Höhässjning

Höhässjor kan ha olika konstruktioner. Linhässjor och stånghässjor är två vanligt förekommande typer av långhässjor. En linhässja består av en rad störar, även kallade krakar eller gubbar, fixerade i marken mellan vilka linor eller ståltråd är uppspända för växtmaterialets upphängning. Det är vanligt att göra fyra linrader, men det kan variera beroende på mängden växtmaterial, störarnas längd och grovlek samt växtmaterialets tjocklek och förtorkning.

Stånghässjor är gjorda helt och hållet i trä, vilket kräver en större mängd virke och är mer arbetskrävande att tillverka än linhässjor. De är däremot mer beständiga när hässjevirket väl satts upp. Stånghässjans stomme består av störar (krakar eller gubbar) fastkilade i marken som stöttas upp av snett ställda stöttor. I störarna borras det flera hål, vari man fäster något snett uppåtriktade pinnar. På pinnarna vilar det slanor som bildar ett golv, varpå det avslagna växtmaterialet läggs.

Det förekommer även andra typer av hässjor, däribland A-kraken. Då hässjar man med så kallade gummor, utformade som bokstaven A, med flera tvärslåar för höets våningar. Hässjorna ställs på marken och säkras med en slana. Om det lutar, kan man säkra med slanor från topp till mark på flera ställen, för att undvika att hässjan tippar i sidled. Man börjar med botten som består av tre slanor där höet läggs, därefter två slanor i två våningar och till sist en slana på hässjans topp.

En ryttarehässja, även kallad rundhässja, stackstod eller stackstol, består i sin tur av en mittstör och tre eller fyra omringande störar sammanbundna i toppen. Smala slanor eller rep fästs i de omringade störarna en bit ovanför marken som bildar ett golv, där det första varvet med växtmaterial kan läggas. Ryttarhässjan ”kläs” genom att växtmaterialet byggs på varv för varv upp till toppen. Historiskt har ryttarhässjor ofta använts för höberedning på våtmarker då konstruktionen säkerställer att höet hålls torrt undertill. Myrhjässan är ytterligare en variant med bredare form som historiskt har använts för höberedning på myr- och sjöängar.

Hässjevirket bör oberoende av konstruktion väljas med omsorg. Till störarna (krakarna eller gubbarna) är senvuxet trä att föredra då det är kraftigt och starkt. Ofta används gran.

För att köra fram det avslagna växtmaterialet används enligt tradition två störar som kallas för hävlar. Hävlarna läggs på marken med ett avstånd på omkring 0,5 meter, som lastas med växtmaterial och bärs därefter fram till hjässan. Detta kan göras med hjälp av olika redskap, till exempel häst- eller traktordragna höslädar, släpräfsor eller hjulräfsor.

Växtmaterialet läggs på hässjan vartefter hässjan byggs upp. Hjässans längd beror på mängden växtmaterial som ska torkas. Växtmaterialets tjocklek och förtorkning spelar också in. Om växtmaterialet är fuktigt behöver det läggas tunnare på hässjan. Det kan vara fördelaktigt att sätta upp flera kortare hässjor istället för en lång. Takningen, det vill säga momentet då det sista lagret läggs på hjässan, är avgörande för resultatet. Taket bör vara något tjockare än övriga lager för att kunna klara regn och vind. Avslutningsvis kammas hässjans utsida med en räfsa för att underlätta för vattenavrinningen. Även marken under hässjan räfsas rent för att säkerställa god vädring.

Torktiden är väderberoende och kan variera. När höet är tillräckligt torrt lastas det av hässjan och pressas till balar eller lagras som löshö. Om höet inte är tillräckligt torrt innan lagring kommer det att mögla. Mögligt hö kan orsaka allvarliga besvär hos djuren och människorna som hanterar höet. När fuktigt hö ruttnar utvecklas dessutom värme, som kan orsaka självantändning.

Efter bärgningen behöver hässjevirket tas omhand inför vintern. Under tak, till exempel i en lada, är att föredra men förvaringen kan också ske utomhus i en särskild ställning som kallas rokarl. Hässjevirket reses upp och får luta mot två korslagda störar likt en kanon till formen.

I det gamla bondesamhället var hässjning en utbredd metod för höberedning. Från järnåldern fram till 1800-talets mitt skördades höet uteslutande på ängsmark, såväl hårdvallsängar som sidvallsängar. Hässjning ingick då i ängshävden, den årliga skötseln av ängen och själva förutsättningen för ängens bestående. Efter mitten av 1800-talet kom alltmer av höet från odlade vallar. Vallodlingen gjorde att ängshöets betydelse minskade avsevärt.

Historiskt har hässjans konstruktion sett olika ut i olika delar av landet. Därtill fanns lokala variationer. Generellt har man i södra och mellersta Sverige använt sig av linhässjor och längre norrut av stånghässjor. Ofta deltog både män och kvinnor i byggandet av hjässorna. Männen gick med lie eller körde slåtterbalk med häst eller traktor, och kvinnorna räfsade höet till rader efter slåttern. Alla hjälpte till med att lägga höet på hjässorna.

Historiskt har det även varit vanligt att volma eller kraka hö som en beredningsmetod. En volme eller krake består endast av en upprättstående stör fastkilad i marken. Växtmaterialet träs på den spetsiga stören, som är försedd med ett stopp för att förhindra att växtmaterialet rör marken. Med tiden ersattes metoden allt oftare med hässjning som gav höet en bättre kvalité.

Hässjning är, trots möjligheten att underlätta flera moment med hjälp av maskindrivna redskap, ett tidsödande och tungt arbete. I takt med jordbrukets modernisering och rationalisering ersattes hässjning med mer effektiva metoder för höberedning. I dag torkas hö oftast på slag. Det innebär att det avslagna växtmaterialet får ligga kvar på marken där det regelbundet vänds under några dagar. Beroende på väderlek är det svårare att lyckas med torkning på det här sättet jämfört med hässjning. Därför förtorkas höet ofta på slag för att därefter torkas klart inomhus i en skullturk, som är en typ av fläktanordning. Höet lagras som löshö eller pressas till höbalar genom balning med balmaskin.

Numera är hässjning en sällan förekommande metod för höberedning i Sverige. Allt som oftast prioriteras ekonomi framför ekologi och kulturhistoria. Hässjning utförs fortfarande på några platser, framförallt i samband med att man bedriver ängsslåtter för att bevara ängarnas biologiska mångfald. Det finns hembygdsföreningar som årligen anordnar slåtter med efterföljande hässjning. Detta i syfte att bevara kunskapen och traditionen samt för att säkerställa återväxten av ängsväxter. Det finns dessutom flera hembygdsföreningar, folkhögskolor och länsstyrelser som anordnar kurser i hässjning.

Sedan 2010 finns nätverket Svenska kulturlandskap på initiativ av Riksantikvarieämbetet och Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet. Nätverket är ett forum för människor i Sverige som arbetar med traditionella skötselsmetoder av kulturlandskapet. Såväl yrkesverksamma landskapsvårdare som entusiaster för de traditionella skötselsmetoderna ingår i nätverket. Nätverket verkar för att trygga och främja kunskap om olika typer av traditionell landskapsvård och hur dessa kan bidra till att bevara kulturlandskapsmiljöernas höga natur- och kulturvärden. Detta görs huvudsakligen genom dokumentationsinsatser och kunskapsförmedling. Hässjning är en av de metoder som nätverket lyfter fram. Inom nätverket anordnas en årlig nätverksträff samt flera praktiskt inriktade träffar runt om i landet.

Litteratur

A. Edblom (2019): Slåtter och torkning av hö: småskalig slåtter med enkla redskap Länk till annan webbplats..

J. Grudd & K. Norlin (2019): Så går det till att hässja och ta in hö: på dalska och svenska Länk till annan webbplats.. Mora Hembygdslags skriftserie.

Länsstyrelsen i Dalarnas län (2024): Rödor, krak och rokarlar: praktisk handledning i höhässjning Länk till annan webbplats..

Riksantikvarieämbetet (1996): Odlingslandskapet: en lång markanvändnings historia Länk till annan webbplats.. Riksantikvarieämbetets förlag.

Riksantikvarieämbetet (2019). Ängar och slåtter: historia, ekologi, natur- och kulturmiljövård Länk till annan webbplats..

Länkar

Göteborgs botaniska trädgård: Bygg en linhässja Länk till annan webbplats.

Norrbottens museums kulturmiljöblogg: Myrslåtter – en del av naturahushållningen Länk till annan webbplats.

Nätverket Svenska kulturlandskap Länk till annan webbplats.

Youtube: Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa Länk till annan webbplats..
Film från en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa som anordnades av nätverket Svenska kulturlandskap den 15–16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen. Filmat 15–16 juni 2016 i Orsa, Dalarna. Kamera, ljud, klipp och berättarröst: Joakim Lilja. En film från nätverket Svenska kulturlandskap och Hantverkslaboratoriet 2017.

Youtube: Slåtter - från gräs till hö Länk till annan webbplats.
En film av Hantverkslaboratoriet som visar alla arbetsmoment under slåtter och höberedning. Inspelad i kulturreservatet Lillhärjeåbygget i Härjedalen.

Youtube: En film i två delar från Göteborgs botaniska trädgård som visar hur man bygger en linhässja:

• Del 1 https://www.youtube.com/watch?v=3BG_rSSenBk Länk till annan webbplats.
• Del 2 https://www.youtube.com/watch?v=PI4TEq0OrHY Länk till annan webbplats.