Startsida
Förteckningen
Näverslöjd i Härjedalen

Näverslöjd i Härjedalen

I Härjedalen finns en lång tradition av att tillverka askar och korgar med flaknäver. Föremålen är ofta rikt dekorerade.

Geografiskt läge: Härjedalen

Föremål tillverkade i flaknäver: två vikta rivor dekorerade med garn, två rivor sydda med björkrötter och en skruck att bära på ryggen. Slöjdare och foto: Siv Myhr.

Relaterat innehåll

I Härjedalen används en teknik där hela näverflak sammanfogas till askar och korgar som binds samman av rötter och dekoreras med garn och tygbitar. Denna teknik har sitt ursprung i den uråldriga enkla rivan som görs av en bit näver som formas till en enkel korg, en hastkorg, där näverarket viks och hålls ihop av en gren eller en bit rot så det blir ett kärl man kan koka vatten i eller få med sig bär från skogen.

I Härjedalen har denna teknik levt kvar och vidareutvecklats till rikt dekorerade föremål. Ibland är de dekorerade med ulltofsar och små tygbitar men även av rytmisk gruppering av tråckelsömmar, genom påsydda näverband, ofta med uddskurna kanter, genom påtråcklade röda, svarta, gröna och blå tygremsor. Ibland kan dekoration i form av brända prickar finnas på föremålen, men även utskurna former med underliggande tygstycken. Dekoren utgör ofta en förstärkning och omfattar också den praktiska sammanfogningen av föremålet.

Flaknäverföremålen från Härjedalen visar på glädjen att smycka också vardagens föremål. Flaknäverkärlens användningsområden har ändrats över tid. Från att de tidigare användes till att förvara torkade kryddor, sybehör, färgpigment, brev och andra värdesaker används de idag mest till prydnad och lyst, även om många även numera förvarar sina sysaker, handarbetet och andra personliga saker i dem. Många har flingor och andra torrvaror i askar och korgar gjorda av flaknäver.

Fakta: Olika former av näverslöjd

Flaknäverteknik

Att vika och böja näverflak som sedan sätts ihop med hjälp av stygn av rottågor eller med trästickor av näver kallas för flaknävertekniken. En riva är ett kärl som tillverkas med denna teknik av ett enda näverstycke. Stycket viks och hålls ihop med hjälp av en kluven gren samtidig som grenen fungerar som ett handtag. Oftast har rivan använts vid tillfälliga behov som dryckeskärl vid vattenkällor eller för att ösa vatten ur båtar. Den går snabbt att tillverka och används även för att plocka bär och svamp.

Tampa

Tampa kallas den teknik där ett helt näverstycke sätts ihop med en låsfog, en så kallad tampning, i vardera änden på näverstycket. Vanligtvis används tekniken vid tillverkning av burkar, avsedda för att förvara exempelvis tobak eller kaffe. En tampning kan vara mycket dekorativt utförd.

Flätning

En annan teknik är att fläta ihop näverremsor. Den är vanligt förekommande i Finland och i delar av Sverige med finsk bosättning som Värmland, Dalarna och södra Norrland. Näverflätning har knutits till finnskogar och finnmarker där skogsfinnar levt sedan 1600-talet.

Beskrivning:

Material och tillverkning

Nävret tas lämpligast från glasbjörken när den savar på våren i samband med lövsprickningen. Då lossar nävern lätt från den inre barken på stammen. Flaken som lossas samlas sedan i en hög där nävret läggs åt olika håll och riktningar och med savsida mot savsida. Traven förvaras gärna utomhus under tak och tyngder för att motverka att näverflaken rullar ihop sig. Under torktiden bör flaken sorteras om för att kontrollera fuktighet och att en viss luftning sker. Traven täcks av ett tygstycke, så att luften kan cirkulera och nävern inte utsättas för dagsljus. Det som sticker fram av nävern bleks av dagsljuset och ändrar färg medan resten av flaket behåller ursprungskulören.

Flaknäverföremålen ställer höga krav på hållbar och relativt kvistfri näver. För att minska risken att nävret spricker när det viks bör flaket helst ha korta lenticeller (nävrets så kallade ögon). Det är lättare att vika nävret när det är färskt, men det fungerar även att använda näver som torkat. Det får då hanteras med extra försiktighet. När det är dags att slöjda kan fukt tillföras med hjälp av exempelvis våta handdukar. Nävret anpassas i grovlek till vad som ska tillverkas, små vikta askar bör ha ett smidigare näver medan större korgar bör ha näver som är stabilt. Vare sig avsikten är att tillverka små askar, större korgar eller en dopkasse så behövs flera lager näver med näverriktningen lagd åt olika håll, för att skapa hållbarhet och stabilitet. Ett större föremål kan ha dubbla och ibland även flerdubbla lager och med savsidan utåt. Savsidan är hållbarare och flagar inte upp sig lika lätt som nävrets yttersida.

Vid tillverkning av rivor med lock görs underdelen av ett stycke helt näver som skärs upp i sidorna och viks ihop med savsidan utåt. Överdelen görs lika, men något större så den kan träs över underdelen. Kortsidorna förstärks med en näverremsa med askens bredd och går ner under botten och längs kortsidans tidigare gjorda vik. Kortsidorna sys ihop med lingarn, ullgarn eller rötter, ibland är de dekorerade med små ulltofsar och tygbitar.

Större föremål tillverkas med dubbla eller fler lager näver som fogas samman. Lagren sys då ihop med lintråd eller rot. Brukligt är att förstärka överkanten med en kluven rottåga och en näverremsa som sys fast med rötter och ibland med små tygbitar i kläde som dekoration. Föremålen blir då slittåliga samtidigt som de får en dekorativ utsmyckning.

Så görs en korg

I en serie bilder visar slöjdaren Siv Myhr hur man gör en korg i flaknäver:

Foto: Siv Myhr.

Bild 1: När en korg görs börjar man att vika nävern.

Bild 2: Remsor av näver och kläde sys på med rötter för att förstärka men är samtidigt dekorativa.

Bild 3: När dekor och sömmar är klart kan man lägga ett näverstycke inuti, över botten och sidornas sömmar, så att ytan blir slät och mer slittålig.

Bild 4: Korgen förstärks upptill med en grövre rottåga som sys fast med rötter.

Bild 5: Här är korgen grepad och klar.

Historik:

Slöjd med rötter i 1600-talet

Föremål i näver har tillverkats sedan förhistorisk tid. Materialet är förgängligt men rester har återfunnits vid arkeologiska utgrävningar. Rivor har varit vanliga i ett stort geografiskt område, men rivor med lock som finns bevarade från Härjedalen är ovanliga. Där har man vikt små askar, med savsidan utåt, som försetts med ett lock gjort på samma sätt som underdelen. De vikta askarnas lock träs över underdelen. Ibland är de dekorerade med ulltofsar och tygbitar men även av rytmisk gruppering av tråckelsömmar, genom påsydda näverband, ofta med uddskuren kant, genom påtråcklade röda, svarta, gröna och blå tygremsor. Den dekorativa dekoren utgör ofta samtidigt den praktiska sammanfogningen. De har tidigare använts till personliga ting, småsaker som nålask, tuggkoda, färgpigment och dokument. Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen har i sina samlingar en ask med årtalet 1674. Den är benämnd “skrått” och innehöll flinta, eldstål och fnöske. Där finns också flaknäverföremål som är daterade från 1700- och 1800-talen.

Utöver de enkla rivorna finns näverföremål gjorda av flera lager näver med savsidorna utåt. Lagren har sytts ihop med rötter eller garn och förstärkts med en lite grövre rottåga som sytts fast vanligtvis med rötter. Rivan blev då mycket stadigare och mer slitstark och fick ett större användningsområde. Etnologen Niilo Valonen (1953) drar slutsatsen att denna teknik i sin mest utvecklade form är av svenskt ursprung.

Dopkassar har tillverkats och tillverkas i flaknäver i södra Härjedalen men främst i Dalarna. Nordiska museet har en stor samling med variation i teknisk skicklighet, form och dekor. De är individuella även om det går att se drag som är gemensamma för en viss bygd. Kassarna har ärvts och använts i många generationer. I Lillhärdal Hembygdsgård finns två dopkassar som är rikt dekorerade med utskurna former med underliggande ylletyg och näverremsor med skuren uddkant. I botten på en av dessa finns brända hål med en diameter på cirka en halv centimeter. Varför hålen är gjorda och vad de har för funktion är okänt.

Näverskruck, som är en korg att bära på ryggen, har tillverkats av hela näverflak som är lagda i olika riktningar och som sammanfogats med rottågor och dekorerats på så sitt så typiska sätt för Härjedalen. I Nordiska Museets samlingar finns en sådan från Lillhärdal i Härjedalen som är daterad till 1781. Den har rika dekorationer av remsor med uddkant och i nävret finns utskurna hjärtan med underliggande ylletyg. Näverstyckena är sammanfogade med björkrötter och sömmarna är förstärkta med bitar av ylletyg.

Flaknäverslöjd tillverkades troligen av kvinnor, kanske som en försörjning. Mycket tyder på att det är drivna och kunniga tillverkare eftersom föremålen är gjorda med en skicklighet som bara en van och erfaren utförare kan uppnå. Nävertagningen i skogen utfördes däremot oftast av männen.

Föremål i näver från Härjedalens fjällmuseum. Till vänster tre askar hopsydda till en ask med tre våningar. Till höger en näverriva (”skrått”) som innehöll flinta, eldstål och fnöske och är märkt med årtalet 1674. Foto: Siv Myhr..

Äldre korg av flaknäver från Linsell i Härjedalen. Foto: Västernorrlands museum (CC BY).

Främjande och vidareförande:

Slöjdare sprider kunskapen

Det är få utövare som behärskar Härjedalens flaknäverteknik och för den vidare, främst bland dem är Siv Myhr. Tillgången på fina flak av näver med god kvalitet från rakvuxna glasbjörkar är också en utmaning för näverslöjdens framtid. Tillgången på näver försvåras genom det rationella skogsbruket som gör nävertäkt olönsam.

Föremål gjorda av näver har lång hållbarhet, kan återanvändas och lämnar få miljöspår efter sig. Går de sönder eller slits ut kan de återgå till kretsloppet. Nävret kan användas till förvaring av torrvaror, då det inte ger smak. Dessutom håller det kylan. Blir föremålet smutsigt kan det sköljas eller torkas av med en fuktig trasa. En naturlig återfuktning av näverföremålet sker då det brukas, vilket också ökar dess livslängd.

Utbudet av kurser i flaknäverslöjd är litet, medan det är mer vanligt förekommande när det gäller enklare tekniker som flätning av näver och tampning av burkar. I några av de längre slöjdutbildningarna som Traditionellt trä vid Sätergläntan – Institutet för slöjd och hantverk och Västerbergs Folkhögskola, linje trä, ingår dock flaknäverslöjd.

Enstaka skickliga slöjdare sprider kunskap om flaknävertekniken genom att visa upp och berätta om sitt slöjdande. Hemslöjdsrörelsen arrangerar även Slöjdklubbar för barn och unga där flaknäverslöjden lyfts. Ett annat exempel är Korgstämman i Järvsö, som är ett årligen återkommande arrangemang för att sprida kunskap om korgtraditioner och för att ge aktiva korgmakaren en mötesplats för att träffa varandra, hålla kurser och utbyta erfarenheter.

Även utställningar har skapats för att sprida kunskap om näverslöjd. År 2012 gjordes till exempel utställningen Näver på Hälsinglands Museum i Hudiksvall i samarbete med Länskultur Gävleborgs hemslöjdskonsulent och hemslöjdsföreningarna i Gävleborgs län. Där ställdes inte bara näverföremål ut, utan där hade även aktiva näverslöjdare från hela Sverige hade bjudits in att delta. Likaså hade Sörmlands museum under 2024 en utställning under rubriken Näver, det beresta materialet.

Litteratur och länkar