- Startsida
- Förteckningen
- Skarvsöm
Skarvsöm
Skarvsöm är en lappteknik som ursprungligen användes främst för olika dynor. I vår tid har skarvsömmens teknik och formspråk utvecklats och lever vidare i nya sammanhang.
Geografiskt läge: Hela landet. Historiskt har traditionen varit starkast i Småland, Västergötland, Halland, Skåne, Västmanland och Dalarna.
Skarvsömsdyna under arbete med broderigruppen Ryaknuten. Foto: Maria Haneskog.
Skarvsöm är en lapptekniksvariant. Lappteknik är ett samlingsbegrepp för textila tekniker där mindre tygbitar sys samman till större föremål.
Skarvsöm. Foto: Anna Kjellander.
Det som särskiljer skarvsöm från andra lapptekniker är att man med hjälp av förstygn syr ihop två tygbitar med en smal tygremsa (passpoal) i avvikande färg emellan. Stygnen dras åt efter hand som de sys för att krusa den mellanliggande remsan. Remsan klipps sedan ner från rätsidan alldeles intill tyget och bildar på så vis en dekorativ rand som kan se broderad ut.
Traditionellt används främst tygbitar i vadmal och kläde, men även andra material förekommer. Kläde och vadmal är båda vävda och valkade tyger i ull, men tygerna framställs och bearbetas på något olika sätt. Varken vadmal eller kläde fransar upp sig när man klipper i det och detta gör att det lämpar sig väl för att sy skarvsöm. Skarvsömstekniken, precis som andra lapptekniker, ger möjlighet att ta tillvara på spillbitar i olika material.
Skarvsömmade föremål har i många fall en karaktäristisk mönsterbild som är uppbyggd av geometriska former som stjärnor, timglas, kvadrater, trekanter och romber. De är färggranna och ofta dekorerade med broderier och applikationer.
Exempel på nutida skarvsöm. Från vänster: pall designad och sydd av Linda Petersson, vantar designade av Jeanette Rångeby och sydda av Birgitta Henriksson samt en påse designad och sydd av Ann Lindqvist. Foto: Linda Petersson och Anna Kjellander.
Historik:
Skarvsydda dynor för bröllop
Skarvsöm är en lappteknik med ursprung i 1700- och 1800-talet. På den tiden tillverkande man framför allt skarvsydda dynor som användes som ceremoniella föremål i samband med bröllop. Flera dynor finns i dag bevarade i museisamlingar runt om i Sverige. Bröllopsdynor har förekommit i hela landet och har tillverkats med hjälp av många olika sömnadstekniker, men de skarvsömmade bröllopsdynorna var typiska för västra Småland och de södra delarna av Västergötland med några undantag från Halland och Skåne.
I Nordiska museets samlingar finns det en bonad målad 1832 av Gustaf Norberg som föreställer ett brudfölje på väg till kyrkan i Södra Unnaryd i Småland där en av förryttarna har en skarvsömmad dyna under armen. Ryttare i brudföljet kunde kallas för hyendeförare där hyende är ett ålderdomligt ord för dyna. Deras uppgift var bland annat att i förväg rida till kyrkan och lägga dynorna i brudstolarna. Under vigseln användes dynorna av brudparet till att sitta på och till att knäfalla på vid altarringen. Brudparet satt även på dynorna under bröllopsfesten. Efter bröllopet förvarades dynorna i hemmet.
Detalj av väggbonad målad av Gustaf Norberg i Unnared, Småland under första halvan av 1800-talet. ”Hyendeföraren” med bröllopsdynan under armen rider längst fram i följet. Foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND).
De bevarade bröllopsdynorna är i de flesta fall kvadratiska och ofta uppträder de i par. Det förekommer även bänkdynor. På en del dynor har det broderats årtal och bruden och brudgummens initialer. Till dynornas baksida var det vanligt att använda skinn av get eller kalv med hårsidan inåt eller ett vävt tyg. Till stoppning användes dun, fjädrar, ull eller halm. Dynornas hörn dekorerades i många fall med tofsar gjorda av tygbitar eller garn. Man har även sytt fast ripsband i kanten på flera av dynorna som efterliknar en frans. På några av dynorna har man sytt fast en stropp med ett stort hål i för att kunna fästa dynan på sadelknappen i fall hyendeförarna behövde ha händerna fria.
Skarvsömsdyna från Jönköpings läns museums samlingar. Dynan tillverkades år 1796 och användes vid bröllop. Foto: Anna Kjellander.
Skarvsöm har även förekommit i Västmanland och i Dalarna där tekniken främst har använts till att sy dräktillbehör som hattar och kjolsäckar (små påsar med långa band som knöts runt midjan). Från Västmanland finns flera bevarade kjolsäckar från 1814–1842 och till den kvinnliga folkdräkten från Västerfärnabo socken i Västmanland, även kallad Västmanlandsdräkten, ingår fortfarande en skarvsydd kjolsäck. En kringelhätta är en skarvsömmad kilmössa som användes av pojkar och män i Mora i Dalarna. Liknande skarvsydda kilmössor användes under 1700-talet i Skåne där de kallades för pickelhuvor eller pickelmössor.
Materialen som historiskt har använts till skarvsöm är vadmal och kläde då detta var lokalt tillgängligt. Under 1700-talet skulle enligt bestämmelser soldaternas uniformer sys upp av svenskt kläde och detta ledde till ett uppsving för den inhemska tillverkningen av materialet. Tygbitarna var mest röda, blåa, gula, bruna, gröna och gråa. Detta var färger som på 1700- och första hälften av 1800-talet framställdes genom naturlig färgning (växtfärgning). Det är högst troligt att man tog till vara på rester från tillklippningen av kläder och soldatuniformer för att tillverka skarvsydda bröllopsdynor och andra föremål.
Främjande och vidareförande:
Nytt liv på 1990-talet
Eftersom skarvsömstekniken historiskt har varit starkt kopplad till bröllopsdynor, föll den i glömska under slutet av 1800-talet när bröllopstraditionerna förändrades. Under 1980-talet uppmärksammade Jönköpings läns museum skarvsömmade bröllopsdynor i deras samlingar, något som satte igång ett förnyat intresse för tekniken. Man började då studera de bevarade föremålen och hur de tillverkats. Under 1990- och 2000-talet togs det fram studiematerial till kurser och utbildningar. Man lyfte även sätt att utveckla skarvsömmens formspråk samt hur tekniken kunde användas i en modernare kontext.
I dag utövas skarvsöm av såväl professionella hantverkare som hantverksintresserade. Under de senaste åren har skarvsömmade föremål visats på flera utställningar. Kunskapen om tekniken förs vidare genom föreläsningar, workshops och kurser, i hemslöjdsföreningar och genom sociala medier där mer erfarna utövare lär ut tekniken till nybörjare. Skarvsöm uppmuntrar till återanvändning av textilier och detta är lika relevant i dag som på 1700- och 1800-talet. Genom att på nytt tolka tekniken och dess karaktäristisk mönsterbild skapar skarvsöm möjligheten att uttrycka sig både kreativt och personligt.
Sedan skarvsöm återigen fick nytt liv på 1990-talet har tekniken blivit en viktig del av slöjdtraditionerna i och kring Jönköpings län. 2024 påbörjade Jönköpings läns hemslöjdsförbund det tvååriga projektet Skarvsöm – en sparsamhetsslöjd att återupptäcka med stöd från Riksantikvarieämbetet. Projektet innehåller olika aktiviteter som föreläsningar, workshops, medlemsträffar, produktion av en kortfilm och framtagning av materialsatser.
Foto: Anna Kjellander.
Foto: Maria Haneskog.
Litteratur och länkar
Lär dig mer om skarvsöm
Litteratur
A. M. Claesson (1989): Nöden lär nakna konan spinna. I: Det handlar om textil. Småländska kulturbilder 1989 (s. 158–168). Jönköpings läns hembygdsförbund och Jönköpings läns museum.
J. Fredricsson (1938): En brudkuddesömmerska på 1600-talet. I: Värnamo hembygdsförenings årsskrift, 1938, 39–40. Värnamo hembygdsförening.
J. Fredricsson (1938): Gamla slöjden i Östbo. I: Värnamo hembygdsförenings årsskrift, 1938, 3–13. Värnamo hembygdsförening.
K. Holmberg (2022): Svenska broderier. Bonnier fakta.
B. Morhagen-Kjell (1965): Konstsöm med fria sömsätt. LTs förlag.
L. Munter & S. Engkvist (2010): Att hitta en uniform i en rya. I: Kronans kläder: Armémuseum årsbok 2010 (s. 114–141). Armémuseum.
L. Munther (2019): Återbruk 1750–1850: återanvändning av soldatuniformers ylletyg i Västbo härad [Studentarbete, Uppsala universitet].
A. Olsson (red.) (2010): Yllebroderier: berättande folkkonst från Norden. Hemslöjden.
J. Rångeby (2018): Skarvsöm: historisk lappeteknik i modern design. JAR form.
J. Rångeby (2020): Vantar: sydda i skarvsöm. JAR form.
Å. Wettre (1993): Gamla svenska lapptäcken. Tidens förlag.
Länkar
Medlemsblad för Jönköpings läns hemslöjdsförbund och information från Utvecklarna inom hemslöjd:
Kunskapsbank om textila material och tekniker
På isof.se hittar du kunskapsbanken Textil i arkiven som handlar om textila material och tekniker i äldre tid. Här kan du fördjupa dig i material som lin, hampa, ull och nässlor och läsa mer om spånad, stickning, vävning, växtfärgning och andra tekniker. Du hittar också ett särskilt avsnitt om återbruk och återvinning av textiler.