Nejonögonfiske

Att fiska nejonögon med speciella tinor är en mycket gammal tradition. Fisket, som tidigare var omfattande, bedrivs i dag i mycket liten skala, och anses därför inte hota arten.

Geografiskt läge: Hela Sverige men främst från Dalälven och norrut

Två personer med vadare i strömt vatten som placerar ut fångstredskap.

Henrik Renberg och hans son Jan-Olof vittjar nättingredskapen i Piteälven uppströms Arnemark den 3 oktober 2013. Rottingkassarna är av samma typ som tidigare använts i Umeälven. Foto: Kjell Sjöberg.

Att fiska nejonögon med speciella tinor är en mycket gammal tradition. Rökta och saltade nejonögon levererades till hovet redan under 1500-talet. Fram till mitten av 1900-talet fiskades lekvandrande flodnejonögon kommersiellt i åtminstone 25 vattendrag i Norrland, från Dalälven och norrut. I Torne älv fiskas nätting både på svensk och finsk sida. Fisket har varit av stor ekonomisk betydelse och i de flesta älvar längs norrlandskusten var fisket av nejonöga mycket omfattande. I de oreglerade vattendragen fiskas fortfarande i samma forsar som för flera hundra år sedan.

Det är främst fiskerättsägare som bedrivit flodnejonögonfiske, eftersom det är fasta redskap som används. Fiskeredskapen skiljer sig något mellan de olika vattendragen, från Dalälven i söder till Torneälv i norr, men principen för fångsten är densamma.

Nättingen varmröktes till 1950-talet, då den istället halstrades på järnhäll utomhus vilket numera är det vanligaste tillagningssättet. Ibland har man också lagt in nejonöga i socker och ättika. Kallrökning är numera den vanligaste beredningsmetoden längre norrut.

Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men det fiske som bedrivs i dag sker i mycket liten skala och anses inte hota arten. Hotet mot fisket och artens överlevnad är i stället de stora kraftverken i de norrländska älvarna som utgör ett hinder för alla vandrande fiskar. I älvar där kraftverken haft mindre påverkan på fiskens möjlighet att vandra, förekommer ännu fiske i hög omfattning. Här är fångsterna är större och man får god avsättning för fisken.

I dag är medelåldern hög bland utövarna, men det finns en stark önskan att föra över kunskapen till yngre generationer. Den starka traditionen och den ekonomiska betydelsen har bidragit till att det fortfarande lever vidare. Fisket av flodnejonögon i Norrlandsälvarna är en tradition som nästan uteslutande överförts från far till son. De flesta som utövar fisket i dag, har ett allmänt fiskeintresse.

Fisketinor i trä som hänger på ställning strax ovanför vattenytan på strömt vatten.

Här har vattenståndet i Torne älv sjunkit, vilket ger en åskådlig bild av hur nättingtinorna av traditionell typ tillverkade av träribbor är utplacerade tätt tillsammans vid en pata på den svenska sidan av Kukkolalforsen den 13 oktober 2010. Bakom raden av spjältinor syns även en nättingtina tillverkad helt i glasfibermaterial. Foto: Kjell Sjöberg.

Stora stenar ovanpå träkonstruktioner i strömt vatten.

Nättingstockarna av brädor placeras i strandnära, strömmande vatten i forsen och tyngs ner med stenar för att inte flyta bort. Foto: Kjell Sjöberg.

Tunnliknande fiskeredskap av trä placerade på farstubro.

Nättingstockar från Gideälven tillverkade av urholkade trädstammar. De var i bruk åtminstone till slutet av 1950-talet. Foto: Kjell Sjöberg.

Man som vevar en cementblandare full med ålliknande fiskar.

Inför kallrökningen av nättingarna förbereder Sven Öberg vid Öre nättingarna under tio minuter i en cementblandare med en blandning av kalk och vatten. Syftet är att befria dem från det slem de avger. Foto: Kjell Sjöberg.

Röd träbyggnad.

Det finns fortfarande kvar ett tjugotal traditionella rökstugor i byn Klabböle vid Umeälven, där nättingfiske dokumenterats åtminstone sedan mitten av 1500-talet. På bilden syns Danielssons nyrenoverade rökhus avsedd för rökning av nätting fotograferat 19 september 2010. Foto: Kjell Sjöberg.

Fiskar upphängda på torkställning i rökigt rum.

Inne i rökstugan får nättingarna hänga drygt två dygn i låg temperatur för att bli kallrökta. De antar efterhand en gyllenbrun färg. 2010. Foto: Kjell Sjöberg.

Beskrivning

Flodnejonögon fiskas främst i Norrlandsälvarna under hösten och utgör en regional specialitet. I dag är medelåldern hög, men det finns en stark önskan bland utövarna att föra över kunskapen till yngre generationer.

Flodejonöga tillhör gruppen rundmunnar, Petromyzontidae, och är egentligen avlägset besläktad med vanliga fiskar. Nejonögon har funnits i nära 400 miljoner år. De har en ålliknande kropp som saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par. Munnen hos vuxna nejonögon är formad som en rund sugskiva och hos larverna som en förlängd överläpp fylld med trådar. Vuxna har stora ögon och en rad med sju gälöppningar på var kroppssida. Flodnejonöga finns endast i Europa och har hela Östersjön som kärnområde men förekommer i dag längs hela kusten från Västra Götaland till Norrbotten, samt på Gotland. Även sjöarna Mälaren, Vänern och Vättern med tillrinnande vattendrag har bestånd av flodnejonöga. Dessutom har förekomst verifierats i Siljan vid tre skilda tillfällen.

I svenska vatten finns tre arter nejonögon: havsnejonöga, bäcknejonöga och flodnejonöga (Lampetra fluviatilis) och det är bara den sistnämna som fortfarande fångas som matfisk. Havsnejonöga, som är den största och mest sällsynta av arterna, återfinns under sin sötvattensfas i vattendrag på Sveriges västkust. Bäcknejonögat är allmänt förekommande i landet, oftast i mindre vattendrag, och är helt sötvattenslevande. Flodnejonöga kallas också nionöga i Dalälven, där namnet anknyter till antalet hål i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna. Vid älvarna norrut kallas den nätting. Flodnejonögat blir könsmoget vid en längd av cirka 18 centimeter och kan bli upp till cirka 50 centimeter lång. Efter en flera år lång larvperiod i rinnande vatten simmar de ut i havet för att vanligen två år senare, under hösten, vandra tillbaka för att leka. Efter en övervintring i vattendrag sker leken under senare delen av våren eller tidig sommar. Det är under höstens vandring uppströms som flodnejonögat fångas i älvarna. Att fånga och äta flodnejonöga har varit vanligast på otkusten, från Dalälven och norrut. Bästa tiden är oktober då månmörker råder. Fullmåne påverkar fisket negativt, troligtvis för att nejonögon är mycket ljuskänsliga.

Att fiska nejonögon med speciella tinor är en mycket gammal tradition. Under många hundra år förekom fisket i stor skala och hade också en ekonomisk betydelse. Framförallt för de bönder som bodde vid fiskeplatserna var det ett viktigt komplement till försörjningen. Att äta rökt eller halstrad nejonöga har inte bara varit en lokal delikatess, utan fisken har i stora mängder sålts vidare till städerna längs ostkusten. Förr hände det att man betalade skatt med nejonöga.

Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men det fiske som bedrivs i dag sker i mycket liten skala och anses inte hota arten. Hotet mot fisket och artens överlevnad är i stället de stora kraftverken i de norrländska älvarna som utgör ett hinder för alla vandrande fiskar. Trots det fiskas fortfarande flodnejonögon i flera av Norrlandsälvarna och efterfrågas där som en regional specialitet. Det fiske som sker i de reglerade älvarna i dag sker nedströms de kraftverk som ligger närmast älvmynningen. Ännu i början av 2000-talet fiskades nejonögon regelbundet i 14 vattendrag, framförallt i Torneälven, Kalixälven, Rickleån, Öreälven och Ljusnan.

På andra sidan Östersjön, i Finland och de baltiska länderna, sker fisket i större skala. I Sverige finns inte längre någon samlad statistik över fångster av flodnejonöga i de olika vattendragen.

Fångstmetoder

Fiskeredskapen skiljer sig något mellan de olika vattendragen, från Dalälven i söder till Torneälv i norr, men principen för fångsten är densamma. De traditionella strutformade tinorna av trä är cirka en meter långa och har även en strutformad ingång med ett litet ingångshål längst upp, där fisken simmar in. Detta ingångshål kan svärtas med ett glödgat rundjärn. Konstruktionen avslutades längst upp med en träplugg som avlägsnades vid tömning. Nättingstocken, som den kallas i de flesta älvar, kan vara tillverkad av träspjälor eller av brädor med hål och hålls ihop av cirkelformade järnband, tidigare en snodd sälgvidja eller granrot. Den kan också vara tillverkad av en urholkad stock med hål.

I några älvar, framför allt Ume älv, har man använt så kallade kassar av vidjor, flätade av sälg.

I Torne älv används liknande tinor som här kallas för riskassar. Videkassar användes även i andra älvar under kriget, av flyktingar från Finland. Redskapen har alltid tillverkats lokalt, oftast på gården, och när man i dag på vissa håll har börjat använda metalltinor, tillverkas de på en verkstad i närheten.

Fisket bedrivs vanligen under september och oktober. Fisket i Ångermanälven kunde förr också ske strax efter islossningen på våren, vilket annars var ovanligt. Tinorna läggs i högst halvmeterdjupt strömmande vatten. Det måste vara så pass djupt så att vatten passerar över tinorna. De läggs mellan stenar och man tätar noga nertill med halm eller mossa runt om. Slutligen läggs stenar på stockarna för att de ska tyngas ner och hållas på plats.

Det går cirka 20 nejonögon på ett kilo. En fylld nättingstock kan rymma 20 kg. Under fiskets storhetstid på 1950-talet kunde en stock fyllas på en natt. Trätinorna tömdes inte alltid varje morgon.

Ibland har man haft träställningar för flera tinor i rad. I Torne älv används mindre, så kallade strandpator, som byggs ut en bit från strandkanten. Det gjordes även i Ume älv, längst ner i forsen där det var djupare vatten och där bottnen lutade brant ut från stranden byggde man varje vår en pataliknande anordning, som här kallades gård, där en rad med 10-14 nättingkassar lades ut sida vid sida.

I Kukkolaforsen i Torne älv bedrivs nättingfiske även vintertid. Under isen kan fångsterna vara goda, vilket visar att fisken är aktiv även vid denna tid. Den vanligaste modellen av nättingtina i Kalix älv i dag är en traditionellt utformad tina med plastnät i stället för vide. Som sump användes stora trälådor med hål för genomströmmande vatten. I dag kan också gamla mjölkkrukor med hål och tvättmaskinscylindrar komma till användning.

Historik

Fram till mitten av 1900-talet fiskades lekvandrande flodnejonögon kommersiellt i åtminstone 25 vattendrag i Norrland, från Dalälven och norrut. Fisket har varit av stor ekonomisk betydelse och finns upptaget i markegångstaxor från 1600-talet. Nättingfiske nämns i det register som Gustav Vasa lät upprätta 1552 över fisken i Norrland, men har med största säkerhet utövats under medeltiden. I till exempel Dingersjöforsarna i Ljungan finns nättingfiske dokumenterat sedan 1425. Först var det förenat med laxfisket, men under 1500-talet börjar nejonögonen upptas under respektive hemmans räntepersedlar, man kunde alltså betala skatt i form av nejonögon. I de flesta älvar längs norrlandskusten var fisket av nejonöga mycket omfattande. I de oreglerade vattendragen fiskas fortfarande i samma forsar som för flera hundra år sedan.

Fiskena ägdes av byalag, företag, eller Kronan. Det är främst fiskerättsägare som bedrivit flodnejonögonfiske, eftersom det är fasta redskap som används. De som äger mark och fiskevatten har oftast samfälld fiskerätt, redskapen vittjades då gemensamt och fångsten fördelades efter gårdarnas storlek. Ibland kan platserna arrenderas eller auktioneras ut. I vissa fall kan det vara det kraftbolag som äger kraftverket närmast älvmynningen, staten eller en fiskevårdsförening, som arrenderar ut vattnet för fiske efter flodnejonöga.

Bast är ett gammalt mått att räkna nejonögon med (åtminstone vid Dalälven). Ett bast är 24 stycken. Om det finns 25 stycken i ett bast, kallas det 25:e för räknenejonöga. Så här har man räknat även annan fisk på andra platser, som exempelvis på Gotland där det då kunnat handla om strömming. Sannolikt uppkom begreppet av att man för försäljning brukade trä upp småfiskar i knippor på 24 stycken på band eller snören av bast (SAOB).

Några exempel

Fiskerätten i Öreälven var i äldre tider samfälld för byarna längs älven, med undantag för lax- och nejonögonfisket, som betraktades som kronans tillhörighet. År 1637 fastställdes skattelägggning och byamännen fick betala ränta till kronan för att nyttja lax- och nejonögonfisket. Sedan 1712 har fisket ägs av privatpersoner eller bolag och när Öreälvens Fiskevårdsområde bildades 1981 överläts beslutsrätten till fiskevårdsområdet. I praktiken är det numera i huvudsak byamän som bedriver nättingfiske.

Nättingforsen är namnet på den fors i Rickleån där nättingfisket även numera sker i organiserad form. Det är bysamfälligheten som har fiskerätt och uppdelningen av fisket sker fortfarande efter månghundraåriga principer. Säsongen startas genom beslut av bysamfälligheten, och man kommer överens om vilka lag som tillåts börja. Fiskelagen fiskar på samma sida av älven under hela säsongen, och följande år byter man sida. Ordningen mellan lagen består från år till år. Man börjar i allmänhet fisket i slutet av augusti. I övriga forsar är det fritt fram för alla markägare att fiska nätting.

När Älvkarleby kraftverk 1915 byggdes i Dalälven, löste staten in fiskerätten från de jordägande bönder som hade andel i fisket. Sedan har fiskerätten för fångst av nejonögon delvis varit uthyrd.

Man vadar i strömt vatten bärande på en tunnliknande tina i trä.

”E. Söderström lyfter upp den tunga tinan”. Nejonögonfiske i Älvkarleby år 1969. Foto: Wolter Ehn (Isof, 27843).

Tillagning

Innan rökning eller halstring löses det slem som nejonögonen avger på kroppsytan upp med hjälp av salt och björkaska och tas bort genom att fisken dras mellan fingrarna. Ibland har man också haft sågspån i handen. När fångsten är stor, används numera i stället på flera håll en ombyggd cementblandare där nättingarna får rotera i 10 minuter tillsammans med släckt kalk och vatten. Därefter sköljs nättingarna i vatten ett antal gånger. Nästa steg är att fisken tippas ut i ett kar, där salt tillsättes och de får ligga i 3-4 timmar. Därefter är de redo för tillagning. Man kan också ta bort slemmet med havssalt. En matsked tillsätts per tio fiskar. Får stå i 14-15 timmar, och man rör om då och då. Sedan sköljs de noga i kallt vatten tills de är rena.

Rökta och saltade nejonögon från Älvkarleby omtalas redan från 1500-talet, då sådana levererades till hovet i Stockholm. Varmrökning av nätting ägde rum hos kronofiskearrendator till mitten av 1900-talet, då den helt ersattes av halstring på järnhäll utomhus, som här numera är det vanligaste tillagningssättet. Här har man också lagt in nejonöga i socker och ättika.

Kallrökning är numera den vanligaste beredningsmetoden längre norrut. Vid kallrökning tas inte tarmen ut. Nättingarna träs upp i rad på järnstickor, cirka 12 på varje sticka, en full omgång kan innehålla 4000 stycken. De placeras i ett rökhus, där de får hänga i alvedsrök 2-3 dygn. I en grop i marken i rökstugan placeras näver i bottnen, sedan torr alved, därefter sågspån och slutligen enris, delvis torrt, delvis färskt. Traditionen med att kallröka nätting sägs ha inletts 1929. De rökta nättingarna klarar sig 3-4 månader i fryst form. Nättingarna buntas ihop till knippen om 50 stycken i varje knippe, och är så klara för försäljning. Det mesta distribueras till lokala intressenter och uppköpare. Innan traditionen med kallrökning introducerades kokade eller stekte man nättingarna.

Det finns fortfarande kvar ett tjugotal traditionella rökstugor i byn Klabböle vid Umeälven, där ett omfattande nättingfiske dokumenterats sedan åtminstone mitten av 1500-talet, fram till 1980-talet, när fiskens vandring hindrades av en kraftverksombyggnad. Tidigare fanns rökstugor i stort sett vid varje gård. En del av dem har restaurerats under senare år. Nättingarna måste nu hämtas främst från andra älvar, från Kalixälven i norr till Öreälven i söder. Det förkommer också att nättingen varmröks.

Den rökta nättingen kan värmas över öppen eld eller stekas. Då skärs fisken i bitar på cirka tre centimeter som stekes i en het panna med fett eller i ugn och efter en stund tillsätts grädde eller smör. Innan traditionen med kallrökning introducerades kokade eller stekte man nättingarna. I samtliga fall äts nättingen nästan hel som den är, endast huvudet rensas bort.

Halstring av flodnejonögon i Älvkarleby

År 1969 dokumenterade Wolter Ehn från dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala nejonögonfiske i Älvkarleby (Isof, ULMA 27843 Pdf, 12 MB.). Under besöket dokumenterade han även när fisken halstrades:

Person som hanterar flodnejonögon i en vit bunke.

”Nejonögonen, som lagts i plastbunken tillsammans med salt, stryks rena från slem och läggs i en emaljbunke”. Foto: Wolter Ehn (Isof, ULMA 27843 sid 58).

Kvinna i kök som lägger ut flodnejonögon på ett halster.

”Uppstrykning av ett halster. Märk att uppläggningen börjar med att man först lägger fisken mitt på halstret”. Foto: Wolter Ehn (Isof, ULMA 27843 sid 65).

Kvinna som sticker in vedträn genom luckan i gammaldags järnspis.

”Under hällarna eldas med meterved. Observera halstret med nyuppstrukna nejonögon (omkring 32 stycken)”. Foto: Wolter Ehn (Isof, ULMA 27843 sid 66).

Kvinna som vänder flodnejonögon på ett halster på en järnspis.

”Med en eldtång eller spade vänds nejonögonen”. Foto: Wolter Ehn (Isof, ULMA 27843 sid 68).

Främjande och vidareförande

Den starka traditionen och den ekonomiska betydelse fisket haft under många hundra år, har bidragit till att det fortfarande lever vidare. Fisket av flodnejonögon i Norrlandsälvarna är en tradition som nästan uteslutande överförts från far till son. De flesta som utövar fisket idag, har ett allmänt fiskeintresse och har fiskat nätting med sin far, farfar eller morfar. Kanske hjälpte man som barn också till med att cykla runt i gårdarna och sälja fångsten.

I dag är medelåldern hög, men det finns en stark önskan att föra över kunskapen till yngre generationer. I vissa älvar, där kraftverken haft mindre eller inte någon påverkan på fiskens möjlighet att vandra, förekommer fiske fortfarande i större omfattning. Här finns också yngre fiskare som är intresserade av att fortsätta traditionen, fångsterna är större och man får avsättning för fisken, inte bara i närområdet.

Vid Umeälven, där fisket numera nästan helst försvunnit, finns fortfarande små rökerianläggningar, där man numera köper fisk från andra älvar, till exempel Rickleån. Där ligger kraftverket i Robertsfors någon mil från mynningen och älven är inte heller flottningsrensad, vilket är unikt. Tack vare det går det fortfarande att bedriva nättingfiske i större skala här, med många engagerade fiskare. Marknadens efterfrågan är tämligen stabil och det mesta som fångas får man också avsättning för, främst som lokal specialitet, men också av finska minkuppfödare.

I några av älvarna sker fisket i mycket liten skala, av en handfull traditionsbärare. Många av dagens fritidsfiskare ser inget intresse hos nästa generation och ser också att efterfrågan på nejonögon minskar. Hembygdsföreningen i Älvkarleby spelar en viktig roll för fisket i Dalälven och även i Ljungan ses hembygdsföreningen som en möjlig traditionsöverförare.

Fiskeredskapen har utvecklats och man experimenterar med olika nya material, som plast eller plåt, för att burarna ska bli lättare att hantera. Även sumparna kan vara av återvunna mjölkkrukor eller tvättmaskinstrummor. För att underlätta borttvättningen av slemmet från nättingarna används, som nämnts, i dag vid större fångster en ombyggd cementblandare.

Havs- och vattenmyndighetens försöksstation i Älvkarleby har som huvudsaklig uppgift att producera lax och öring för Dalälven. År 2006 startade försöksstationen ett projekt med att fånga in och släppa flodnejonögon vidare förbi dammarna i Älvkarleby. På så sätt hoppas man få ökad lekframgång i Dalälven hos flodnejonögat. Nedre Dalälven, Älvlandskapet, har blivit utnämnt till biosfärsområde av UNESCO. Det innebär att det är ett modellområde för hållbar utveckling. I Älvkarleby har också en ”Nejonögonfestival” anordnats av ett hotell.

I Torne älv fiskas nätting både på svensk och finsk sida. Här kan vandrande fisk ta sig upp utan hinder. På den finska sidan är intresset för nättingfiske större, både från allmänheten och från myndigheterna.

Man kan få tag på nejonögon om hösten i välsorterade fiskbutiker längs kusten, vanligen som rökt eller halstrad. En viss produktutveckling har skett genom att många nättingar levereras kallrökta i vacuumförpackningar.

Litteratur och länkar

Litteratur

Ehn, Wolter (1970): Nejonögonfiske i Älvkarleby. I: Svenska Landsmål och svenskt folkliv H 294, 93:e årgången. Stockholm: PA Norstedt & Söner.

Sjöberg, K. (1974): Lektid, rörelseaktivitet och längd/vikt hos flodnejonöga. I: Zool. Revy 36(2): 41-48.

Sjöberg, K. (1977): Locomotor activity of river lamprey Lampetra fluviatilis (L.) during the spawning season. I: Hydrobiologia 55(3): 265-270.

Sjöberg, K. (1980): Ecology of the European river lamprey (Lampetra fluviatilis ) in northern Sweden. I: Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences, 37: 1974–1980.

Sjöberg, K. (1982). Exploitation of Lampreys in Europe. Ethnologia Scandinavia 1982: 94–108.

Sjöberg, K. (2011): River lamprey Lampetra fluviatilis (L.) fishing in the area around the Baltic Sea. I: Journal of Northern Studies, 5(2): 51–86.

Sjöberg, K. (2013a):Fishing Gear Used for River Lamprey Lampetra fluviatilis (L.) Catches. Documenting Rivers that Flow into the Baltic Sea. Part I, Sweden. I: Journal of Northern Studies, 7(1): 49–83.

Sjöberg, K. (2013b): Fishing Gear Used for River Lamprey Lampetra fluviatilis (L.) Catches. Documenting Rivers that Flow into the Baltic Sea. Part II, Finland, Latvia and Estonia. I: Journal of Northern Studies, 7(2): 7–74.

Sjöberg, K. (2020): Flodnejonöga & Nättingfiske i Östersjöområdet. Opublicerat bokmanuskript.

Arkivmaterial

Uppteckningar och fotografier rörande nejonögonfiske (Isof, ULMA 27843) Pdf, 12 MB.. Uppland, Älvkarleby 1968.

Länkar

Läs mer på isof.se

Matkult.se Länk till annan webbplats., en kunskapsbank om traditionell matkultur, hittar du mer information om nejonögon och mycket annat om fiskar och fiske i matkulturen: