Hoppa till innehåll
  1. Startsida
  2. Förteckningen
  3. Skinnberedning/garvning

Skinnberedning/garvning

Hantverk

Skinnberedning/garvning är kunskapen om hur man tillvaratar skinnet från ett djur och bearbetar det så att det blir ett hållbart, tåligt och mjukt material.

Geografiskt läge: Hela landet

Person i verkstad som arbetar med skinn.

Bild från Lottas Garfveri i Sigtuna. Foto: Håkan Olsen.

Kunskapen om hur man tar vara på skinnet från ett djur och bearbetar det kallas allmänt för skinnberedning/garvning. Skinngarvning är ett hantverk där den färdiga huden ska tåla att bli blöt och återfå sin läderkänsla när den torkar. För att utföra alla moment på rätt sätt måste man använda sina sinnen, syn, lukt och känsel. Det finns en mängd olika metoder för att garva skinn, bland annat fettgarvning, rökgarvning och vegetabilisk garvning med extrakt från bland annat kastanj. Beredningen tar olika lång tid beroende på vilken typ av hud som skall beredas. Efter garvningen ska skinnet mjukgöras, torkas och återfettas. Den vanligaste industriella metoden är i dag kromgarvning vilket är en relativt billig metod som ger ett mjukt, töjbart och vattentåligt läder.

Att bereda pälsar och garva hudar till byxor, förskinn, skor och tömmar har varit en allmän kunskap som i vissa områden, och då speciellt på landsbygden, levt kvar ända in på 1900- talet. Under 1800-talets senare hälft infördes den industriella garvningen. Ånga och elektrisk kraft utnyttjades och man importerade nya effektiva extrakt. Med tiden blev dock tillverkningen mer tekniskt komplicerad, den krävde dessutom allt större investeringar. De mindre garverierna ersattes efter hand av några få stora industrier. Numera finns det endast ett tiotal garverier kvar i Sverige.

Fiskskinn upphängda på tork på lina mellan träd. en person som arbetar med att hänga upp skinnen.

Garvningskurs i Ritsem år 2019. Foto: Lotta Nelson Rahme.

Beskrivning

Det är vanligt att ordet garvning används när pälsen avlägsnas och ordet beredning när pälsen sitter kvar. Kunskapen om traditionella metoder för att bereda skinn lever ännu kvar främst bland jägare och renskötande samer.

Det svenska ordet garva kommer ursprungligen från det tyska ordet ”gerben” som betyder 'göra färdigt'. Vad som i allmänhet menas med ett garvat läder är att en hud bearbetas så att den i fuktigt tillstånd motstår röta och i torrt tillstånd är stark och smidig. Man skiljer mellan hudar och skinn. Hudar lämnar till exempel oxe, tjur, ko, häst och älg. Skinn får man från mindre djur som till exempel ren, get, får, svin och hare. Uttrycket skinn används vidare för att beteckna ett färdigberett pälsskinn.

Fibrerna i den råa huden omges av grundsubstans och vatten. När huden torkar och vätskan avlägsnas klibbar de mjuka fibrerna ihop sig och huden blir hård och stel. I fuktigt tillstånd angrips den råa huden lätt av mikroorganismer, bakterier och svampar, den ruttnar och luktar illa. Vad man eftersträvar vid garvningen är att fibrerna hålls isär vilket gör att huden blir mjukare. En garvad hud skall tåla att bli blöt och återfå sin läderkänsla när den torkar.

Skinngarvning är ett hantverk där man måste använda sina sinnen, syn, lukt och känsel, för att förstå hur man ska bereda skinnet. Processen inleds med att man rengör huden genom att skrapa bort alla rester av kött och fett från skinnets köttsida. För att göra läder måste pälsen tas bort vilket kan göras genom att man medvetet sätter igång en förruttnelse. Skinnet kan till exempel läggas i vatten eller under snön. När pälsen lätt faller av tas skinnen upp och avhåras med ett verktyg av ben, trä, skiffer eller järn. Man kan även använda asklut eller kalk så att håren lättare kan skrapas av. Det tar olika lång tid att garva bland annat beroende på hur tjock huden är och vilken metod som används. Efter garvningen mjukgörs, torkas och återfettas skinnen.

Olika metoder för att garva skinn

Troligt är att den första garvningsmetoden var fettgarvning. Vissa fetter ingår vid vissa gynnsamma betingelser, som värme, syre och mekanisk bearbetning, i en kemisk förening med huden. Resultatet blir då ett gulaktigt, poröst och mjukt skinn med stor vattensugande förmåga.

Även rökgarvningen är en teknik med gamla anor. Man märkte att hudarna i bostäderna konserverades av röken från härden och började därför röka även de hudar som skulle användas till kläder. Rökgarvningen har ofta förekommit som ett komplement till fettgarvning eller vegetabilisk garvning. Röken ger en mörkare gul färg och påverkar huden så att den impregneras och blir vattentätare.

Fåfängan används som argument för upptäckten av den vegetabiliska garvningen. Många vegetabilier innehåller både starka färgämnen och garvämnen. Det kan ha gått till så, att man målat mönster på hudarna och så småningom upptäckt att de partier som färgats blir mjukare och hållbarare än de ofärgade. Den vegetabiliska garvningen kallades tidigare logarvning (efter tyskans Lohe 'bark') eftersom det ofta är ur bark som garvämnena erhålls. De vanligaste inhemska garvämnen kommer från ek, gran, sälg, björk, rönn och al. Den vegetabiliska garvningen går ut på att få garvsyran att kemiskt bindas till huden. Vegetabilgarvat läder blir slitstarkt, mjukt och vattenmoståndigt. I dagens moderna vegetabiliska garvning är det fortfarande främst extrakter från kastanj, querbracho, mimosa och tara som används. Tärnsjö garveri i Uppland är ett exempel på ett garveri som garvar med extrakter.

Alungarvning ger ett vitt, smidigt och töjbart men i vatten obeständigt resultat och kan mer liknas vid en konservering än en garvning av huden. Garvningen blir bäst om huden är sur varför många nutida recept innehåller en förberedande behandling med myrsyra som verkar konserverande och ställer in huden på ett lämpligt pH-värde.

Kromgarvning är i dag den vanligaste industriella garvningsmetoden. Fördelen med att använda krom vid garvning är att det är en snabb och billig metod som ger ett mjukt, töjbart och vattentåligt läder som kan färgas.

Vid kromgarvning används en ofarlig typ av krom som kallas krom 3. Om kromet hanteras fel, kan det omvandlas till en farlig variant: krom 6. Krom 6 är cancerogent, allergiframkallande och farligt för miljön. Kromgarvning behöver därför ske under kontrollerade former, så att ämnet inte släpps ut till omgivande miljö eller påverkar de som arbetar i produktionen.

Historik

Rekonstruktion av människa med skinnkläder.

Ötzi och hans kläder rekontruerade av Alfons och Adrie Kennis. Klicka på bilden för att komma till museets information om Ötzis kläder. Foto: South Tyrol Museum of Archaeology/Ochsenreiter.

Redan för 10 000 år sedan tillverkades skrapor av flinta som användes för att bearbeta hudar. Människan spred sig allt längre norrut och bosatte sig i områden med kallare klimat. De jagade för att få mat och tog tillvara hudarna som skydd för kylan.

Det är troligt att hudarna till en början använts utan någon form av garvning. Man har helt enkelt bara rengjort hudarna och sedan mjukgjort dem. Med tiden upptäcktes att hudarna snabbt bröts ner och för att öka livslängden började garvande ämnen att tillföras.

Skinnkläder under stenåldern

Under stenåldern utgjorde läder och skinn ett vanligt förekommande material i kläder. Att bereda ett skinn var mycket smidigare och gick fortare än att karda, spinna och därefter väva ett tyg. Under tidiga stenåldern levde man mest på jakt och fiske och hade till en början ingen fast bosättning. Det finns väldigt få fynd av organiskt material från denna tid.

Ett viktigt undantag är den stenåldersman Ötzi, som för ett par år sedan hittades de Italienska Alperna och som bar väl bevarade kläder av skinn från många olika djurarter. Av dessa kläder har man bland annat dragit slutsatsen att stenåldersmänniskans kläder var fint tillskurna, rikt dekorerade och att de även gav ett fullgott skydd mot kyla och väta.

Den yrkesmässiga garvningen

Att bereda pälsar och garva hudar till byxor, förskinn, skor och tömmar har varit en allmän kunskap som i vissa områden, och då speciellt på landsbygden, levt kvar ända in på 1900- talet. Från att ha varit en vardaglig kvinnosyssla utförd i eller kring hemmet uppstod en konkurrens mellan hemgarvningen och den yrkesmässiga garvningen. De första skriftliga tecknen på att garvningen började betraktas som ett yrke, och därmed en manlig syssla, ser vi i Visby stadslag från 1300-talet. Här omtalas bland annat skinnare och skomakare. Skrået var en sammanslutning av mästare, som främst syftade till att främja varans kvalitet, verka för fasta priser och ordnade arbetsförhållanden. Ordet skrå är fornnordiska och betyder läderbit eller torrt skinn. Senare syftade ordet på det pergament ämbetets stadgar skrivits på. En negativ faktor var emellertid den monopolisering som låg i skråtvånget och som upphävde den fria konkurrensen. För varje skrå bestämdes vilka prov gesällen skulle avlägga för att bli mästare och själv få utöva yrket.

Det är osäkert när de första skinnarna började vandra ut i bygderna, bereda skinn och sy pälsar, men det var vanligt i slutet av 1600-talet. Malung har haft beredning av ludna skinn som en specialitet och verksamheten bedrevs i form av så kallade skinnarlag vilka vandrade runt i bygderna för att bereda skinn och sy pälsar. Ett sådant skinnarlag kunde bestå av en skinnarmästare, tre till fyra skinnare och en blötpojke. De skinn som främst bereddes var får-, get- och kalvskinn.

Den industriella garvningen

Under 1800-talets senare hälft började en omvandling av den hantverksmässiga garvningen till en mer industriell, och efter hand övergav de flesta vandrande skinnarna sitt yrke. Istället utvecklades en fabriksmässig skinnindustri. Ånga och elektrisk kraft utnyttjades och man importerade nya effektiva garvämnesextrakt. Utvecklingen fick skjuts av att det år 1864 genomfördes full näringsfrihet, vilket hade till följd att en mängd garverier uppstod framförallt på landsbygden. Under perioden 1871–1875 fanns 687 garverier i hela landet.

Efter hand blev dock tillverkningen mer tekniskt komplicerad och krävde allt större kapitalinsatser, vilket bidrog till att de små garverierna fick svårt att följa med i utvecklingen. Efter hand lades de mindre garverierna ner och ersattes av några få stora industrier. Antalet garverier minskade därmed drastiskt. Numera finns det endast ett tiotal garverier kvar i Sverige.

Främjande och vidareförande

Sedan 1990-talet har det inte varit möjligt att ta ett Mästarbrev i den hantverksmässiga garvningen men under 2019 återinförde Sveriges Hantverksråd, titeln Mästare i Garvaryrket.

På Bäckedals folkhögskola i Sveg har det undervisats i garvning sedan 1982 och våren 2020 startades en gesällutbildning i garvning. På Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk lär man ut traditionella samiska kunskaper inom skinnberedning. Det finns även kortare kurser i garvning. Exempelvis har garvning av fiskskinn väckt stort intresse och kurser i fiskskinnsgarvning är populära.

Många av de elever som utbildats under åren garvar skinn för att använda i sitt eget skapande och det finns numera endast några garverier som garvar på ett hantverksmässigt sätt.

Litteratur och länkar

Litteratur

Hagström, A & Israelsson, I (1987): Fiskskinn. I: Människa, Natur, Teknik. Projektarbeten. Bäckedals FHS, Sveg

Rahme, Lotta & Hartman Dag (2012): Fiskskinn: garvning och sömnad. Lottas Garfveri, Sigtuna.

Rahme, Lotta & Hartman, Dag (2017): Skinn: garvning och beredning med traditionella metoder. Lottas Garfveri, Sigtuna.

Tunón, Håkan (red.) (2010: Traditionell skinngarvning. Seminarierapport.Länk till annan webbplats. Länk till annan webbplats. CBM:s skriftserie 35. Bäckedals folkhögskola, Sveg & Naptek, Centrum för biologisk mångfald. Uppsala 2010

Ågren, Katarina & Lundholm, Karin (1984): Fårskinn: beredning och sömnad enligt svensk folklig tradition. Ica bokförlag. Västerås.

Länkar

Relaterat innehåll