Startsida
Förteckningen
Klinkteknik – båtbyggnad

Klinkteknik – båtbyggnad

Att bygga båtar i klinkteknik är en gammal tradition inom nordisk skeppsbyggnad. I delar av Sveriges kustland håller man ännu fast vid den gamla tekniken, framförallt när det gäller byggnation av mindre båtar som ekor, snipor och jullar.

Geografiskt läge: Hela landet

Foto: Föreningen Allmogebåtar.

Relaterat innehåll

Med konstruktion i klink menas att borden i skrovet överlappar varandra och att de fogats samman längs den överlappande kanten (lanningen). Båtens bas utgörs av kölen eller bottenstocken samt för- respektive akterstäv i vilken borden sedan fästs (naglas) samman.

Foto: Föreningen Allmogebåtar.

Spanten anpassas efter båtens form och sätts samman med borden antingen med träpluggar (dymlingar) eller med spik av järn (senare även koppar). För att motverka läckage tätas båten med lingarn och tjära (tidigare främst med växtfibrer, mossa och även djurhår som blandats med tjära).

Metoden att passa in spanten först efter det att bordläggningen är färdig skiljer sig från att bygga i kravell, där man lägger borden kant i kant och därefter fäster dem i spanten.

I äldre tid byggde man för det mesta båtar utan att använda ritningar. Man hade i stället hjälp av en lodbräda eller en måttkäpp för att båtens båda sidor skulle bli lika. Metoden att bygga båtar med bordläggning i klink anses vara av skandinavisk härkomst.

Foto: Föreningen Allmogebåtar.

Klinkbåtstraditionen med på Unescos internationella lista

År 2021 togs klinkbåtstraditionen upp på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv (The Representative List of the Intangible Cultural Heritage of Humanity). Traditionen nominerades gemensamt av Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.

Läs mer om Unescos internationella listor och register

I samband med att klinkbåtstraditionen nominerades togs det fram en film om hantverkstraditionen. Informationen är på engelska.

Film: Nordic clinker boat traditions

Historik

Det äldsta fyndet av ett klinkbyggt skepp i Sverige är Äskekärrskeppet. Det hittades på ett område som visade sig vara ett gammalt skeppsvarv i Ale kommun strax utanför Göteborg. Skeppet, som är sexton meter långt, har daterats till 930-talet. Det var byggt i ek, med tätning av fårull och kåda, och hade av reparationerna att döma varit i bruk i minst etthundra år. Äskekärrskeppet, en så kallad knarr, var ett handelsskepp som framfördes med segel. Eftersom skeppet var reparerat med ett trästycke långt söderifrån tror man att det har seglat på kontinenten. Uppmätningar har gjorts och under 90-talet byggdes en fullskalig kopia som fick namnet Vidfamne. Senare hittades ytterligare två skepp från vikingatiden strax söder om Varberg varav det ena, ett handelsskepp, var cirka 15 meter långt.

De flesta klinkbyggda båtar var dock inte lika stora som Äskekärrskeppet utan mindre bruks- eller arbetsbåtar som användes vid fiske, jakt och boskapsskötsel. Båtarna återfinns i princip överallt i Norden men är olika vad gäller längd, bredd och djupgående. De äldsta båtarna var spetsgattade, det vill säga spetsiga i för och akter. Några undantag är ekan och jullen, vilka båda har akterspegel, samt den plattbottnade båten, eller dorisen, som antingen kan vara spetsgattad eller försedd med en akterspegel. Klinkbyggda båtar med akterspegel förekom tidigt främst i östersjöområdet men spreds efterhand över hela landet.

I dag benämns alla dessa mindre bruksbåtar allmänt för allmogebåtar och går att hitta i flera olika variationer beroende på hur och var i Sverige de använts. Även valet av byggnadsmaterial skiljer sig mellan olika delar av landet. På västkusten är exempelvis ek ett betydligt vanligare byggnadsmaterial än på ostkusten, där båtarna vanligen är byggda i furu.

Många äldre båttyper återfinns i insjöar och vattendrag i mellersta och norra Sverige. Exempelvis har Dalarnas kyrkbåt påfallande likheter med vikingabåtarna genom den smäckra och långsmala formen, de breda borden och den höga stäven. I Dalarna har man sedan gammalt byggt båtar som en del av ett yrke vilket gjorde att båttypen spreds även till andra områden.

Den bohuslänska jullen byggdes vanligen i furu på spant av ek och användes främst vid fiske. Mindre jullar med en längd på fyra till fem meter seglades eller roddes och var sällan däckade. Större jullar på förseddes med ett stadigt däck och även en ruff. Jullarnas form och storlek ökade något i och med båtmotorns införande under början av 1900-talet. En ytterligare vanlig båttyp i Bohuslän under 1800-talet var den spetsgattade och däckade drivgarnsbåten, eller kosterbåten, som den senare kom att kallas. Begreppet myntades i samband med att fisket avtog och båten fick en ny funktion som fritids- eller kappseglingsbåt. Kosterbåten har tillverkats längs hela västkusten, men främst på Orust och i Göteborg. Flera av de båtar som ännu är i bruk återfinns numera i Mälarregionen.

De klinkbyggda båtarna byggdes främst av lokala båtbyggare och kunskapen gick i arv, ofta från far till son. Arbetet utfördes vanligen hos beställaren som även tillhandahöll lämpligt båtvirke. Båtarna byggdes med enkla handverktyg som yxa, kilar och stämjärn. Även lodet var till stor hjälp för att rikta upp stäven och passa in spanten.

Främjande och vidareförande

I delar av Sverige håller man ännu fast vid de gamla teknikerna när det gäller byggnation och underhåll av mindre båtar som exempelvis ekor, snipor och jullar. Även om teoretiska och praktiska utbildningar inom träarbeten numera är av stor betydelse för vidareförande av kunskap utgörs den egentliga läroprocessen av praktiken. En viktig kunskap rör valet av virke och kunskapen om vilket träslag eller vilka krumväxta delar av ett träd som passar till stäv och spant samt hur virket ska sågas till för att ge bordläggningen maximal styrka. Kompetensen att bygga och renovera en klinkbyggd båt har stor betydelse inom det maritimhistoriska området genom att det bidrar till att hålla allmogebåtarna och det seglande kulturarvet i bruk.

Foto: Föreningen Allmogebåtar.

Det finns ett fåtal gymnasieskolor och folkhögskolor i Sverige som har utbildningar inom båtbyggeri. Här brukar det ingå verktyg- och maskinkunskap, ritningsläsning, träteknik samt kunskap om form och konstruktion.

Bevarandet upprätthålls i dag huvudsakligen av ideella krafter, inte minst genom de föreningar som förvaltar allmogebåtar i trä och också överför kunskaper om att underhålla och segla dem. Dock måste större reparationer som till exempel byte av bordläggning och drevning ofta utföras av personer med speciell träskrovskompetens, en kunskap som riskerar att gå helt förlorad i takt med att antalet allmogebåtar minskar.

Ny och ombyggnad av klinkbyggda båtar sker till exempel vid Nyhamns såg och båtbyggeri i Nyhamnsläge. Vid båtbyggeriet sker en omfattande dokumentation av äldre klinkbyggda båtar. Här finns även en båtsamling med några av Skånes äldsta bevarade bruksbåtar. Ytterligare exempel är Skillinge varv (Skillinge snickeri och varvsindustri) i Skåne som utnyttjas av de segelfartygsföreningar som finns utefter syd- och västkusten. Beckholmens dockförening i Stockholm (som är en del av Sveriges segelfartygsförening) utför reparationer på träskrov. Flera fristående hantverkare som bedriver egen verksamhet inom området är kopplade till verksamheten.

På Holmön nära Umeå finns ett flertal ännu verksamma båtbyggare. Verksamheten är knuten till Holmöns båtmuseum där det förutom en samling äldre klinkbyggda bruksbåtar även finns en speciell verkstad för kursverksamhet. Här sker även klinkbåtsbygge på "vikingavis", det vill säga på fri hand. Kunskapen traderas genom att äldre båtbyggare förmedlar sina kunskaper till yngre. Båtmuseets lärare för därmed vidare öns traditionella båtbyggnadsteknik.

Litteratur och länkar

Litteratur

Adams, J (2003): Ships, Innovation and Social Change – Aspects of Carvel Shipbuilding in Northern Europe 1450–1850. I: Studies in Archaeology 24. Stockholm: Stockholms universitet.

Borge, E & Bremertz, M (2017): Båtbyggare på Orust.

Crumlin-Pedersen O, (2004): Nordic clinker construction. I: The philosophy of shipbuilding: conceptual approaches to the study of wooden ships. Serie: Ed Rachal foundation nautical archaeology series. Texas University Press.

Djerw, U & Haasum, S (red) (1998): Människor och båtar i Norden: rapport från seminarium vid Sjöhistoriska museet 29-31 maj 1998. Stockholm: Sjöhistoriska museet.

Forsell, H (1995): Mekrijärvibåten: en studie i tidig klinkbyggnadsteknik. Helsingfors: Skärgårdsmuseet.

Hall, N. (1963): Varv och skeppsbyggeri. I: Svenskt skeppsbyggeri. En översikt av utvecklingen genom tiderna. Malmö/Allhem.

Hasslöf, O (1970): Sømand, fisker, skib og vaerft: introduktion til maritim etnologi. Köpenhamn: Nordisk marinhistorisk arbejdsgruppe.

Larsson, G (1997): Ship and Society: maritime ideology in late Iron Age Sweden. Diss. Uppsala universitet. Uppsala: Uppsala universitet.

Klein, E (1998): De klinkbyggda allmogebåtarna på nordiskt område. I: Nordisk kultur; XVI; Handel och samfærdsel. Stockholm : Fören. Sveriges sjöfartsmuseum.

Torstein Arisholm, Knut Paasche og Trine Lise Wahl (red): Klink og seil: festskrift til Arne Emil Christensen.

Pettersson, S (1969): Roslagsjakter. Stockholm.

Rönnby, J (1994): Österleden. Riksantikvarieämbetet, UV Stockholm 1994:7.

Rönnby, J (2014): Marinarkeologi. En introduktion till vetenskapen om det sjunkna förflutna. Lund: Studentlitteratur AB.

Sandström, Å (2003): Båtar för fem årstider : om båttyper och deras användningsområden på Holmön i Kvarken. Uddevalla: Serie:Träbiten. Föreningen Allmogebåtar.

Valerius, B (1992): Det nordiska skeppet. Teknologi och samhällsstrategi i vikingatid och medeltid. Diss. Stockholms universitet. Stockholm: Stockholms universitet.