Kunskaper om läkeväxter

Kunskapen om växters läkande effekter och metoder för att tillgodogöra sig dessa har en lång historia. Än i dag är många människor intresserade av att använda växter vid egenvård av lindrigare besvär. För en del är det ett uttryck för en vilja att leva mera hållbart, och använda de resurser som finns i den nära naturen. Det kan vara sådant som att göra salva på ringblommor, koka te på älgört eller gnida ett blad av basilika mot insektsbett. Andra exempel på växter som kan användas är kvanne, olika salixarter, älgört, timjan, mattram, ringblomma, lavendel, malört, johannesört, vänderot, rosenrot.

Genom tiderna har människor sökt lindring för olika besvär, och antingen plockat vilda eller odlade växter och använt i egenvård, eller tagit kontakt med personer som haft kunskap om olika växters verkan. De flesta växter i naturen har någon gång använts för att försöka förebygga, lindra eller bota. Mycket kunskap och influenser har spridits till Sverige från sydligare delar av Europa, inte minst med munkar och nunnor som i klostren odlade växter och behandlade människor. Även kringvandrade folk, bland annat romer, har fört med sig kunskap och sålt fröer av olika slag. När klosterverksamheten upphörde vid reformationen på 1500-talet spreds kunskapen om läkeväxter bland folk i allmänhet. Vissa människor var mer intresserade och lärde sig mer än andra, de kom att kallas ”kloka gummor eller gubbar”, och till dem gick man för råd och bot. Det kan nämnas att det i bondesamhället fanns en utbredd tro på trolldom, och kunskapen om växters läkande verkningar användes även i det sammanhanget. När läkemedelsindustrin började utvecklas från mitten på 1800-talet spelade växter även där en viktig roll, och i dag används syntetiserade substanser från till exempel älgört och salixarter som nu finns som läkemedel mot inflammationer och värk; acetylsalicylsyra.

Kunskapen om olika växters innehåll och verkan överförs mellan människor, och förmedlas även av brukare som fytoterapeuter (fytoterapi = behandling av sjukdomar med örtmedicin), odlingsintresserade, medicinskt intresserade, läkare. Svenska Örtasällskapet är ett sällskap som bland annat ordnar kurser, föreläsningar och ger ut tryckt material.

Mycket av kunskapen om läkeväxter finns dokumenterad genom kultur- och medicinhistorisk och folkloristiskt forskning, liksom genom enskilda och föreningar, som också håller kunskapen vid liv.

Litteratur

Eklöf, M-L (2007): Gröna apoteket: att bruka och bereda terapeutiska örter. Stockholm.

Henriksson, J (1978): Vartill våra växter duga. Faksimilupplaga av original från 1923. Dals Rostock.

Hewe, N (1984): Nils HewesVälsignade växter – Skrock och fakta om hundra läkeörter. Malmö.

Israelsson, L (2008): Klosterträdgårdar: himmelska platser på jorden. Stockholm.

Ljungqvist, K (2011): Nyttans växter: uppslagsbok med över tusen växter: historik om svensk medicinalväxtodling. Dals Rostock.

Nielsen, H (1978): Läkeväxter förr och nu. Stockholm.

Sandberg, F & Göthberg, G (1998): Örtmedicin och växtmagi. Stockholm: Det bästa.

Svanberg, I (1998): Människor och växter – svensk folklig botanik från ”ag” till ”örtbad.” Stockholm.

Tunón, H och Dahlström, A (red.) (2010): Nycklar till kunskap. Om människans bruk av naturen Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien & Centrum för biologisk mångfald.

Tunón, H, Pettersson, B & Iwarsson, M (red.) (2005): Medicinalväxter. I: Människan och floran. Etnobiologi i Sverige 2.

Walfridson, M (2004): Huskurer och läkekonster: kloka råd från nu och då. Sundbyberg.

Länkar

Svenska Örtasällskapet Länk till annan webbplats.

Filmer

Laila Spik - Samisk kultur och naturmedicin Länk till annan webbplats.

Läkeväxter, matväxter, giftväxter i Hökälla naturområde Länk till annan webbplats.

Nyttiga och ätbara växter i vårskogen - Nyhetsmorgon (TV4) Länk till annan webbplats.