Rönnbarksslöjd

Föremål som tillverkas av rönnens bark är runda, kvadratiska, ovala eller mångrummiga, med eller utan lock, ibland har de handtag. Storleken varierar efter vilket ämne som finns att tillgå men det är möjligt att göra allt ifrån små askar till stora korgar. De små askarna och dosorna med lock har ofta dekor av näver och vadmal.

Rönnbarken skördas på våren när saven stiger i trädet och kan tas en bit in på sommaren. Ämnena tas i motsatt riktning mot björknäver. På rönnens stam eller gren, som är rak och utan grenar, tas den yttersta tunna ytterbarkskiktet bort. Sedan görs ett snitt längs med stammen vertikalt. Därefter skärs fibrerna av upptill och nertill, horisontellt, runt om hela stammen. Diametern på trädet ger höjden på föremålet som ska tillverkas och avståndet mellan de horisontella snitten ger omkretsen på ämnet. Därefter lossas barken försiktigt och vänds med insidan utåt och renskärs. Rönnbarken spänns sedan upp på en cylinder och knyts fast med tygtrasor som inte lämnar märken efter sig. I nästa skede läggs barken luftigt så att den torkar och får sin cylinderform.

När rönnen mister sin bark skadas trädet, därför bör grenen där barken avlägsnats tas bort eller hela trädet tas ned och tillvaratas för andra ändamål, såsom till andra slöjdämnen och till ved. Mycket viktigt är att ta rönnbark på egen mark eller efter överenskommelse med skogsägaren, eftersom det inte ingår i allemansrätten att såga ner träd eller ta bark från dem.

Med en ålderdomlig teknik sveps stora flak av rönnbark samman och blir stommen för korgen eller asken. Rönnbarken är stadig och hårdare än den smidiga och mjuka nävern som tas från björken. Det ger föremålen en stabilitet och gör att den passar även till större föremål som korgar. Näver från björk används för dekor och förstärkning och för att dölja den skarv som uppstår där rönnbarkens kortändor fogas samman. Även botten och lock görs av näver. Rönnbarken sammanfogas med rötter, lintråd eller ylletråd. Till lock och botten används tre lager näver som läggs i två lager med savsidan utåt och ett med savsidan in mot kärlets innandöme. Näverlagren läggs i olika riktningar för att undvika sprickbildning och göra ytan tålig och plan. Bottnen och locket i näver görs något större och ofta läggs en grövre stödtåga mot lock och botten med en näverremsa som förstärkning mot rönnbarken.

Sömmarna förstärks också ofta med tygbitar av kläde, ull- eller linnetyg. Det ger förutom en förstärkning i sömmen ett dekorativt uttryck. De går att dekorera dem på många olika sätt från enkla rena askar som sammanfogats med bara rötter till stora korgar som utsmyckas rikt. Barken kan också dekoreras genom att ett mönster skärs i ytan.

Det är en teknik som använts på en del av de äldre föremål som finns bevarade. Det kan vara ristade årtal, stjärnformiga blommor, tulpaner och hästar. Under den rödbruna ytan är barken ljus, varför ristningen framstår som ljus på mörk botten. För att ge rönnbarken en gyllenbrun och mörkare färg går det också att färga barkämnet med avkok av sälgbark.

Att slöjda med rönnbark är en mycket gammal teknik som lever kvar i Härjedalen. Den har i omgångar nästan dött ut men i sista stund plockats upp av någon som fört traditionen vidare till nya generationer.

Härjedalens fjällmuseum i Funäsdalen har föremål i rönnbark i sina samlingar. De är från 1800-talet och några kan vara äldre än så. Det finns både större och mindre föremål, såsom burkar med fyra fack, burkar med lindad rotkant, ristade burkar och mer hastigt sammanfogade kärl. På hembygdsgården i Sveg finns en stor samling rönnbarksföremål från 1700-talet som föreningen Härjedalsslöjd har samlat in. Där finns föremål med lindad rotkant där mönstret går igen även i grepen, fyrkantiga korgar och dopkassar gjorda av rönnbark. Dessutom finns där stora, stabila burkar med lock hopfogade med rötter och med dekor av utskuren mönsterform i nävret med underliggande ylletyg. Det finns också hjärtan och remsor fastsydda med garn av lin och ull samt med björkrötter. Här finns också korgar som är rikt dekorerade med uddskurna förstärkningar av näver, bitar av kläde och ristad dekor. Kassarna ärvs och har använts i många generationer. En liten oblatask av rönnbark från Ängersjö kyrka i Härjedalen har näverband runt lock och vägg med ett utskuret mönster av en typ som förekommer i medeltida träarbeten. Den är sydd med rottågor och stygnen är samlade i grupper.

Nordiska Museet förvärvade under 1900-talets början många exemplar av askar, korgar och barnkassar av rönnbark. Föremål i rönnbark finns också i Digitalt museum, men då oftast sökbara som näverslöjd. Det finns även föremål tillverkade av rönnbark bevarade på hembygdsgårdarna i Härjedalen. Rönnaskarnas konstruktion liknar den i forntida barkkärl men de har också en klar anknytning till norra Sveriges nävertraditioner. Storleken på föremålen varierar efter vilket ämne som fanns att tillgå. De små askarna och dosorna med lock har ofta dekor av näver och vadmal. I dem förvarades småsaker som tuggkåda, sysaker, nålar, knappar och mycket annat. De askar som sytts med ullgarn kan ha ullgarnstofsar i flera färger som prydnad och sådana har också sålts till fjällturister i början av 1900-talet. I de större öppna korgarna förvarades ull och de tullror som kardats av ullen. De lyftes sedan fram till eldstaden när det var dags att spinna, så att ullen blev varm och lättspunnen. I större ovala askar med trycklock har kvinnor förvarat sina huvudbonader, ”luvor”, halsdukar, smycken och annat de var rädda om.

Askarna är välgjorda och stabila och vittnar om att de är tänkta att vara till lyst men också skydda värdefullt innehåll. Kvadratiska korgar och avlånga barnkassar av rönnbark från 1700-talet har en konstruktion av samma typ som förekommer i barnkorgar av näver bland finskugriska folk i Sibirien och med samma användning som barnkassar av helnäver som vid samma tid var vanliga i Härjedalen, norra Dalarna, Hälsingland, Värmland och Jämtland.

Utövarna av rönnbarksslöjd är få och utgörs i princip av ett par skickliga slöjdare, såsom Siv Myhr och Kerstin Sundmark, som fortsätter i föregångaren Anna Björelands (1914–1988) fotspår. De sprider kunskap om tekniken och materialet på hembygdsdagar och vid andra publika tillfällen, via workshops, föredrag och genom att tillverka föremål som visas på olika utställningar. Sporadiskt hålls kortare kurser i hantverket att slöjda med rönnbark. Rönnbarksslöjdare deltar även på den årliga Korgstämman i Järvsö som Västra Hälsinglands slöjdförening arrangerar en helg i juli på Stene Gårds loge för att sprida kunskap om korgtraditioner och för att ge aktiva korgmakare en mötesplats för att träffa varandra, hålla kurser och utbyta erfarenheter. På hembygdsgårdarna i Härjedalen och på Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen finns föremål bevarade som går att studera och likaså går det att söka på näverslöjd i Digitalt museum.

Hantverket kräver inga avancerade maskiner eller utrustning och är tillgängligt för alla förutsatt tillgången på material. En stor del av hantverkskunnandet uppstår i handens arbete med materialet, det gäller att prova sig fram och lära känna materialet genom träning. Föremål i rönnbark har lång hållbarhet, kan återanvändas, ärvas och lämnar få miljöspår efter sig. Blir föremålen smutsiga kan de torkas av med en fuktig trasa. Vackrast blir de av att användas då en naturlig återfuktning sker när föremålen berörs, vilket också ger en längre livslängd. Går ett rönnbarksföremål sönder eller blir utslitet kan det återgå till kretsloppet. Träden skadas visserligen av att barken tas av, men planeras skörden väl kan många ämnen tas på ett träd. Resten av träden blir fina slöjdämnen och ved. Det fungerar även att ta ämnen av grenar och då kapas bara grenen och resten av trädet växer vidare. Materialtillgången är dock ett växande problem eftersom rönnar växer på och i anslutning till betesmarker och många av de växtplatserna är idag skogsplanterade.

Litteratur

John Granlund (1940): Träkärl i svepteknik Länk till annan webbplats.. Nordiska Museets Handlingar.

Karin Nilsson (1985): Sytt och tampat näver. I: Hemslöjden. Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, nr 6.

Anna-Maja Nylén (1969): Hemslöjd: den svenska hemslöjden fram till 1800-talets slut. Lund: H. Ohlsson.

Lars Petersson (2011): Slöjden börjar i skogen: konsten att läsa ett träd. Stockholm: Hemslöjdens förlag.

Niilo Valonen (1953): Näverarbeten i Fenno-Skandien. I: Nordisk Kultur nr 14, Från trä till stål, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, sid 101–113.

Malin Vessby (2019): Rönnens gåta. I: Hemslöjden. Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, nr 1.

Katarina Ågren & Karin Lundholm (1970): Näverslöjd. Västerås: ICA-förlaget.

Länkar

Digitalt museum: Föremål och fotografier kopplat till rönnbarksslöjd Länk till annan webbplats.

Hemslöjdsguiden: Rönn Länk till annan webbplats.

Härjedalens Fjällmuseum Länk till annan webbplats.

Jämtland Härjedalens Hemslöjdsförbund Länk till annan webbplats.

Riksföreningen för korg och korgslöjd Länk till annan webbplats.

Svegs Hembygdsförening Länk till annan webbplats.

Västerbottens museum: Filmen Rönnasken - tillverkning av en svept ask av rönnbark Länk till annan webbplats.. Filmad hos med Anna Björeland 1981 av Sune Jonsson.