Fika

Att fika är oftast förknippat med att ta en paus, umgås och dricka kaffe. I den svenska fikakulturen läggs även stor vikt vid tillbehören.

Geografiskt läge: Hela landet

Relaterat innehåll

Att ”fika” eller att ”ta en fika” kan ha flera innebörder, men är oftast förknippat med att tillsammans med en eller flera andra ta en paus (exempelvis från arbete), umgås, samtala, dricka kaffe (eller annat) och äta något till.

I Sverige har bakverk som kanelbulle, sockerkaka, prinsesstårta, dammsugare (punschrulle) och chokladboll länge förknippats med fikakulturen, liksom olika småkakor. Men då traditionen att fika är ett levande kulturarv förändras även innehållet - idag kan andra tillbehör betraktas som lika självklara. Det finns även en allmänt utbredd kunskap om fikakulturen. Det gäller till exempel i vilken ordning olika sorters kaffebröd brukar ätas, vilken tid på dagen det är dags att fika och vilken sorts kaffebröd som äts vid skilda tillfällen och olika tider på året.

På många svenska arbetsplatser finns en tradition att ta kaffe-, eller fikapaus både på för- och eftermiddagen, då medarbetarna ses i ett gemensamt utrymme, sitter ner tillsammans och umgås. Att ”fika” eller ”ta en fika” innebär i regel att dricka kaffe och äta något till, ofta söta bullar eller kakor i någon form.

Kaffedrickande har en lång tradition i Sverige, ända sedan dryckens införande på 1700-talet och kaffet dracks framför allt i hemmen. Det blev den dryck man bjöd på när man träffades och tillbehören varierades beroende på tillfälle och sällskap.

Under senare delen av 1900-talet blev kaffekalas i hemmet mindre vanligt, och från 1980-talet kom istället kaféer att öka som träffpunkt under enklare former. Såväl dåtidens kaffedrickande som nutidens fika kan sägas utgöra ramen för ett socialt utbyte, där innehållet varierar, men som lärs in genom själva utövandet. Ett skäl till att traditionen lever vidare är dess förmåga att foga in nya sätt att tillaga, servera och umgås kring kaffe och kaffebröd. Svenskarna är i dag ett av världens mest kaffekonsumerande folk.

Svartvitt fotografi med uppklädda kvinnor runt ett uppdukat kaffebord i en salong.

Fika – en tradition med lång historia. Här fikas det på sekelskiftesvis i Vetlandatrakten någon gång runt förra sekelskiftet. Foto: Firma Nanny Ekström/Vetlanda museum (CC BY-NC-SA).

Beskrivning

Kanelbulle, sockerkaka, prinsesstårta, dammsugare (punchrulle) och chokladboll är exempel på tillbehör som många i Sverige förknippar med fika, liksom olika småkakor. Det finns även en allmänt utbredd kunskap om fikakulturen. Det gäller till exempel i vilken ordning olika sorters kaffebröd brukar ätas, vilken tid på dagen man fikar och vilken sorts kaffebröd som äts vid skilda tillfällen och olika tider på året.

På många svenska arbetsplatser finns en tradition att ta kaffe-, eller fikapaus både på för- och eftermiddagen, då medarbetarna ses i ett gemensamt utrymme, sitter ner tillsammans och umgås.

Det är också vanligt bland unga och föräldralediga att ”träffas för en fika”, vilket ofta sker på kaféer, men även kan äga rum hemma eller med medhavd mat och dryck utomhus.

Historik

Ordet fika anses vara en omkastning av stavelserna i ordet kaffi, och från början var det kaffet som var själva fikat. Senare har ordets betydelse glidit över till att beteckna både det att mötas och äta något litet, liksom – snarare än drycken – det man äter vid tillfället (”fikabröd”).

Kaffedrickande har en lång social tradition i Sverige, ända sedan dryckens införande under 1700-talet och framåt. Till skillnad från i andra delar av Europa dracks kaffet framför allt i hemmen, ofta under sociala former. Kaffe utvecklades till den dryck man bjöd på vid ett mer eller mindre informellt möte, och tillbehören varierades beroende på tillfälle och vem eller vilka sällskapet utgjordes av, exempelvis bjöds ofta brännvin i kaffet till män, medan kakor som tillbehör bjöds kvinnor emellan.

Inledningsvis var kaffedrickandet förbehållet den manliga delen av befolkningen och ägde rum på så kallade kaffehus. Kvinnornas chans att delta i det officiella kaffedrickandet kom med konditorierna på 1800-talet. Kaffe med ett antal tillbehör hörde också till kafferepen, (sammankomster) där kvinnor träffades för att handarbeta. Kaffebjudningar, till vilka även män var välkomna, var tillfällen att visa upp vad huset förmådde. Kaffebjudningen var det förhållandevis lättsamma sättet att ordna ett fint kalas, både mindre kostsamt och enklare när det gällde att navigera rätt bland de sociala formalitetsreglerna, än när det skulle bjudas på mat.

Lika väsentlig när det gäller tillkomsten av den svenska fikakulturen har införandet av den reglerade för- och eftermiddagspausen på fabrikerna varit. Motsvarande bestämda kaffepauser förekom även för dem som arbetade på landet.

Under senare delen av 1900-talet blev kaffekalas i hemmet mindre vanligt, och från 1980-talet kom i stället kaféer att öka som mötesplatser för att ses under enklare former.

Såväl dåtidens kaffedrickande som nutidens fika kan sägas utgöra ramen för ett socialt utbyte, där innehållet varierar, men ofta följer vissa mönster, som också lärs in genom själva utövandet av sedvänjan. Svenskarna är i dag ett av världens mest kaffekonsumerande folk.

Främjande och vidareförande

Bruket lever vidare och förändras av sig själv. Ett skäl till att umgängesformen består är just dess förmåga att inkorporera och omvandla inflytande och inspiration från andra kulturella sfärer och geografiska områden, med nya tillbehör och nya sätt att tillaga och servera kaffe, och att umgås kring kaffedrickande.

Vidareförande sker från vuxna till barn och mellan privatpersoner, på fritiden och på arbetsplatser. Bruket att fika är också ofta speglat i mediala sammanhang, filmer och böcker.