Startsida
Förteckningen
Håvfisketraditionen i Tornedalen

Håvfisketraditionen i Tornedalen

Fiske genom håvning är en traditionell fiskemetod som än i dag praktiseras i Tornedalens olika forsar. Varje fors har egna delägarlag på ömse sidor om den älv som utgör riksgräns mellan Sverige och Finland och traditionen har förts vidare i generationer.

Geografiskt läge: Norrbotten/Lappland (även Finland). Främst i Tornedalen.

Håvfiske i Kukkolaforsen. Håvfisket i Tornedalens forsar sker traditionellt från brygga eller båt.

Relaterat innehåll

Människor som står i båtar med långa håvar.

Morgonhåvare i Kukkolaforsen. Foto: Jaakko Heikkilä.

Fiske av sik och lax genom håvning är en traditionell fiskemetod som än i dag praktiseras i Tornedalens olika forsar. Håvning kan ske från stranden, men oftare från brygga eller båt. Fiskesäsongen sträcker sig från början av juni till mitten av september och traditionen har förts vidare i generationer. Fisket har länge varit en viktig inkomstkälla och de flesta som fiskar härstammar från gårdar som har fiskerätt. Därigenom vidareförs kunskapen från äldre generationer till yngre. Även allmänheten har möjlighet att delta vilket är ett sätt att försäkra sig om att traditionen förs vidare. Olika hembygdsföreningar bidrar till att det traditionella fiskesättet bevaras. Sik- och laxfester är fortfarande en del av en levande kulturtradition.

En omfattande förändring av näringslivet har lett till en stor utflyttning från älvdalen och fisket har i dag blivit till en fritidssysselsättning för de allra flesta. Samtidigt skapar den ökande turistnäringen nya förutsättningar för traditionens bevarande. Naturturism som bygger på hållbar utveckling och närproducerad mat är idag en växande trend. Ett flertal projekt har även genomförts för att utveckla de lokala traditionerna. Projekten har bidragit till ökat samarbete mellan fiskelag och övriga aktörer. Ett ytterligare resultat är ett gemensamt svenskt-finskt forskningssamarbete för att kartlägga sikens lekplatser och ynglingsproduktion.

Sik halstras i stekkåtan, Kukkolankoski. Foto: Jaakko Heikkilä.

Beskrivning

Nedre Tornedalens forsfiskekultur består av flera hundra år gamla traditioner av håvfiske efter sik och lax i forsarna Kukkolaforsen, Matkakoski, Vuentoforsen och Isonärä. Kukkolaforsen är den största fångstplatsen. I finska Kukkolaforsen bedrivs fisket enligt den gamla traditionen där man har delat upp fisket mellan olika gårdar eller fiskerättsinnehavare. I svenska Kukkola auktionerar samfällighetsföreningen ut de olika fiskeplatserna även till andra än fiskerättsinnehavarna, och vinsten fördelas mellan delägarna. Under sommaren fiskar ett hundratal personer i Kukkolaforsens vatten. Svenska och finska bybor såväl som besökare och turister kan ses håva sik på fångstplatserna.

Vid forsen vid Matkakoski är håvfisket däremot ännu organiserat enligt gamla principer. Här har byns fastighetsägare rätt att fiska och fisket är organiserat i överensstämmelse med Gränsälvsöverenskommelsens föreskrifter. Laxfiske med håv bedrivs under juni – de exakta datumen bestäms årligen av Gränsälvskommissionen. I slutet av juli inleds siksäsongen och i mitten av augusti firas Nationalälvsdagen då fiskeföreningen ordnar fest och bjuder på rökt sik invid forsen.

Det traditionella fisket har länge varit en viktig inkomstkälla för byarna. Småpratet om fisk erbjuder dessutom ett naturligt forum för socialt umgänge. Vid forsen och i den så kallade stekkåtan träffas släktingar och bybor och berättar historier, och det utreds vem som är släkt med vem.

Vid den traditionella fiskdelningen har fiskaren fått välja en egen steksik innan själva delningen. Att halstra sik på det karakteristiska Kukkolaviset, på en pinne vid elden, är en mycket gammal sed och även ett snabbt tillagningssätt. Fisken ska ätas med fingrarna, helst på en gång, och inte förvaras någon längre tid. Andra tillagningssätt är att fisken röks eller gravas. Tidigare har man använt torkning och saltning som tillagnings- och förvaringsmetod. Matkulturen utgår från lokala råvaror och är influerad av såväl den svenska som den samiska och finska kulturen. Den består framför allt av halstrad och gravad sik, men även sikrom, siksoppa och kokt sik med ”dopp i kopp” (kokt färskpotatis som doppas i en kaffekopp med smör, lök och lite kokspad).

”Dopp i kopp” med gravad lax.

Förutom stekkåtan består de gemensamma byggnaderna vid Kukkolaforsen av en bod för förvaring av håvar och utrustning, en iskällare för förvaring av fisk, samt ett kontor för möten och auktioner. På platsen finns även ett antal privata fiskestugor. Platsen kallas för Kukkolaforsens kulturby och har en särskild styrelse med representanter från samfälligheten, hembygdsföreningen, kommunen och en enskild företagare samt en byggnadsantikvarie.

En väsentlig del av den tornedalska fiskekulturen utgörs av språket meänkieli. Det är grundbulten i den gemensamma kommunikationen. De äldsta termerna i fisket kommer från ålderdomliga uttryck, som speglar språk- och kulturområdet. Ett levande traditionsfiske utgör också en betydelsefull komponent i bevarandet av det nationella minoritetsspråket meänkieli. Exempelvis är krenkku ett ord på meänkieli och betecknar de bryggor eller broar som används för att nå ut till de olika håvningsplatserna, som alla har ett eget namn.

Man som står på brygga vid fors med lång håv i händerna.

Håvfiske från brygga.

Historik

Att fiska sik i Torneälvens forsar har av hävd utövats av enskilda fiskerättsägare, som tillsammans bildar en samfällighetsförening, ett delägarlag. Lagets uppgift är att organisera fisket, sköta om fiskbeståndet samt bidra till traditionens bevarande. Varje fors har sina egna delägarlag på ömse sidor om älven.

De så kallade patorna, fasta barriärer för fiske av lax och sik, tillhör byggnadstraditionen i älvdalen. De första kända patorna vid Torne älv togs i bruk under 1500-talet och början av 1600-talet. Byggtekniken lever i dag vidare i de bryggor och broar (krenkku) som konstrueras för håvning.

Att bygga håvpator för hand är ett arbete som kräver speciella kunskaper och erfarenheter av vattnets strömriktningar och beteende. Tekniken har utvecklats utifrån naturens förutsättningar och återspeglar de gamla naturfolkens levnadssätt. Numer kompletterar spik och moderna rep de naturmaterial som används till de olika komplexa delarna, som var och en har sin egen bestämda funktion. Det årligen återkommande arbetet utförs av fiskare och andra bybor. I det frivilliga arbetet kan människor i alla åldrar delta.

Håven är ett mycket gammalt fångstredskap, som i stort sett bevarat sin ursprungliga form. Håvtillverkning är fortfarande ett hantverk och den som ska tillverka en håv måste ha god kunskap om hur olika material beter sig i vattnet. Tidigare användes endast naturmaterial, men i dag tillverkas nätet av nylongarn. Numera anornas det kurser i håvtillverkning. Instruktioner finns också tillgängliga digitalt.

Historiskt sett har håvar även använts vid andra älvar, men vid Torne älv har håvningskulturen kunnat bevaras utan avbrott ända fram till våra dagar. Fiske med håv går här till så att håven förs medströms över älvbottnen. Det görs i lä för strömmen, i gropar eller bakom stenar där fiskarna stannar upp för att vila på sin vandring upp från havet till lekplatsen. Det är därför viktigt att den som håvar känner väl till det strömmande vattnets rörelser och bottnens formationer.

Främjande och vidareförande

Byarnas gårdar ansvarar genom sin förening för att håvfisket fortsätter. En stor del av de som håvar kommer fortfarande från de gårdar som har fiskerätt, och på så sätt överförs kunskapen på ett naturligt sätt från äldre generationer till yngre. Men utomståendes möjligheter att delta är också ett sätt att försäkra sig om en kontinuitet i traditionsfisket. Nya intresserade kan bidra till att traditionen förs vidare och att kunskapsöverföring sker mellan lokala och nya utövare. För det mesta tränar nybörjarna under försommarsäsongen, eller är med i en grupp som delar på en fiskeplats.

De flesta håvfiskarna är från byn Kukkola, men också intresserade utifrån har hittat till traditionsfisket och vill fortsätta att förvalta arvet. Intresset tycks växa med åldern – många börjar håva först i 30–40-årsåldern. Man fiskar ofta i lag, där det ingår såväl erfarna som nybörjare. Samtidigt som man hjälps åt överförs kunskap från de gamla till nykomlingarna. Ibland har man också haft kurser i håvtillverkning och patateknik. Det är dock ingen regelbunden verksamhet.

Sik- och laxfester, sedvänjor i anslutning till fiskegemenskapen, anses tillhöra en gammal festtradition i Sverige och i Finland. Vid Kukkolaforsen arrangeras sikfesten enligt gammal sed för att fira sikens uppvandring i älven, och festen är fortfarande en del av en levande kulturtradition. Folk kommer till festen för att äta sik, och speciellt då halstrad sik. Sikdelningen i finska Kukkolaforsen, som under säsongen upprepas varje kväll, är än idag en speciell och välkänd ritual som lockar nyfikna till forsen. Under mitten av juli anordnas även en kulturvecka, där fisket och kulturbyn står i centrum.

I byarna finns delägarlag, bysamfälligheter och byaföreningar vilka samverkar i samband med olika arrangemang. Olika hembygdsföreningar bidrar också till att det traditionella fiskesättet bevaras – de hjälper bland annat till vid sikfesterna, samt sprider kunskap om traditionsfisket.

En omfattande strukturell förändring av näringslivet har lett till en stor utflyttning från älvdalen. Jordbruket var tidigare den huvudsakliga näringen, med fisket som bisyssla. Förändringarna har lett till att fisket i dag närmast blivit till en fritidssysselsättning.

Ökad turism och framförallt naturturism skapar förutsättningar för traditionens bevarande och ger ökade sysselsättningsmöjligheter för ungdomar. Naturturism som bygger på traditioner, hållbar utveckling och närproducerad mat är i dag en växande trend. Siken värdesätts alltmer som matfisk. De lokala råvarorna förädlas med globala recept till matupplevelser.

Ett flertal projekt har genomförts för att upprätthålla och utveckla de lokala traditionerna: Byn vid forsen 2003–2006, IsoSiika (Storsik) 2013 (ett samarbete med Landsbygdens bildningsförbund på finska sidan), olika satsningar i kulturbyn för bevarandet av den autentiska miljön förenat med fisket, samt Tornedalens sommarsik 2016–2018. I dessa projekt ingår bland annat skolsamarbete samt kartläggningar och insamling av gamla foton, filmer, ljudinspelningar, samt produktion litteratur och övriga publikationer kring fiskekulturen. Det arrangeras evenemang, det uppmuntras till gränsöverskridande samarbete och spridandet av kunskap om det traditionella fisket. Projekten har bidragit till ökat samarbete mellan fiskelag och övriga aktörer. Inom projektet Tornedalens Sommarsik pågår ett gemensamt svenskt-finskt forskningssamarbete för att kartlägga sikens lekplatser och ynglingsproduktion. Laxhåvningsperioden under juni månad har förlängts, vilket förbättrar förutsättningarna för att bevara håvfisketraditionen under den tid då sik inte förekommer.

I Tornedalens fiskemuseum har en ny basutställning producerats, Fisk och människa i Tornedalen, med fotoböcker, faktaböcker och en dokumentärfilm om Kukkolaforsen. Böcker om mattraditioner har givits ut på båda sidor om gränsen.

Litteratur och länkar

Litteratur

Olls, B. (1965): Lax- och sikfiske vid Kukkolaforsen. I: Skogsindustriarbetaren: tidning för skogsbrukets samt sågverks- och pappersindustriernas arbetare, 1965:25–26, s. 42–45.