Franskpolering och cellulosalack

Franskpolering är en arbetsprocess för polering av trä som kräver ett handlag och en materialförståelse som tar lång tid att utveckla, och som bäst lärs in genom kunskapsöverföring från person till person. Tekniken utvecklades inom det franska finsnickeriet på 1700-talet, slog igenom i Sverige i början av 1800-talet och ersattes efter hand av mer moderna tekniker.

Som polityr används shellack blandat med andra ingredienser, olika typer av hartser och lösningsmedel, enligt ”recept” som varje hantverkare själv prövat sig fram till. Även påstrykningsmetoden är speciell, och tekniken kan variera från kännare till kännare, men bygger på att shellacken förs på ytan med hjälp av en sudd, som hålls i ständig rörelse. Ju tunnare och jämnare lager, desto finare blir ytan när det hela fått torka. Arbetet utförs också på olika sätt beroende på vad som ska poleras: möbler, paneler, stränginstrument eller pianon.

På 1920-talet introducerades cellulosalacken, vars basingrediens kommer från skogen. Denna ersattes i sin tur succesivt från 1950-talet med oljebaserade plastlacker. Arbetsmiljömässigt är hanteringen av cellulosalack, samt i någon mån arbetet med franskpolering, förenat med risker, bland annat genom de starka lösningsmedel som används. Samtidigt finns vissa fördelar genom att tekniken kan visa sig vara ett långsiktigt hållbart koncept.

Rationalisering med arbetsdelning mellan olika yrkesmän (svarvare, fanerläggare, låssmeder och så vidare) och mekanisering av olika moment har förekommit inom möbeltillverkningen åtminstone sedan 1600-talet. Franskpoleringen var sedan slutet av 1700-talet den kanske viktigaste metoden för ytbehandling av fanerade möbler.

Under 1800-talet togs patent på många nya maskiner för basning, fräsning, sinksågning, bildhuggeri osv. Det var en tid då många nya material introducerades tillsammans med tillverkningstekniska innovationer. Maskiner finns bevarade i exempelvis Lindome och Bodafors men kunskapen om hur man använder dem är erfarenhetsbaserad och håller på att försvinna.

Möbeltillverkningen förblev länge ett hantverk. Det berodde främst på materialets levande egenskaper, men även på att det under denna tid fanns ett krav på att leverera möbler av god kvalitet, något som endast kunde uppnås med stor hantverkskunskap.

Det tidiga 1900-talets möbeltillverkning var istället baserad på en mångfald verkstäder där arbetet bedrevs med hjälp av remdrivna mekaniska maskiner i förhållandevis liten skala. Även sedan hantverket industrialiserats var resultatet beroende av industriarbetarens handlingsburna och erfarenhetsbaserade förmåga.

Kunskap om franskpolering upprätthålls i dag främst hos några av de mer kvalificerade verkstäderna för möbelrestaurering och möbelkonservering. Bland de verksamma kan nämnas Jarla möbelverkstad i Stockholm, Djursholms möbelkonservering och Johan Ekströms möbelkonservering i Uppsala. Kunskapen odlas också bland hobbysnickare i England liksom bland tillverkare av stråk- och stränginstrument. Carl Malmsten Furniture Studies lär ut franskpolering, och kunskap finns också på Skansens återskapade möbelfabrik med utrustning från 1900-talets första decennier.

Kunskap om cellulosabehandling är hotad, dels på grund av att arbetet med den är förknippat med hälsorisker och dels för att marknadsvärdet ännu är för lågt för att motivera dyra konserveringsåtgärder.

Det finns dock hos allmänheten ett växande intresse för möbelrenovering och möbelvård, i linje med tankar om hållbarhet och återbruk. På internet finns mycket att läsa om olika tekniker, även om det sedan behövs erfarenhet för att behärska dem.

Vid Carl Malmsten Furniture Studies har flera examensarbeten genomförts som bidragit till att dokumentera de hotade kunskaperna. Samverkan sker med Riksantikvarieämbetet, Nordiska museet, Nationalmuseum, Skansen med flera. Samverkan skulle i högre grad kunna utvecklas med Hantverkslaboratoriet (The Craft Laboratory ) vid Göteborgs universitet liksom med Norsk håndverksinstitutt.

Det bästa sättet att bevara kunskaperna är att motivera behovet av dem idag. Det gäller till exempel franskpoleringens betydelse för konserveringen av äldre kvalitetsmöbler.

Litteratur

Brunne, U (1996): Intarsia – en historisk vägledning. Nässjö: Nässjö kommun.

Edwards, C (1993): Victorian Furniture. Manchester University Press.

Edwards, C (2000): Encyclopedia of Furniture Materials, Trades and Techniques. Aldershot: Ashgate.

Gjerdi, T (1973): Konstruktion und Form im Tischlerhandwerk. I: Ethnologia Scandinavica.

Hylander, H (1932): Handbok i betsning, färgning och ytbehandling av trä. Stockholm: Hantverksinstitutet.

Knutsson, J (2001): Folkliga möbler. Tradition och egenart. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Knutsson, J (2013): Allkonstnär i "hemtrefnadens" tid : Lars Israel Wahlman som möbel- och inredningsarkitekt 1894–1917. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Knutsson, J (2010): I "hemtrefnadens" tid : allmoge, nationalromantik och konstnärligt nyskapande i arkitektur, möbler och inredningar 1890–1930. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Petersen, K (2007): Fransk polering. Spritlakpolering med harpiks och olie. Kandidatuppsats, Linköpings universitet/Carl Malmsten – furniture studies.

Tångeberg, P (2012): Mittelalterliche Holzskulpturen und Altarschreine in Schweden: Studien zu Form, Material und Technik. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad.

Länkar

Hantverksakademin Länk till annan webbplats.

Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet - ett nationellt centrum för kulturmiljövårdens hantverk Länk till annan webbplats.

Norsk håndverksinstitutt Länk till annan webbplats.

Nämnden för hemslöjdsfrågor (NFH) Länk till annan webbplats.

Sveriges radio: Sommar i P1 med Jögge Sundqvist Länk till annan webbplats.

Filmer

Möbelsnickeriutbildningen Länk till annan webbplats. vid Carl Malmsten Furniture Studies

French Polishing with Mitch Kohanek Länk till annan webbplats.

How to french polish (restoring a chiffioneer side board top) Länk till annan webbplats.