Ranavävning

Vävningen rationaliserades så småningom, både vad gäller spinning av ullen och en mer effektiv vävning i vävstol, men vävramen fanns kvar och användes parallellt. Allteftersom levnadsförhållandena förändrades gick ranan från att vara ett bruksföremål till en form av textilkonst.

Fram till början av 1900-talet rörde sig befolkningen på Nordkalotten fritt över nationsgränserna i öst-västlig riktning. Andra världskriget innebar en påtaglig förändring där nationer och nationsgränser var avgörande. Tyskarnas reträtt från Sovjet västerut mot norska kusten, innebar stor förödelse, särskilt i Finland och Norge. Ranavävandet i Finland, Norge och Ryssland upphörde nästan helt. Det neutrala Sverige påverkades inte på samma sätt.

I Norge bidrog folklivsforskaren Martha Hoffmann efter kriget till att få liv i ranavävandet, och genom sina publikationer göra ranan vävd i varptyngd vävram känd. Hon beskrev även de ryska skoltsamernas vävteknik. Husfliden i Manndalen har än idag en stor verksamhet uppbyggd kring ranavävning i vävram.

I Finland utforskade textilkonstnären Elsa Montell ranan från mitten av 1900-talet fram till 2010-talet. Hon inrättade ett eget väveri Lappin Raanu tillsammans med utställningslokal och försäljning i norra Finland. Montell tog den traditionella utformningen av ranan vidare med nya konstnärliga grepp. Den ursprungliga ranan med ordnad och strukturerad utformning, blev föreställande och gavs namn. Många nordfinska och nordsvenska vävare följde på 1980- och 1990-talen efter med ranor i den stil som idag anses som typisk för den tornedalska ranan.

Under 1970- och 1980-talen fick ranorna i norra Sverige en ny storhetstid, tack vare statliga IKS-pengar (Intensifierad kommunal sysselsättning), som satsades i glesbygden i norr. I de nordligaste byarna av Norrbotten och Lappland kom ranavävningen i fokus. Hemslöjden, kommuner och landsting beställde ranor, och vävstugor användes flitigt för att väva ranor.

Ranan är dock inte enbart dekorativ utsmyckning för väggen utan kan användas i alla slags sammanhang och väder, eftersom den är vattenavvisande och stryktålig. Vem som helst kan också väva, även om det traditionellt varit kvinnor som vävt och därmed haft hantverkskunskapen. Att njuta av ranan på väggen kan också vem som helst göra och för många är länken till det förflutna viktig, till släkten och familjens historia, och speciellt betydelsefullt är att minnas den som vävt ranan.

Hemslöjden i Norrbotten sprider kunskap om ranor och föreningen Norden i Pajala genomför ett projekt om ranor som är planerat att mynna ut i en bok med arbetstiteln ”Resa i ranarike. En kulturhistorisk odyssé.” Det anordnas kontinuerligt vävkurser som i regel är fullbokade och flera konstnärer använder sig av ranor och deras historia i sin konstnärliga utövning.

Ett exempel är textilkonstnären Marianne Funck, som är verksam i Stockholm, men har sina rötter i svenska Tornedalen. Hon konstruerar plagg av ranor.

Ett annat exempel är den finska multimediekonstnären Elina Juopperi, som sedan tjugo år tillbaka samlar på ranor och uppmanar folk att skänka sina ranor till henne. Hon klipper inte sönder ranorna, och visar inte upp dem en och en, utan bygger en kub av dem i lager på lager, tills den mäter 180 centimeter på alla sidor. En sådan kub visades på länskonsthallen Havremagasinet i Boden, sommaren 2023. I utställningskatalogen beskrivs verket som ”en hommage till vardagens hantverk och arbete buret av hundratals anonyma kvinnor //. Det är också en metafor för historien där de på varandra staplade ranorna liknas vid jordlagrens materialisering av tid.”