Nålbindning

I nålbindning syr man med kortare garnlängder och därför behöver garnet skarvas med jämna mellanrum. Ofta väljer man att nålbinda i ull som gör det möjligt att tova ihop garnändarna. Om ullgarnet är behandlat för att tåla maskintvätt (superwash) kan garnändarna inte tovas ihop. Om man nålbinder med andra typer av material kan man knyta eller sy ihop ändarna, sy omlott några stygn eller fästa ändarna i efterhand.

Att nålbinda i obehandlad ull har även fördelen att den färdiga textilen kan valkas. Valkning förekommer ibland som en efterbehandling för nålbundna textilier och innebär att med hjälp av vatten, såpa och mekanisk bearbetning filta ihop ullfibrerna. Den färdiga textilen blir därmed tätare och mer slitstark.

Den nålbundna textilens utseende och egenskaper beror på vilken typ av material som har använts, garnets tjocklek, hur garnet är spunnet, öglornas storlek och vilket nålbindningsstygn man har sytt med. Det finns ett hundratal olika nålbindningsstygn beskrivna i litteraturen. Det stora antalet beror på att det finns ett flertal parametrar som kan varieras. Till att börja med kan man variera antalet öglor som formas runt exempelvis tummen, antalet öglor som nålen träs genom vid varje stygn, riktningen som nålen träs genom öglorna samt öglornas vridning. Sedan kan stygnet även varieras genom hur man binder ihop det nya stygnet med föregående varv. För ett relativt enkelt stygn finns det minst 150 olika sätt att sammanbinda ett nytt stygn med det föregående varvet. I teorin finns det därför flera tusen olika varianter av stygn. Langettstygn sydda utan underlag anses vara det enklaste stygnet eftersom det består av endast en ögla. Det finns flera noteringssystem som används för att beskriva nålbindningsstygn, men den mest utbredda är Egon Hansens system. Systemet beskriver dels hur stygnet är sydd i föregående varv och dels hur garnet går över eller under öglorna i själva stygnet.

De olika nålbindningsstygnen har historiskt inte haft några namn. I olika dokumentationsinsatser under 1970- och 1980-talet gavs flera nålbindningsstygn och stygnvarianter namn efter upphovsperson eller fyndort. Samma stygn har på så vis fått olika benämningar. En del namn har blivit mer populära och börjat användas bland nålbindare. Populärnamnen används inte i forskningen eftersom det kan vara missvisande att ett stygn knyts till en viss ort trots att det har förekommit på många platser i världen. Många av dessa populärnamn är hämtade från orter i Sverige. Exempel på stygnnamn från Sverige är Åslestygnet, Lundstygnet (även kallat Oslostygnet eftersom man tidigare trodde att en vante som hittats i Oslo var sydd med detta stygn), Björsbostygnet, Sorundastygnet och Dalbystygnet.

Alla tekniker som innebär att sy öglor i varandra utan underlag skulle kunna klassificeras som nålbindning. Nålbindning kan på så vis ses som ett samlingsbegrepp för alla stygn som sys på detta sätt. Strukturen med öglor återfinns även i andra tekniker. Bastabinnekorgarna är till exempel tillverkade med en slags langettsstygnsstruktur som även används i nålbindning. Tränsade sjömansarbeten är gjorda med samma enkla öglor. Sydda spetsar kan ha en liknande struktur som nålbundna textilier, men dessa är sydda med en tunnare nål och tunnare trådar.

Nålbindning är en mycket gammal teknik som har funnits i många varianter över stora delar av världen. Hos arkeologiska fragment kan det ibland vara svårt att särskilja nålbindning från andra textila tekniker som exempelvis stickning, men det finns ett flertal fynd som man kommit fram till är tillverkade enligt nålbindningstekniken. De äldsta fragmenten man känner till är från Nahal Hemar-grottan i dagens Israel. Fyndet består av små fragment av öglor som är sydda i varandra och är daterat till runt 6500 år f. Kr. Det äldsta nordiska fyndet är troligen nätfragment från Tybrind Vig på norra Själland i Danmark som är daterade till runt 4200 år f. Kr.

De äldsta svenska fynden av nålbindning är från medeltiden. Det har främst hittats vantar, men även enstaka strumpor och sockor i ull. Ett par av de äldsta vantarna är en vante från Lödöse från sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal. Vanten är tillverkad i ett ullgarn som är blandat med nöthår och den är ovanligt välbevarad. Det har även hittats en vante i Lund från år 1100–1250. En socka som hittades i Kvarteret Duvan i Uppsala är daterad till senmedeltiden (se bild nedan). Det finns också en knästrumpa från mitten av 1400-talet som hittades på Helgeandsholmen i Stockholm. Den så kallade Åslevanten är förmodligen det mest kända svenska nålbundna föremålet. Vanten påträffades i en torvmosse nära Åsle tå utanför Falköping i Västergötland. Länge ansåg man att vanten var Sveriges äldsta nålbundna föremål, men kol-14-metoden har senare visat att vanten är från år 1510–1640.

Historiskt har nålbindningstekniken lärts ut mellan generationer muntligt och genom praktik. Under 1900-talets andra hälft inventerades och dokumenterades tekniken på flera platser i Sverige av hemslöjdskonsulenter med flera. Det genomfördes intervjuer med utövare och museiföremål analyserades och rekonstruerades. Detta arbete har resulterat i ett antal publikationer som har gett nålbindningstekniken en större spridning.

Såväl internationellt som nationellt finns det bland historieintresserade ett intresse för nålbindning. Under 2000-talet har intresset för nålbindning ökat bland de som ägnar sig åt återskapande (reenactment) av historiska händelser och föremål. Både bland återskapare och textilhistoriskt intresserade finns det ett intresse för att tillverka egna nålbindningsnålar och spinna eget garn, med syftet att på ett så autentiskt sätt som möjligt rekonstruera gamla nålbundna föremål.

Litteratur

E. Anderson (2009): Nålbindning, historiskt och modernt i Stockholms län. Länshemslöjdskonsulenterna, Stockholms läns landsting.

I. Andersson Lindberg (2023): Nålbinding connections: making, mapping and describing connections. I: FormAkademisk, 16(4) Länk till annan webbplats..

H. Arbman & E. Strömberg (1934): Åslevanten. I: Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok 1934 (s. 67-82). Nordiska museets förlag.

M. Brodén (1974): Nålbindning. LTs förlag.

U. Classen-Büttner (2015): Nalbinding: what in the world is that? History and technique of an almost forgotten handicraft. Books On Demand.

A. M. Franzén (1963): En medeltida socka i nålning. I: Uppland, Upplands fornminnesförenings årsbok, 1963 (s. 38–48). Upplands fornminnesförening.

M. Hald (1945): Lundavanten. I: Kulturen, en årsbok, 1945 (s. 80–83). Kulturen i Lund.

E. Jacks Svantesson (2011): Vinterblomster: nålbundna vantar från Dalby i Värmland. Algusta förlag.

N. Mellgren (2017). Nålbindning: the easiest, clearest ever guide! Nålbindning steg för steg (4. uppl.). Scanglas.

K. Paradis Gustafsson (2015): Nålbildning: nu och då. GML förlag.

K. Risenfors (2006). Syvantar: en förläggarverksamhet i Mårdaklev. I: Kindsforskaren, 2006(3), s. 6–7.

L. Rothquist Ericsson, A. Andersson & H. Liby (2013): Söma, nåla, binda, nålbundet från Uppland. Upplandsmuseet.

L. Ström (2020): Nålbindning från Spångmurs: om att nålbinda vantar.

B. Westman (2001). Nålbindning: 12 varianter (bearb. uppl.). Västmanlands läns hemslöjdsförbund.

B. Wingolf (2017): Tagel: en annorlunda hästbok. Pinnplockerskan.

Länkar

Nalbound – Exploring the history of the nalbinding technique Länk till annan webbplats.. Blogg om nålbindningstekniken och dess historia (på engelska).

Neulakintaat: Nalbinding - Nålbindning - Nålebinding Länk till annan webbplats.. Webbplats med bland annat instruktionsfilmer för olika nålbindningsstygn (på engelska eller finska).

Isof.se/dialektbloggen: Påta – ett verb för flera textila teknike Länk till annan webbplats.r (augusti 2023)

Filmer

Slöjda med Skansen: Nålbindning Länk till annan webbplats.. Film från Skansen (2013).

Nålbindning med Arne Länk till annan webbplats.. Hemslöjden på Youtube.

Digital visning: Nålbindning Länk till annan webbplats.. Medeltidsmuseet på Facebook.