och försäljning. Förutom spetsförläggare och knypplerskor fanns även så kallade spetsgångare, vilka samarbetade med förläggarna och skötte försäljningen. Dessa hade ofta sina speciella försäljningsrundor till Stockholm, till Dalarna, till Skåne och så vidare. Utöver dessa fanns det även de som ritade mönster.

Spetsknypplingen organiserades under 1800-talet som ett slags hemarbete med knypplerskor som fick betalt av spetsförläggaren för färdig spets per aln. Spetsarna såldes sedan av knallar över hela landet. Fram till början av 1900-talet var verksamheten stor och för många Vadstenabor kom knypplingen att bli en viktig inkomstkälla. Ofta var alla i familjen inblandade, kvinnor såväl som män och barn. Barnen hade ofta ett knyppelbeting att utföra varje dag. Det var inte ovanligt att bönderna knypplade på vintern och idkade jordbruk under sommarhalvåret.

Kontakten mellan knypplare och spetsförläggare skedde på olika sätt. Ibland sökte spetsförläggaren upp de som knypplade i deras hem. Knypplare som bodde på landet kunde även samla det som producerats och ta med till Vadstena för försäljning eller så skickade man barnen till förläggarna med de färdiga spetsarna.

Under industrialismen konkurrerades de handgjorda spetsarna ut av de maskingjorda, vilka var betydligt billigare att framställa. Under slutet av 1800-talet gjordes insatser för att stödja hantverket, bland annat i form av beställningar från hovet. Sannolikt bidrog detta till att kunskapen om hantverket överlevde.

Antalet personer som hade knyppling som yrke har efter hand minskat. I dag finns knappt någon kvar som utövar knyppling som yrke. Detta kan jämföras med att det under 1800-talet varit en verksamhet som majoriteten av Vadstenas befolkning varit involverad i. De traditionella mönstren för Vadstena lever dock kvar. Genom att mönster finns bevarade efter bland annat Hanna Larsson (Linköpings museum), Charlotte Randell (Vadstena spetsmuseum), Clara Larsson och Elsa Petersons Spetsaffärs mönsterkällare kan typiska Vadstenamönster identifieras. Genom det arbete som bedrivs av Elsa Petersons Spetsaffär och Föreningen Svenska Spetsar reproduceras delar av denna mönsterskatt för eftervärlden.

Knypplingen har efter hand utvecklats till en friare konstform med plats för nya material. Till exempel har metallknyppling funnits sedan tidigare, men ändrat karaktär till att bland annat omfatta smycken.

Främjande och vidareförande

Vid sekelskiftet 1900 fick Vadstenaknypplingen stöd av föreningen för Svensk Hemslöjd som bedrev utbildning i knyppling samt organiserade försäljning av handgjorda spetsar i föreningens butik. Knyppelskolornas verksamhet har bidragit till att hantverkskunnandet vidareförts. Numera ansvarar bland andra Föreningen Svenska Spetsar (FSS) för traditionens bevarande bland annat i form av kurs- och utställningsverksamhet. Även studieförbunden anordnar kurser i knyppling i hela landet.

De främsta intressenterna inom området är Föreningen Svenska Spetsar, Vadstena Spetsmuseum, Elsa Petersons Spetsaffär Efterträdare, Spetsgångarna, Brabanterna och Blåklinten. Det finns även flera föreningar runt om i Sverige, till exempel Knyppeldynorna och Knyppelpinnarna. Föreningen Knyppelpinnarna är en ideell organisation med syfte att intresserade ska träffas, utbyta idéer och erfarenheter. Föreningen sprider information om knyppling genom deltagande i olika aktiviteter.

Kursverksamhet i Vadstena bedrivs av Föreningen Svenska Spetsar samt på Vadstena folkhögskola där knyppling ingår i den allmänna grundkursen. Denna ger grund för vidare studier inom textila ämnen till exempel slöjdlärarutbildning, högre vävutbildning eller designutbildning.

På Vadstena spetsmuseum visas dels knypplade spetsar, dels en utställning om människorna bakom hantverket. Här visas även exempel på moderna knypplingstekniker. Knypplingen har också fått ett eget museum i Gagnef, Ottilia Adelborgmuseet, som invigdes 1991. Museet förvaltar ett rikt urval samlingar med spetsar, konst, illustrationer, litteratur, folkdräkter och föremål från Gagnef. På Textilmuseet i Borås visas bland annat spetsknypplingsmaskiner samt kläder med knypplade spetsar. Även Österlens museum i Simrishamn visar en stor samling av knypplade spetsar.

Världens knypplare finns organiserade i The International Bobbin and Needle Lace Organisation, Oidfa, en förening med 2 000 medlemmar i 34 länder. Föreningen bildades 1982 och dess första ordförande var en svenska vid namn Sally Johansson.

Litteratur och länkar

Litteratur

Anderson, M. (2014): Spetsknyppling: vass konst i Vadstena. Föreningen Spetsmuseet i Vadstena.

Anderson, M. (2003): Spetsgångare i Vadstena. Serie: Småskriftserien/Föreningen Gamla Vadstena 48.

Anderson, M., Engman, K. & Malmberg, K. (2009): Kvinnor, knyppling, köpenskap. Partille: Warne.

Bengtsson, C. (1921): En bok om gamla Vadstena. Några blad ur en stads historia. Jonas Sagers Bokhandel, Vadstena.

Berglund Brasch, U. & Danielsson, U. (1987): Folklig knyppling i Dalarna. Serie: Dalarnas museums serie av småskrifter 48.

Fagerlin, U., Hulterström, B. & Malmberg, K. (1987): Knyppelboken: tradition och eget skapande. Västerås: Ica.

Hultstedt (1757): I. Hultstedts reseberättelser. Två band. Särskilda utredningar och berättelser. Kommerskollegium. Riksarkivet. (Band 2 innehåller även Christer Berchs berättelse om spetsknypplingen i Vadstena 1757.)

Hörlén, A. (1962): Knyppling och knypplerskor i södra delen av Ingelstads härad. Serie: Skrifter från Folklivsarkivet i Lund.

Johansson, S. (1976): Knyppling. Stockholm: LT på uppdrag av Föreningen Svenska Spetsar, 1976.

Johansson, S. (1983): Knyppling i Östergötland: tradition och nyskapande. Serie: Småskriftserien/ Föreningen Gamla Vadstena 28.

Malmberg, K. (2002): Knyppling – ett hantverk med spets: om kvinnor och knyppling i estlandssvensk tradition. Serie: Forskningsrapport/Institutionen för hushållsvetenskap, Göteborgs universitet, 33. Diss.

Malmberg, K. (1977): Delsboknyppling: en studie av delsbospetsar på inredningstextilier 1818–1911. Institutionen för folklivsforskning, Stockholms universitet.

Meyerson, Å. (1935): Arkivaliska bidrag om spetstillverkningen i Vadstena. Serie: RIG 1945.

Nordström, W. (2000): Skånsk knyppling: frihandsknyppling = Schonische Spitze: Freihand-Klöppelspitze. Gammelby: Fay.

Trotzig, L. (1957): Knypplade spetsar från Dalarna. Ica, Västerås.